Kvinnan har under alltför lång tid anpassat sönder sig själv. Av rädsla har hon ”valt” att vara tillsammans med styrande män som på ytan var ”starka”, och av omgivningen upplevts som socialt ”charmerande” (i alla fall inledningsvis). Hon kände sig lugn i dessa relationer eftersom hon kände sig beskyddad: ”Jag kommer alltid att klara mig när vi är tillsammans”, tänkte hon i sin tystnad. Tiden gick och hennes röst försvagades alltmer. Inte främst den talande rösten, utan den inre: som drömde, längtade, visste genom magkänslan, skrattade, den sköna galenskapen, kreativiteten och handlingskraften. Det var som om någon genom återkommande tangentslag sänkte ljusstyrkan på skärmen. Hypnotiskt diskret och förförande tills hon förlorade sig själv.
Det är det absolut största hotet mot våra förhållanden! Liksom relationen till oss själva – när vi tappar vår egen röst. Frekvensen som bär på vår unika kod. Vi glömmer bort vilka vi egentligen är och viljan hamnar i någon trött garderob.
Mannen berättar för mig: ”Jag var fruktansvärt rädd för ensamheten! Jag kämpade konstant för att få känna mig älskad. Allt för henne! Till priset av min utplånade självrespekt.”
Vems röst är det som har sin resonans inom dig? Den omgivningen förväntar sig av eller…?
Kriser och motgångar kan vara det som öppnar våra ögon. Oftast känns det inte så när vi är mitt uppe i det emotionella ovädret. Jag har varit där och vet precis hur knuten i bröstkorgen/halsen känns.
Jag började med ett tangentnedslag. Och ett till osv. Ord och meningar föddes. Varje dag! Tidiga morgnar. Kvällarna: löpskor på och upp med volymen i hörlurarna.
Vet du inte var du ska börja?
Vad som helst: lär dig att laga nya maträtter. Ut och gå. Läs en noga utvald bok. Papper och penna; skriv ned vad du känner. Träna så att du svettas ut det instängda. Upphör med att anklaga kvinnan/mannen där framför spegeln Du kunde inte bättre då. Kanske var tempot så pass högt att du inte klarade av att lyssna. Insikterna hade inte nått ditt medvetande.
Jag ser den unga kvinnan som graciöst rör sina händer och formulerar vackra ord genom sitt teckenspråk. Hennes lyster i ögonen visar hur hon hittat sin röst. Jag berörs!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det svåraste för mig är att ta hand om barnens känslor på bästa sätt, deras frågor, funderingar, förtvivlan. De är arga på sina föräldrar, tycker att separation är att vara oansvarig och önskar att jag ska ”fixa” detta igen som jag brukar fixa det mesta. Det gör ont i hjärtat av att inte kunna göra som de önskar och känna sig så maktlös.
Hej! Nyseparerad och har hittat din fina sida! 🙂
Precis detta brottas jag med nu; vem är JAG egentligen? Vad tycker JAG om, vad tycker JAG inte om osv…
Men, jag tror inte att det mannen som tystar kvinnan alltid, det tror jag att kvinnan gör själv till dels. Jag skruvade ner mitt eget ljus för att skruva upp teamets ljus först, dvs familjens behov, sen barnens och sen såklart anpassningen till den man lever med medan min man var klart bättre på att sätta sin egen röst och sina behov först. Tror dock det är en sida hos oss kvinnor som liksom uppstår när man är i relation och i familj, säkert inte hos alla men hos mig iallafall.
Tack för tänkvärda inlägg!
Mvh Ulrika
Så många liknande tankar hos mig, som du beskriver… Fast jag har inte vågat lämna ännu. Tänk om jag gör fel, ångrar mig. Tänk om det skulle vara vi trots allt? Hur vet man säkert?
Tack Michael för dina ord och din värme. Jag är så tacksam att jag hittade din blogg när det känts som mest svårt att ta sig vidare.
Det svåraste för mig är att ta hand om barnens känslor på bästa sätt, deras frågor, funderingar och förtvivlan. De är arga på sina föräldrar, tycker att separation är att vara oansvarig och önskar att jag ska fixa det, så som jag brukar fixa det mesta. Det gör ont i hjärtat av att inte kunna göra som de önskar och känna sig så maktlös.
Tack!
Jag tappade bort min inre röst väldigt länge och följde det jag trodde var det, det vill säga oftast vad min fd tyckte och ville. Stegvis förtvinade jag, den som var jag. Tills en dag då jag fick nog och för första gången på länge gjorde jag något jag ville, verkligen ville. Detta efter år i ett destruktivt förhållande. Det var också förmodligen början till slutet av det förhållandet. Idag har jag hittat mig själv igen. Detta efter att ha lämnat det förhållandet och arbetat med mig själv i år, genom samtal, träning och rannsakan.
Att läsa din text idag Michael. Tack.
Dina ord och tankar berör och helar.
Lite som en själslig massage.
Ha en underbar dag alla ni som läser här.
Att resa bort till en ny miljö hjälper mig att få perspektiv.
Kram
Det är galet hur livet kan vända. Från att ha mått så dåligt till att allt helt plötsligt är kul och grymt skönt. Frågan är om denna kvinnan jag nu träffat vände livet för mig eller om livet redan vände innan, men att jag inte kunnat se det för all misär. Kommer jag ramla tillbaka om hon efter ett tag inte vill fortsätta träffas?! Ja kanske, men min syn på kvinnor har vänt totalt, och jag ser att nästan alla kvinnor vill andra människor väl. Kanske därför talesättet stämmer att bakom varje stark man står en ännu starkare kvinna.
Att lyssna på sin egna inre röst är ett måste, annars kommer du sälja dig själv och din partner kommer lämna dig. Just då är du längst ner i skiten och det tar månader och år att hitta sin inre röst igen.
Var alltid dig själv, men med en positiv och vänlig framtoning. Stå upp för dig själv och dina nära och de saker du tycker är rätt. Vart hade världen varit idag utan personer som lät sin inre röst styra dem?!
Flyttade för ca 1 vecka sedan. Trots att han var allt annat än trevlig alla gånger så funderar jag på varför det var bra för. Att riva upp en relation och gå igenom detta stundtals lugn stundtals ledsen. Vet inte hur jag ska hantera ensamheten när inte barnen är hos mig. Jag behöver läka och vet inte hur. Jag törstar efter bekräftelse och närhet. Detta är en helt ny grej för mig att stå på egna ben…
Känner precis som du. Flyttade också i början på året. Saknar närheten – samhörigheten. Trodde inte jag skulle sakna nåt som jag tyckte inte riktigt fanns i förhållandet…
Du berör Michael. Igen. Såren som svider när jag känner igen mig. Så fullständigt borttappad jag var dem sista åren av äktenskapet. Kände mig som ett uppblåst luftslott utan konturer och livssyfte. Som du säger; små steg mot det som ger energi och kontakt med sitt inre. Hitta kompassen. Sluta slå på sig själv. Först nu, när mer än halva livet passerat, fått insikten vad det var för klump jag kände i bröstet. Ångest och ett skrik inifrån att något är fel. Har nu för första gången följt min inre röst och avslutat en relation som inte kändes bra. Tufft, svårt och emotionellt påfrestande att behöva såra någon som känner annorlunda. Samtidigt finns ett inre lugn som jag aldrig känt förut. Och en sårbarhet som känns befriande.
Är det egentligen rimligt att tro att tvåsamhet ska fungera som båda upplever som sunt och för var och en berikande!
Där båda känner sig vara fria att vara sig själva och där utrymmet finns för individualitet och frihet, men samtidigt att det finns trygghet, tillit och bra samförstånd! Sen också att allt finns som är ”det” som oftast för två människor samman!
Personligen tycker jag att det är en svår ekvation! Vi har alla också olika bagage och erfarenheter (både positiva och negativa, men framförallt unika i sin sammansättning med oss ) och allt detta sammanförs medvetet/omedvetet in i en relation.
En sak är säker det kräver väldigt mycket av de flesta för att det ska bli en välfungerande relation.
Vilken vacker text!!!
När vi lämnar en relation så får vi också vara medvetna om att det kommer finnas stunder, människor episoder som vi kommer att sakna. Men att sakna sig själv och undra vart tog jag vägen är en otäck känsla och den kommer smygande, till slut var det bara mitt skal kvar.
Det tar tid att fylla på, det behöver ta tid. Våga möta dina innersta rädslor och bli vän med dem. Genom dig själv, vänner, terapi, skrivandets förlösande kraft, träna, gå ut i friska luften och ta hand om dig själv. Du ska leva med dig själv resten av ditt liv. Se till att ta hand om henne eller honom.
Bra att jag hitta detta, behövs nu i mitt liv, beställt din bok. Dumpad efter 24 år (1992-08-01-2017-12-04) hon har inga känslor för mig längre, hon ska flytta och se om hon får tillbaks dom?!?? Och jag jobbar stenhårt med mitt hjärna, bygger upp mig själv vad jag kan göra utan henne, men just nu älskar jag henne till 100%. mvh Gösta
Jag upplevde att när jag väl hittade min inre röst, som varit borta under en väldigt lång tid, gav det mig en enorm kraft och livslust. Genom att jag sen tillät mig själv att verkligen känna vad jag kände så hittade jag mig själv. För mig är att känna att leva. Oavsett om det är glädje eller sorg. Allt vi vågar känna har något att he oss.
Kram E
Hur vet jag att jag är på rätt ställe? Vore så tacksam med lite respons på detta. Om relationen är trygg, stabil och ger utrymme för bådas behov både individuellt och tillsammans, men känslan av attraktion är borta, mer vänskap nu…..är det rätt? Jag har känt så starkt för en man som aldrig förr men han lämnade mig då han tyckte vi var för olika. Nu i en relation som har allt annat utom just de känslorna. Är vilsen och undrar om jag söker det ouppnåeliga eller om det faktiskt är så att allt kan finnas. Snälla hjälp mig reda ut detta!!
Du kanske ska leta svaret inom dig? Det är ju du som ska leva i relationen. Så frågan är om du själv känner att du är tillfreds med att leva i en relation utan att känna någon sexuell attraktion/kemi? Fanns den där från början? Vad är det isf som gjort att den försvunnit tror du själv?
Den här funnits men efter 20 år ändras mycket. Jag vet nu inte vad som är rätt i livet….och jag kanske har för högt flygande planer på hur livet ska vara……
Därför är jag nu rådlös…….
Kriser och motgånger som öppnade mina ögon, men min hälsa förstörd
tack så mycket
Självklart ska vi våga lita på våra känslor och vår inre röst, att lita till det vi får energi av. Men handlar det bara om vad ”jag” vill, vad som är viktigt för ”mig”? Handlar det inte också om anpassning efter vad den andra parten vill och känner. Och handlar det inte allra mest om barnen? Kanske är relationen inte himlastormande. Men är inte kärlek också att i grunden kunna förändra den man är. Även om det är smärtsamt.
Och vad göra om den inre rösten skriker öronbedövande att vi har gjort våra livs största misstag, först genom att inte sköta relationen, sen genom att inte göra allt för att återupprätta den.
Ja vad hände egentligen? När jag träffade min man träffade jag inte bara min älskade utan också min bästa vän. En man som ställde upp, som stöttade mig och vi gjorde så mycket kul! Hade samma intressen och livet lekte. Gifte oss, fick barn med mycket stor möda, sorger och kriser. Fann vår väg genom allt, tillsammans som ett team. Dock smög sig en sak in emellan oss, min man ville inte ha sista barnet lika mycket som jag. Han var aldrig sen med att påpeka det så fort det blev lite jobbigt. Jag ansträngde mig, tog på mig allt, lämnade och hämtade på dagis, vabbade, handlade, tvättade, kalas och presenter, föräldramöten, skjutsa till träningar, elbolag och försäkringar. Allt! Naturligtvis försvann sexlusten, längtan efter intimitet. För trött, ska jag göra det också… Han sur, såklart. Livsglädjen försvann. Fick en chock när jag insåg att jag mår inte bra i vårt äktenskap! Men vi är ju ett team! Pratade med Michael som sa att om ett halvår vet du säkert vad du vill. Nu har snart ett halvår gått och jag vet säkert. Tyvärr har det gått för långt och jag har inga kärlekskänslor kvar. I höstas mådde jag riktigt risigt men fann glädje, mig själv och gemenskap i den frigörande dansen. Vad mycket känslor jag har dansat ur kroppen! Jag vill leva! Följande ord av Marie Bergman stärker mig: Omöjligt säger tvivlet. Onödigt säger förnuftet. Farligt säger rädslan. Prova ändå, viskar hjärtat….
Tack! Kändes som ett svar på min fråga häromdagen ”hur gör man”.
Måste hitta verktyg för att hitta vem jag är ensam…Vill vara stark i mig själv och vill vara nöjd med mig själv och hur jag lever nu men det är svårt. Känns som att tiden är knapp av någon orsak och det ger mig lite panik….har väntat så länge på värmen men bara varit skild i ett år …Vill inte ha bråttom men får ändå en stress över det…så konstigt! Tack för texten idag iaf!