Nu på morgonen såg jag en flock gäss på väg söderut. Det var en fantastisk syn och det gav mig idén till dagens blogg: att hitta rätt.
Hur navigerar de här varelserna? Hur hittar de rätt år efter år – generation efter generation? De följer solen, jordens magnetfält och stjärnorna. Visst är det enastående?
Eftersom vi människor är en del av naturen så har även vi den här förmågan inom oss. Liksom intelligensen att fatta beslut som för oss till behagliga platser. Där vi kan vara sanna och avslappnade. Vi kommer ur kurs eftersom vi emellanåt eller ofta blir alldeles för bekräftelsehungrande, enbart går på attraktion/passion, i för liten grad känner oss själva och vad vi egentligen vill. Vi spretar åt så många olika håll! Så mycket bagage i släptåget!
Det är därför vi behöver stanna upp och ta de djupa andetagen, se uppåt, fråga oss själva: ”hur är jag när jag är som mest sann? Vad blockerar mig? Hur förhåller jag mig till det icke perfekta? Vad behöver jag stärka här inne? Hur ser en hel relation ut?
Det var rofyllt att se gässen – tänk om vi i större utsträckning gav varandra den vyn.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Otroligt hur träffande dina texter varit de senaste dagarna! Känner mig vilsen, spretig, som om kompassen är satt ur spel. Svårt att skilja ut vad som beror på gammalt bagage och inte. Vad jag har rätt att önska av en relation vad gäller bekräftelse och framförallt närvaro, och vad som hör till mina anknytningsproblem.
Förvirrad…
Ja, visst är det fantastiskt att se hur fåglarna finner sin väg!
På min brokiga resa de senaste två åren, har jag påbörjat varje år med en fråga, att ta med mig.
Det första året ställde jag frågan;
”Vad behöver jag”?
Och nästa års fråga var;
”Vad vill jag”?
Det är inte så enkla frågor, trots att de tycks låta så, men de har varit och är väldigt viktiga för mig, att ha med i packningen på min livsresa.
Även om jag inte har svar direkt, alla gånger, så kommer jag åtminstone en bit närmre min inre röst, som har svaret på hur jag ska hitta rätt, längs vägen. Min väg!
Ja det är svårt, väldigt svårt, när man som jag som är en känslomänniska möter en person (exet) som tar fram passionen som jag så länge hoppats på. Men sen drar det övriga ner mig i elaka kommentarer som sänker hela mig. Det är så svårt att stå emot och vara stark, då jag vet att han vill och skulle ta emot mig igen. Men samtidigt skulle han aldrig ta första steget själv utan väntar på att jag ska komma till honom självmant….han tror att han är en gåva till kvinnan (mig) och inte behöver lyfta ett finger.
Så jag försöker vara stark och vandra vidare på den väg jag börjat vandra på, men det är svårt och alltid kommer de svagare stunder då det är så när att falla igen.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Precis så är det för mig också! Vi har varit av och på vårt förhållande tusen gånger, och vem tror du har efter några dagar varit gullig med ett litet sms som jag vet att han smälter av… Sen står jag där igen i min förvirring. Vill jag verkligen ha det livet vi lever? Osv osv
om det vore lätt skulle ju alla veta exact vad vi ska göra hela tiden… 😉
Verkligen ett klockren text. Känner mig liksom vilsen och gjort så himla länge. Känns som att jag aldrig får tänka klart. Bekräftelse? Passion? Rädsla att bli ensam? Är jag verkligen där jag vill vara? Varför fortsätter tanken att vilja avsluta relationen och välja mig själv och mitt liv, när jag samtidigt signalerar att jag vill det vi har kvar…Känns som att jag lever i två olika världar ibland. Vill känna mig hel…
Underbar bild till en fantastisk text……
Tack maja!
Jag har alltid vetat att jag har den. Den inre kompassen, mitt högre jag, den där rösten på insidan som berättar det jag behöver veta. Som ger vägledning. Den har räddat mig många gånger, ibland i sista stund. Den har fått mig att höja min egen röst så att jag kunnat stå upp för mig själv mot människor eller i situationer som inte varit bra för mig. Jag är tacksam över att jag har den, och hör den. Men jag har ibland väldigt svårt att lita på och lyssna på den. Tror ofta att jag måste söka kärlek, bekräftelse, trygghet och vägledning utifrån. Längtan efter att bli sedd och omtyckt av andra har alltid varit stark. Jag förstår nu. Ser att jag vill stå stilla, fokusera inåt mot mig själv och min egen livsresa, våga luta mig bakåt. De som ser mig och vill vara nära mig kommer finnas nära även då jag slutar driva framåt, ge av mig själv. De kommer att fortsätta gå vid min sida genom livets alla årstider och väderlekar. Jag vet vilka de är, och jag ska låta det visa sig vilka nya följeslagare jag kommer att få. Jag är färdig med det som varit nu. Det är tid för ett nytt agerande från min sida. Det är dags för mig att lyssna på min inte vägledare och använda min inre styrka. Jag har börjat anstränga mig för förändring nu. Och det är först Nu när jag gör det som jag upptäckt att jag har muskler.
Precis så är det. Stod upp för mig själv i söndags och avslutade en relation. Känner mig fri!!!
Detta håller jag på med, att komma till insikt med vem jag är, var jag står, hur jag ska gå vidare, hur jag ska få ihop alla del olika delarna i mitt liv….
Fortsätt framåt cj – du är på väg.
Jag tänker att det kan handla om att stanna upp, men att faktiskt inte fråga något. Att andas och bara ordlöst ta emot det som kommer. Men att göra det med sig själv i centrum, att samla sig kring sig själv och våga lyssna till det som hörs.
Jag hade en sådan upplevelse häromkvällen när jag satt med stor ångest över det enorma övergivenhetssår som har kommit i dagen hos mig. Jag sjönk ner i ordlös bön, det fanns ingen tanke, inga ord, utan bara jag i min kropp som sökte att vara en del av den ordlösa kunskap som finns i allt levande runt oss, som i gässen på himlen. Jag behövde liksom inte säga något, bara vara i mig själv, och så kom lugnet. Några svar kom inte där och då, men jag är övertygad om att de kommer så småningom.
Jag har tänkt att jag ska vara solen i mitt eget solsystem, istället för månen i någon annans.
Vackert skrivet Marianne! Tack för att du delar med dig.
Jag vet vad jag vill ha och hur jag tycker att en hel relation ska kännas. Jag har haft en relation med en man nu i 5 månader.. Jag är jättekär i honom, han är inte kär i mig säger han men han tror att det är på väg att utvecklas kärlek från hans sida. Jag har mått så dåligt emellanåt när jag känt att mina känslor inte är besvarade. Idag har jag valt att lämna honom.. Jag packade ihop det jag haft med mig till honom tillfälligt. Han var ledsen.. Men jag stod fast vid mitt beslut för att vara sann mot mig själv.. Men fyfasen vad dåligt jag mår.. Fattar inte hur jag ska klara mig utan honom.. Att det ska göra så förbaskade ont.. Hur gör man? Har jag gjort rätt??
Om ni är menade för varandra kommer han tillbaka Yvonne. Frågan är bara om du vill det då. Kärleken måste vara ömsesidig, annars ger det bara en massa smärta.
Han är en otroligt fin och ärlig människa.. Jag har tyckt att jag varit kär förut.. Men det här var något annat.. Så närvarande och lungt.. Jag skulle ge vad som helst om han vill ha mig..
Den där tanken försöker jag också hålla fast vid: ”Är det rätt så korsas vägarna igen. Frågan då är vad du vill…”
Tack för en fin text Michael!
Jag avslutade en relation för en tid sedan med en man som jag tycker oerhört mycket om. Men han har alkoholproblem, alkoholen gör honom personlighetsförändrad och aggressiv …Ställde först ett ultimatum, om att han var tvungen att söka hjälp, annars skulle jag lämna honom. Han tog kontakt och bokade tid hos en alkoholrådgivning. Men fortsatte ändå att dricka.. Till slut kom jag till en punkt då jag kände, nej såhär vill jag inte ha det i mitt liv. Tiden efter att jag avslutat kändes som en lättnad. Men nu saknar jag honom oerhört mycket och vet inte hur jag ska komma vidare.. Mitt förnuft säger mig att jag måste vara konsekvent och inte falla tillbaka, han behöver ta itu med sitt missbruk först. Men känslorna säger något annat..
i det här fallet måste du kväva dina känslor, för annars blir han inte hel och healad.
Jag har nyss avslutat förhållandet med mitt livs absolut största kärlek..jag vet att han känner lika men ofta sätter han mig i andra hand då han är oerhört konflikträdd och ser hellre att hans ex inte är arg och det kvittar om jag blir ledsen..han gör som hon och barnen säger..och där står jag och undrar när det ska sluta och han säger snart..det har gått två år nu..jag kan inte äns åka hem till honom längre för jag måste passera hans ex och barn där dem brukar hålla till och då trakasserar dem mig …orkar inte mer men älskar honom så mycket..
känner så väl igen att allt bli satt i andra hand. Det gör något med ens självkänsla. När vi väl mötet någon som prioriterar oss så kommer vi nog förstå varför det var tvunget att ta slut…
Kram
Tack,du har rätt!!Men det gör så ont..
Så rätt ni beskriver.. Tack kram
Jag vet… Det gör jätteont…
Fast eftersomvi kände oss i andra hand så var det väl iinte våra livs kärlekar..?
Sant
Jag blev lämnad för drygt 5 veckor sedan..Jag hade en dålig magkänslanär vi skaffade ggemensam bostad, men förhoppningar och gemensamma drömmar och framtidsplaner övervägde. Relationen var bitvis tuff med svåra diskussioner, men han sa att jag alltid skulle vara ärlig med hur jag kände. Jag var så ärlig jag kunde, men nu i efterhand känns det inte som om han var lika ärlig vid mig. Han sa under tiden att dessa diskussioner förde oss närmare varandra och att de gjorde att vi lärde känna varandra mer. Nu känns det bara som skitsnack från hans sida. Han gjorde slut på relationen och ville inte ens arbeta på det, trots att jag och min dotter brutit upp allt för att leva med honom…
Det känns bittert att han var den som gjorde slut när jag hade den dåliga magkänslan med mig redan innan vi flyttade ihop… Jag har anklagat mig själv väldigt mycket för att det gick som det gick. ”Om jag inte varit så ärlig…” ”Om jag inte sagt si & så…”
Nu kan jag ibland vända på det och istället tänka att jag tänjde på mina gränser redan från början. Jag lyssnade inte på min inre röst. Av rädsla för att inte få vara med honom. Han ville ju ha mig… Därför känns det bittert att det var han som valde att avsluta… Det hade funnits anledningar för mig att göra det tidigare… Det känns så ont att bli så avvisad… Efter uppbrottet har jag verkligen stått upp för mig själv. Inte ”krupit” för honom en enda gång. Jag tror ändå att det kommer stärka min självkänsla i längden…
Jag känner igen mig på pricken i det du varit med om. Magkänslan jag haft i många år. Detta är inte rätt. Han valde skilsmässa. Idag är jag mer sann mot mig själv och som du skriver så viker jag mig inte.
Kram o styrka till dig!
Hur ska man överleva..?
Det krassa svaret är att du orkar för att du måste! För livet är alldeles för dyrbart för att inte levas ordentligt igen! Men det är överjävligt tungt, jag vet verkligen precis! hur det känns! Och jag hade lika mycket skuldkänslor som du.
När jag var i början av min process sa många; se till att ta hand om dig själv. Ofta kändes det som ett hån. Det hjälpte ju liksom inte ha ett ha ett träningspass imorgon kväll när jag inte visste hur jag skulle klara mig igenom dagen.
Av ett par vänner fick jag istället rådet: du behöver bara överleva idag, du behöver inte tänka på imorgon, överlev bara dagen. Så det försökte jag fokusera på.
Och, jag trodde det verkligen inte för 5 månader sedan när jag blev lämnad, men det kommer en ny morgondag. Det finns en hel värld som väntar på dig, det kommer att finnas en person som allt känns lätt med. Det kommer. Du ser det säkert inte. Men jag lovar att det kommer.
Tills dess; ta en dag i taget och gör vad du kan för att ta hand om dig själv. Även om det inte känns som att det lindrar som hjälper det din läkning och så småningom kommer det också att kännas så.
Varmaste kramarna!
Tusen tack Marianne!
Om jag bara visste att det gick över…
Han verkar gå oberörd ur det…Så tungt…
Tack LA.
Vissa dagar går det bättre, andra sämre… Idag är en skittung dag… Är det bara överleva som livet handlar om…
Tror mycket handlar om att vara Nöjd.
Jag själv är vilsen och strävar på ngt sätt efter mer elr annat. Vad vet jag inte egentligen. Söker ett lugn som aldrig verkar infinna sig… Tror man ska vara Nöjd och sträva efter att hålla det där.
Jag tror jag hittat mig själv, tagit många många år och en relation som pågått i ca 10 år. Alltid varit ok, inget jättedåligt men ganska blekt och vi har för länge sen börjat ta varandra för givet. Tänkt lämna många gånger men aldrig gjort. Vi lever två olika liv, olika intressen, väldigt olika personligheter. Tyvärr blev vårt barn allvarligt sjukt för några år sen (barncancer) och vi befinner oss i en mardröm som verkar fortsätta på obestämd tid. Vi lever med autopiloten påslagen och tar några dagar i taget. Jag är glad, energisk och tar hand om mig själv och lever ut när jag är med mina barn, bland mina vänner. Hemma känns jag halv. Men min inre styrka och tron på kärleken och vad jag vill göra, uppleva, känna mm. är så stark. Men hur ska vi klara allt när vi är så starkt knuta till vårt barns behov med sjukhusvistelser, behandlingar etc. Kan man separera mitt i en annan kris och ändå klara det? Trots detta kaos är jag positiv. Min tro på glädje och att man skapar sin egen verklighet är väldigt stor. Finns det andra här som separerat med barn inblandade med livshotande sjukdomar? Är livrädd…
Ååå, Helena! Jag kan inte ens föreställa mig vad du och din partner går igenom. Det jag vet är att man kan inte ”hålla ihop för barnens skull”. Däremot så skulle nog jag ge er rådet att gå och prata med någon. Går det att lappa ihop er relation? Vill ni/du det? Ni måste nog skilja på ert förhållande och på ert barns sjukdom. Ni måste nog komma fram till ett gemensamt beslut, hur ni än väljer hur det ska vara. Det är stor risk att tappa bort en kärleksrelation till ens partner när det kommer till som i ert fall, ert barn är så pass sjuk. Barnet blir ju givetvis prio 1!
All styrka till er, och en stor kram<3
Hej Helena!
Jag förstår att du är livrädd.
Jag har oxå varit livrädd att ta steget i det kaos vi har levt i. Vågade/orkade inte det. Jag känner igen mig i mkt som du skriver. Att känna sig glad och energisk bland vänner och barn.
Men hemma med sambon känner jag mig bara halv, tom, likgiltig.
Vi har haft det tufft i många år med barnen pga diagnoser och ena tonåringen har varit deprimerad.
Jag har velat göra slut många gånger men inte orkat ta tag i det pga allt det jobbiga kring barnen. För ett år sedan började livet lugna ner sig och jag kände på mig att det var dax att gå åt olika håll. Hade bestämt mig. Men då drabbades dottern av anorexi och benen slogs undan igen. Det var riktigt illa med hennes hälsa. Man gick in i en överlevnadsbubbla och kopplade på autopiloten. En dag i taget. Överlev.
Det var en helvetisk tid med den grymma sjukdomen. Men vi har haft tur och fått bra hjälp. Så nu är hon frisk av det. Tack o lov!
Dock är det inte helt lugnt med andra problem men det går åt rätt håll.
Men alla de här åren med problemen och ett krävande arbete på det gjorde att jag blev sjukskriven för utmattning.
Nu vill jag göra slut men är rädd att ta steget pga ekonomin och ev. utförsäkring. Men snart har jag inget val. Mår inte bra i den här relationen. Vill vara fri och vill känna kärlek igen. Den glädjen och energin som jag känner borta med andra människor vill jag känna hemma oxå.
Jag önskar dig lycka till med dina beslut och varma önskningar om att ni får bra hjälp med sjukdomen.
Varma styrkekramar till hela familjen.
Jag känner i hela mig att jag är på fel plats. Två år har gått och jag tänker fortfarande att jag vänjer mig nog.
Jag valde en väg och den ledde mig in i rädsla, oro och likgiltighet till livet.
Önskar att jag inte tagit steget utan
stannat i det trygga varma livet.
våga vara i din styrka! göm dig inte utan ta vad du vill ha!! styrkekram
Att jag ser någon jag gillar och som jag skulle kunna tänka mig att vara med har stor sannolikhet att ske. Att någon skulle bli intresserad av mig och vill umgås med mig i en seriös relation, mycket mindre troligt. Att den jag är intresserad av är intresserad av mig på samma sätt är ungefär lika troligt som att bli träffad av blixten, okej det händer men väldigt sällan. Det gäller alltså att överleva ensamhet och saknaden av manlig närvaro. Dessutom är inte alls säkert att det kommer hända igen. Även om det är meningen att man skulle vara tillsammans är det inte säkert att personen kommer tillbaka eftersom livet kan ta slut imorgon.
Jag vill tro att det finns någon för alla, och det finns någon för dig också!