Efter kanske flera år tillsammans är du nu ensam. Någon har funnits där, i bästa fall en bra samtalspartner, en vän, någon att dela praktisk vardag med, emotionella och fysiska behov som förhoppningsvis tillfredsställts. Jag sa förhoppningsvis.
Din identitet som person har formats av tvåsamheten och det är inte konstigt om den mentala GPS:n satts ur spel. Gemensamma vänner och familjemedlemmar som försvinner – ensamheten kan vara fruktansvärt svår. Ja, t.o.m. så avgrundsdjup att den väcker existentiell ångest, vilket många, många är beredda att göra vad som helst för att undkomma. Alla former av missbruk har sina rötter här.
Det kan göra väldigt ont att behöva bryta sönder trygghetsskalet och bygga en ny identitet. Det är inte alls ovanligt att människor stannar i något halvbra/dåligt, eftersom rädslan för det okända är starkare än tristessen i två(ensam)heten.
Du var kanske en ung person när du var ensamstående och singel senast. En välgrundad Jagupplevelse som vuxen utanför paridentiteten har inte hunnit formas. Är det konstigt om ensamhet uppfattas som ren terror? Ja, det är ett dramatiskt ord, men exakt så känns det för en del då de ställs inför ett helt nytt liv.
”Vem är jag nu? Hur skall jag klara mig? Vill någon ha mig igen?” Att orka ”sitta” igenom spillrorna efter det som inte fick någon fortsättning, är oundvikligt om vi skall kunna bygga en kärna av JAG (det bästa du kan ge ditt barn).
Det här kan låta klyschigt, men jag tror på det: ensamhet KAN vara slipmaskinen som putsar fram diamantens glans. Ensamhet kan med rätt support få oss att höja blicken, ta fram tydligare konturer av vilka vi är och vad vi vill. Ditt vackraste Jag blottläggs.
Vem vill du se resa sig ur det krackelerade skalet?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag har börjat se ljuset och det är härligt. Nu trivs jag faktiskt bäst helt ensam, saknar barnen när de inte är här men har känt ett stort behov av att bara vara ensam för att liksom hitta mig själv så som du skriver. Har haft jättemycket existentiell ångest, men det är lugnare nu. Behövde nog ha det för att må så här bra idag. Det kommer jobbiga dagar också men mer och mer bra dagar. Och det har börjat ta form, mitt rätta jag och jag gillar det. Jag tycker om denna varma, känslosamma och mjuka person som är Jag.
Vad bra skrivet och förklarat.
Jag var 17 år då jag träffade den man som jag skulle leva med i 30 år. Förra sommaren och semestern var den första som singel och den var väldig jobbig känslomässig. Nu tillbringar jag åter en semester som singel men stegen är betydligt lättare i år. Visst kommer det dagar av känslan av ensamhet. Men många fler av glädje och harmoni. Det är en skön känsla.
Tack för att du orkar/vill skriva denna blogg. Den behövs verkligen och för min del var det en livlina många av de svartaste dagarna
Värmer mycket att höra Anette – det är personer som du jag inspireras av. Ger mig energi att skriva.
Vad bra du skriver Michael! Mycket igenkänning…
Tack snälla Anette:-)
Känner igen alla känslor men tycker att det saknas skildringen av smärtan att avsluta ett särboförhållande.. All smärta och saknad upplevs men inte direkt förståelsen från omgivningen.. Det är lite som om det inte räknas när det ”bara” är ett särboförhållande det handlar om..
Känslorna gör ingen skillnad på särbor eller sambo. Håller med dig.