Hade aldrig kunnat skriva om det jag gör om det inte var för att jag blivit sårad, lämnad, levt i totalt mörker och en dag hittade kraft igen. Trodde länge att jag var en stabil man som hade koll på det mesta. Det hade jag också tills allt det som jag trodde på och drömt om rycktes undan av en annans beslut. Min utbildning gjorde mig naiv och ”övertygad” om att jag var förskonad.
Ser det ständigt omkring mig: människorna som vi tror lever de ”perfekta liven”, stå där avklädda inför det de aldrig trodde skulle kunna hända. Vi blir hemlösa i den egna personen.
Visst kan de låta uppgivet och tungt, men vet du vad? Berättelsen slutar inte här: jag ser människor resa sig upp igen, hämta kraft, lära känna sig själva på riktigt, bli mer genuina, empatiska, förstående för andras och den egna sårbarheten.
EN AV DE STÖRSTA ILLUSIONERNA SOM EN FRAMGÅNGS/LYCKAD JAGANDE OMVÄRLD HYPNOTISERAR OSS ATT TRO, ÄR ATT VI STÄNDIGT HAR KONTROLLEN.
Riktig kontroll innebär förståelsen kring att styrka inte ligger i att kontrollera, utan orka be om hjälp, härda ut i frustrationen, uppmärksamma rösten på insidan som kanske knappt hörbart viskar: ”en dag kommer du att kunna stå upp igen.”
Nya människor, möjligheter och kärleksfulla band kommer att skapas även om dina känslor just nu ropar annat. Stormande och regnpiskande är inte allt som finns. Tunga känslor byts ut mot lättare.
Hur har du rest dig upp igen efter motgångar och nederlag? Om du är mitt uppe i det värsta – vad behöver du få känna?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack snälla för dina inlägg! Om du bara visste vad dom stöttar mig just nu <3
Jag har pratat med underbara, förstående, kloka vänner. Levt mig igenom alla jobbiga känslor, tänkt ”Fy fan Gud, nu får du ta över å leda mig, jag orkar inte försöka mer”, gett upp och sen efter en tid kunnat börjat se ljusglimtar igen. Uppskattat det lilla i det stora. Å börjat ta små, försiktiga steg igen. Vågat börja försöka på nytt. Med vetskapen om att jag kommer kunna resa mig igen om någon eller något slår omkull mig igen.
För exakt ett år sedan var jag i det mörkaste och fick uppleva maktlösheten och frustrationen av en annan persons beslut. AJ,så ont det gjorde. Levde en dag i sänder under en lång tid. Ett år senare, efter många timmar i löp- och skidspår och med många nya bekantskaper är jag stark. Jag har hittat mitt riktiga jag, den jag från början var ämnad att vara men som jag hade förminskat pga olika anledningar. Idag står jag rak,möter livet leende och jag ser fram mot att få möta den stora kärleken, som kan och vill älska mig för den jag är och skapad till att vara,trots mina brister och bristningar 🙂
Löpningen är ett bra verktyg för mig oxå. Att börja spela fotboll med ett gott gäng är medicin. Yoga läkande för själen. Slarvar jag så är det lätt att falla ner i hålet..Kram
Jag behöver frihet.
Jag behöver bli mött med respekt.
Jag behöver vila i mig, och alla känslor.
Jag behöver sörja, det som inte blev som jag trott.
Jag behöver gråta.
Jag behöver skratta.
Jag behöver mina vänner.
Jag behöver ensamhet.
Jag behöver meditera.
Jag behöver dansa.
Jag behöver sjunga.
Jag behöver läka.
Tack för en jättebra sida!
Och tack alla ni som delar med Er av era erfarenheter!
lycka till! <3
Behöver få känna att mina barn får en framtid där de har de bästa förutsättningarna att må bra i livet; det är ungefär allt! Det jag låser på gång på gång, på ett osunt sätt skulle jag tro…
Förstår nog att det handlar om kompensation för den trygga barndom jag aldrig fick…och antar att det är det jag måste bli färdig med först…för att kunna släppa låsningen…
Frågan är hur?
Jag är mitt uppe i allt skit och undrar hur kan man efter 27 år säga att man inte längre vill leva med den andra. Allt har ryckt ifrån mig min livs vän mitt liv har rasat allt är totalt svart. Det hände de som inte skulle hända oss… Han vill skiljas, jag vet att han redan är med en annan det som är värst är att han nekar fast det finns så många bevis… Jag kan inte hata han men det gör så ont att jag bara vill skriks. Hans nya är lika gammal som våran son 25 år så jävla äckligt. Våra barn vill inte ha kontakt med han. Han innser inte vad han gör hur mycket skada han gör. Han kan inte prata med mig så vi kan få ett avslut så jag kan börja bearbeta allt om jag någonsin kommer komma över detta svek han har skadat mig så otroligt mycket..
Vissa dagar tänker jag så mörka tankar om livets mening.
Vi hade ju allt trodde jag det va ju vi. Vi skulle ju åldras tillsammans se våra barn bilda familj och bli lyckliga. uppleva våra barnbarn tillsammans.
Men nu är allt förstört jag kommer aldrig kunna förlåta han för det han gjort mot mig och våra barn…
❤️ Känner med dig!!!! Kram
<3 varit/är i din sits….förstår och känner din sorg och smärta
ärrad och skadad försöker jag skapa ett nytt liv trots smällen
det är inte lätt det är inte smärtfritt men det går <3
många kramar
Nu kommer mins ord låta hårda!! Men jag har precis varit i din situation. Jag blev lämnad o du skrämmer mig m dina ord.
Har kärlek en ålder? Det är din skyldighet som mamma att stötta dina barn. Ja, din man har lämnat dig, men hade han gjort det om ni hade haft en bra relation? Din man går också genom en kris. Att han träffar en 25-åring? Ok, vad är det för fel m det? Stötta dina barn o ditt ex. Du mår dåligt m ingen mår bra om du är bitter o arg. Du kommer att resa dig ur detta, tillåt dig vara lycklig. Din man hade inte lämnat relationen om ni hade haft det bra. Glöm inte det. Man är alltid två i en relation. Så på med leendet, stötta barnen i att pappas nya antagligen är en bra tjej. Vänd andra kinden till o var glad för de år ni haft tillsammans.
Som sagt, jag har varot där du är. Så jag vet vad du går genom. Du kommer att bli lycklig igen OM du tillåter dig. Stort Lycka till!
Ja det var ju rädd hårda ord Anne, till en kvinna som är i kris å kanske behöver få vräka ur sig!!! :-S
Ja, eller vräka ur sig, lät kanske negativt…jag menar berätta hur hon känner å mår! Kram på dig Pernilla ❤️ Har du nån att prata med?
Så rätt.
Man är två I en relation
Styrke kramar
Fy…. Stor kram till dig!
Vackert o ja….växa styrka kraft….men när du reser dig ur det svarta hålet…..nu nu vet jag, har lärt mig….och det sen visar sig att man faller i en ånnu svartare djupare grop……
Då samlar man ihop sig och reser sig igen, och igen, och igen, så många gånger det behövs. Jag vet, för det är precis det jag har hållit på med de senaste 15 åren. Det tar på på krafterna och emellanåt är det svårt att se vad det ska tjäna till, men för varje gång man reser sig ur något som kändes som dödens käftar så är man starkare och klokare än vad man var innan. Priset är högt men belöningen är större.
Charlotta
Du har rätt Charlotta!!! 😀
Jag hade behövt att han också sörjde det vi hade..
Det känns så tungt att det känns som det bara är jag som sörjer…
Jag kanske har fel men när det är som tyngst så hade det känts lite bättre om jag vetat att han också sörjde.
Att bli slängd på soptippen på det här sättet gör något med självkänslan…
Ibland är jag stark men när jag är som svagast önskar jag ibland att han skulle säga förlåt till mig….det skulle betyda så mycket att han bekräftade mina känslor och att han ångrar att han sårat mig
men jag kommer aldrig att få ett förlåt så jag jobbar på att komma vidare utan det..
men jag skulle vilja ha det…
jag behöver känna att han förstår hur illa han gjort mig
Man får gå vidare ändå och den känsla jag försöker hitta är en inre känsla av styrka och värde. Jag vill inte få värdet av någon annan för då kan jag bli av med den.Om jag sätter värdet på mig själv kan inte nån annan ta ifrån mig det.
Så mitt nya mål är att jag ska känna att jag duger och att jag är stark!
Med hjälp av det ska jag komma på fötter igen 🙂
Det är så mänskligt att känna så som du gör Mimmi. Att inte behöva stå där utbytt, sårad och ensam. Varma hälsningar till dig!
Förmodligen sörjer han också det ni hade. Han förstår nog innerst inne att han sårat dig. Tror dock att han är rädd för att öppna portar inom sig om han gör det. Rädsla inför att känna efter för mycket. Jag tror inte de menar att slänga oss på sophögen, beteendet är ett försvar för dem själva. Jag tror jag nått den insikten nu Mimmi. Hade ett långt, ganska fint samtal igår.
Har också insett att den som lämnar går igenom ett helvete inom sig, sedan kan man känna sympati för det eller inte. Det beror på vilket läge man är i. Hur vi beter oss skapar motbeteende hos andra. Vi kan bara ta ansvar för oss själva efteråt.
Du e en kloking du Bo 😀
Nämen tack Petra.
🙂
Styrke kramar
Känner igen det mesta du skriver. Det är så ”förnedrande” att vara den enda som sörjer…
Precis exakt på pricken känner jag.. Önskar ett förlåt och bara vetskapen om att han faktiskt sörjer han också.. Men istället är han jättestöddig.. Känns också underligt.. Ja jag får nog heller aldrig svar på dom frågorna eller en förlåtelse. Som sagt bara att kämpa på för att bli stärkt inombords igen..
Jag är mitt uppe i det och är så trött att jag inte kan acceptera och släppa kontrollen…går mina dagliga promenader för att rensa huvudet men igår bestämde jag mig för en jogging tur och det var skönt efteråt.Inser att motion är så viktigt för mig när jag mår så här.Det är som det är och jag kan inte ändra honom som lämnat mig….det var hans beslut och det gör så j***la ont men jag ska klar av det här. Tack Michael för din blogg!
Fantastiskt bra att du tog dig ut och sprang:-) Det kommer ge dig så mycket – varje dag! Tack själv Madeleine!
Har också blivit lämnad efter 20 år och det kom som en chock. Han hade inlett ett förhållande med en annan sedan i somras samtidigt som vi var gifta och levde ett bra liv. Hur kan man leva ett sådant dubbelliv? Känner mig sviken, ledsen och ensam och tycker att det är mitt fel att han lämnade mig. Bara jag hade sagt, gjort, visat….. När man är ihop så länge är man dålig på att bekräfta varandra. Vi hade så mycket gemensamt och kul ihop. Men nu har han blivit störtförälskad i denna kvinna och flyttat ihop med henne direkt. Förstår att han tänkt och planerat innan, men för mig blir det en fruktansvärd chock. Tidigare delade vi allt, men nu är det helt tomt. Hoppas bara att det nya förhållandet ska ta slut och att det ska bli vi igen.
Barbro, det känns tungt att bli lämnad! Känner så väl igen det där att ”om jag bara sagt eller gjort annorlunda….”
Att bli lämnad är en stor chock och att stå ensam i det medan partnern redan gått vidare, det gör obeskrivligt ont! Jag lider med dig, för jag vet hur ont det gör.
usch, vilken sorg, frustration och ilska du känner nu.
Och den värsta känslan är nog att du inte fick chansen, utan bara blir ”bortslängd”. Så kände jag det.
Men samtidigt så tror jag inte att du kunde gjort något som förhindrade det.
Tror inte heller att du kommer vilja ha honom, om han vill komma tillbaka.
För du kommer att känna att du är värd bättre, för det är du.
Ingen människa förtjänar att inte få den respekten av ett riktigt avslut i en relation.
Önskar dig all lycka och kärlek.
Förstår precis vad du går igenom. Är precis i samma läge. Det är en stor sorg, man kan inte påverka det som händer, man har inget val…
Försöker komme framåt genom att vara tacksam för det jag har. Jag har två fantastiska friska barn. Försöker påverkar det jag kan, som att omge mig med vänner, springer, tar varma bad…
Sedan kommer sorgearbetet att ta tid, men med små myrsteg framåt så hittar man kanske tillbaka till sig själv igen. Jag har flera bakslag som gör att man faller bakåt igen. Men jag har bestämt att jag måste klara av det här.
Styrka o varma kramar till dig<3
Fint skrivet, starkt jobbat, hälften vunnet ❤️
Lider med dig. Känner så väl igen känslorna.
Hej Barbro
Sitter i samma båt som du efter 20 år tillsammans.
Men jag säger rätt ut jag kommer aldrig axeptera att vara ett andra hands val, man är två i ett förhållande så det är faktiskt båda som bär ansvaret. Det är ju endå deras val att vara otrogen i stället för och slåss för en gemensam framtid.
Jag har gråtit, hatat, vart bitter och vissa saker kommer jag aldrig förlåta. men samtidigt man kan inte backa tiden så försök se framåt, det är en lång väg till att våga lita och älska någon men jag tror o hoppas den kommer 🙂
Varje dag händer något som är positivt fokuserar på dessa saker, och försök göra saker du mår bra av ex promenad eller en fika med någon som ger dej energi, för min del är musik balsam för själen 🙂
Det finns så mycket som väntar på dej därute ha tålamod och låt såren läka.
Efter regn kommer solsken sägs det, så jag väljer att se det som ett stort lågtryck över mitt liv just nu men när det vänder så då jäklar ska jag sola och njuta …
En stor kram på dej !
Bra skrivit matte! Är själv mitt uppe i detta! Efter 32 år med samma kvinna som jag trodde vi hade tillit till varandra och ett bra förhållande som byggde på ärlighet och tillit. Känner mig så sviken…
Tack för det du gör med bloggen, Michael. Det märks att du genomlevt det du skriver om, och det gör dina ord mer berörande, mer på allvar.
Jag försöker tänka och göra som du och andra, resa mig upp och gå vidare. Fysisk aktivitet är en väg vidare. Samtal med vänner. Att skriva ner sina tankar. Jag har klarat detta förr, men av någon anledning känns det extra svårt den här gången. Kanske för att passionen var så stark. Men jag ska klara det, en dag i sänder.
Häromdagen skrev du om att det finns de som inte kan släppa, och de som flyr något som kunde bli fantastiskt. Den starkaste attraktionen riskerar kanske att uppstå mellan två personer som har varsitt av dessa handikapp, och då blir det svårt.
Mmm…det stämmer nog väldigt bra!!! 😀
Det som ger hopp är att vi människor verkar kunna resa oss från det mesta!!! Det kan ta lång tid, vara smärtsamt å kräva stor beslutsamhet å arbete med sig själv. Men det är ändå som med våren å sommaren…den kommer alltid tillbaka oavsett hur många stränga vintrar som föregår den!!!
Varför tror vi människor att det finns den perfekta partnern för oss? Är jag den perfekta flickvännen? Jag vet att jag inte är perfekt jag är överviktig lång och klumpig, min kropp fungerar inte som den ska, som andras gör. och jag kan därmed aldrig någonsin bli perfekt. och det är bara kroppsligt, sen tillkommer alla andra aspekter av livet, själen och verkligheten. så varför fantiserar vi om den perfekta partnern? en relation kräver alltid viljan att två personer jobbar med att få den så bra som möjligt? så om min pojkvän inte förstår mina förklaringar och mina ambitioner och vart jag vill komma, så ska han bytas ut? mot en annan kille som det tar flera år att komma underfund med och som ändrar sig och utvecklas på vägen han med? visst är ju starten på olika utvecklingsgrader, och sen utvecklas man tillsammans…och sen då? är det inte bra att utvecklas olika`? och hur får vi vår relation att utvecklas dit vi vill ha den?
Inget i den här världen kan vara perfekt annat än i små, korta ögonblick. Tror jag! Men vi kan nog träffa någon som vi kan vibrera väldigt fint tillsammans med 😀 Om det liks ska vara, så ska det väl inte vara sååå himla kämpigt??? Då ska det ju vara njutbart större delen av tiden. Så tänker iaf jag. Annars kan man ju lika gärna leva själv.
Du är verkligen på gång idag Petra, härligt att se! 😀 Inte bara idag förresten, du verkar vara på gång rent allmänt, heja dig! 🙂
Charlotta
HAHAHAHAHA ❤️ KRAAAM PÅ DIG
Håller med dig! Livet ska väl ändå vara mer glädje än sorg. Ett hem som är fyllt av samtal, skratt och ömsesidigt givande och tagande – där vill jag leva. Att det kommer tunga stunder hör ju livet till men inte varje stund och sekund av dygnet. Fånga dagen. Och tack för det Ni delar. Hjälper mig mycket att läsa era tankar.
Det finns en perfekt värld. Ett smärre paradis. Det ligger bortom horisonten.
Inte det lättaste att hitta dit. Finns ingen karta, ingen riktig väg.
Men, finns den sanna och genuina kärleken kommer den leda en fram.
Mitt uppe i det värsta med ssån jävla ångest att man inte vet vad man skall ta vägen. Sömnlösa nätter -8 kg på 5 veckor. Helvetet hälsar på i mitt hus. Här står man med jobb, 3 barn och en vardag som skall funka. En X som plötsligt flyttar ut till en ny. Som förväntar sig att samarbetet med barnen skall funka nu när det inte har varit av intresse på 13 år förut!
men hallå Anne!! Är du på riktigt?? Måste va ett skämt!!!
Yvett jag undrar detsamma!! Så otroligt hårt och okänsligt skrivet !!!
Idag var jag med om något jobbigt. För 2 år sedan ställde jag ett ultimatum mot mitt ex, han valde bort mig. Jag ställde det där ultimatumet för att inte gå under, beslutet har känts både rätt och fel under dessa år. Sedan flera månader har jag verkligen känt att jag gått vidare. Men så idag, mitt ex har hjälpt mig med en sak, vi skrattade och hade det trevligt och de sidor som jag en gång föll för (23 år sedan) visade han plötsligt igen. Jag insåg där att jag ännu inte kommit över honom, jag har uppenbarligen inte sörjt färdigt. Det blir såklart svårare att gå vidare då man måste ses eftersom vi har barn. Men så ikväll när han åkte, då kom orden som sårade…om han menade vad han sa vet jag inte men hjälpen jag fick var tydligen för att i långa loppet hjälpa honom själv. Ikväll började tårarna rinna igen, fick skärpa till mig när äldsta dottern och hennes pojkvän kom men nu rinner tårarna igen. Känner mig med ens så lite värd, bortslängd som en trasa på något sätt.
Men ååå, vad behöver du säga till dig själv just nu för att komma ihåg att du är värdefull!!! ❤️
???
Jag tror på att allt sker av en mening, att man ska lära sig ngt i detta liv. Jag försöker hitta svaren på meningen med allt och kanske jag kommer fram till svaren tids nog. Jag har många fina barn och de är mitt allt. Jag har en tendens att glömma bort mig själv mitt i allt, jag kör på som vanligt och stannar inte upp. Tids nog ska jag få hjälp med psykoterapi, hoppas det ska ge mig verktyg att hantera det jag redan vet om mig själv. Jag var tidigare en person med lågt självförtroende och självkänsla. Numer är självförtroendet bra men självkänslan är väl sådär. När jag däremot umgås med mitt ex (som man gör när man har barn och den biten fungerar) känner jag att jag själv faller tillbaks i de gamla mönstren. Känslan av att duga växer sig stark. Därför känner jag väl också att jag har svårt för att lita på män och den biten bottnar även i andra saker och händelser från barndomen. Men lite terapi kanske kommer hjälpa.
Låter ju som en fantastisk plan 😀 Lycka till!!! ❤️
En dag i taget är de ord som jag upprepar i mitt huvud för att orka en dag till… Tränar massor… Väntar på dagen när det börjar komma små stunder av välmående. Försöker låta mig sörja det där som inte blev.. misslyckandet..
Det har gått 1,5 månad sedan jag stod upp för vad jag ville och han då lämnade oss. Det gör fortfarande så jäkla ont. Varje dag!
Vi bröt för andra gången. Har alltså misslyckats två gånger med denne man. Vi får det inte att fungera helt enkelt. Denna andra brytning gör mer ont än den första. Kanske för att jag tog mod till mig och gav oss en andra chans. Vi var bättre den andra gången, men inte bra nog.
Han är en narcissistisk person vilket gör vårt förhållande omöjligt. Jag förstår det. Jag mådde inte bra i oss. Jag nådde inte riktigt in innanför hans skal. Hans sätt att vara bröt ner mig och tog all min energi. Han var flera personligheter i en. Ena dagen go och kärleksfull, andra kall och hård. Egoistisk och empatilös. Än känns det som att jag älskar honom så otroligt mycket. Funderar på om det verkligen är så att jag älskar honom eller om jag saknar NÅGON. Jag har svårt att reda ut vad som är vad. Vet bara att jag är oändligt ledsen och sörjer.
En dag i taget….
Det är väl helt, helt som det ska vara att du sörjer…både att det inte blev som du önskade men även honom…som du säger, han hade fina sidor å du älskade! Men det var inte BRA NOG för dig! Du har gett dig själv chansen att leva ett ännu bättre liv…såsmåningom med en ny kärlek 😀 STARKT!!! ❤️
Tack❤️ Jag inser att det en dag kommer att lätta… Det är bara så tunga dagar dit…
Rädslan att jag inte ska kunna älska igen, eller att nån ska älska mig. För tänk om allt som gick fel berodde på mig?
Antar att allt detta grubblande och alla tårar är nåt som bara måste få komma ut och passera.
Kanske kommer jag en dag fram till att det jag gjort faktiskt var det bästa som kunde hända.
Tack för fina peppande ord!❤️
Självklart är det sååå!!! Många känslor som ska genomlevas…men du kommer ut på ett bättre ställe sen…jag är ÖVERTYGAD om det! ❤️
Charlotta, hade ni barn tillsammans. Känner så igen mig i fin berättelse! Lever oxå med en man som byter humör så jag inte hinner med!
Allt kan va lugnt, men så säger jag ngt ”fel” eller ngt känsligt och han går igång på alla cylindrar! Senast i påsk hemma hos mina föräldrar, märkte det var ngt , och då blir jag sådär alldeles stel förlamad i bröstet, och frågor hoppar sig”vad har jag gjort, vad har jag sagt som får honom bli så här” han var iskall mot mig, ignorerade mig totalt, jag skulle samtidigt hålla skenet uppe inför min familj o syster o kusiner etc…på morgonen väser han”vad döljer du för ngt, jag får snart ett raseriutbrott” jag förstod att det bästa var att åka hem direkt efter frukost på påskaftons-morgon. Vägen hem var det iskall tystnad, väl hemma satt han på altan o drack rosevin. Mutt hjärta värkte sönder, min påsk var förstörd!! Mamma pappa o alla, vi skulle ju ätit middag ihop innan vi bröt upp!! Frågade honom hur han kunde göra så mot mig, han svarade ”Hur kan du göra så mot mig?!” Anledningen till detta var han gått in i min mobil o sett jag varit inne på olika butiker och kollat och fått för sig jag hade handlat!! Han ska ha total kontroll över vår ekonomi och har han inte det får han panik. Jag hade sålt kläder på Tradera och unnat mig en behandling för 900:-, vilket jag ”erkände” då han undrade om jag undanhöll ngt… 900:- som skulle gått till barnen, jag är ett stort jävla ego i hans ögon som bara tänker på mig själv! Här hemma är det nu lugnt iallafall, men inte så där att det skrattas, och jag känner mig bara mer o mer irriterad o sur. Nu ska vi ha delad ekonomi oxå har han bestämt. stor kram till er alla som delar m sig
Nej, vi har inga barn tillsammans. Men han var noga med att låta mig veta att han tyckte att jag inte var hård nog mot mina barn. Samtidigt gick han in och slätade över och ” vann poäng” när jag tex markerade gränser för barnen. Då blev han den justa liksom. Fult.
Känner igen känslan i bröstet och i magen. Den där när man inte vet vad man gjort eller sagt fel, bara att man gjort nåt… Hemskt.
Han kunde vara kärleksfull och mjuk ena dagen, för att vakna nästa och tydligt markera att han inte ville vara nära mig. Då var det var och en för sig. Vi var aldrig ett vi, utan det var han och det var jag. Det var en oerhört viktig bit i vårt misslyckande tror jag. Jag vill ha ”vi”, han ville ha var och en sig själv först och främst. Jag vill höra ihop, han vill vara en, och när det passar ”vi”.
Har du funderat på att lämna honom? Har ni barn ihop?
Stor kram till dig! Och energi, för det vet jag att du är alldeles tömd på. Det blir man av att ständigt vara på sin vakt….
Var rädd om dig!
Men fyyy sååå jobbigt Anna!!! Det där låter INTE alls som sund kärleksrelation. DU ÄR VÄRD VÄRME.
Vi har haft det så här fram och tillbaka. När det är lugnt är det bra, sen händer ngt som gör honom arg och då mår jag skit…alltid han som blir arg på mig. Jag har funderat på att lämna, speciellt nu efter senaste som hände, men nu har det gått 2 veckor o allt är lugnt igen, då blir jag förvirrad o tänker” jag kanske bara överdrev” sen nästa gång kommer känslan åter att få andas o slippa känna ångesten i bröstet…..jag försökte prata ut med honom men det slutade med att kag känner att jag har säkert en del skuld till varför han gjorde som han gjorde, jag kan inte få fram min synvinkel för då vill han inte prata mer och tycker jag gnäller o ältar. ”Ryck upp dig o va lite positiv, andas framåtanda” sa han. Gjorde han dig obekväm inför andra? Isåfall, gjorde du allt för att hålla skenet uppe eller sa du ifrån där och då? Kram o tack för ni läser…
Visst vore det enkelt om han alltid var arg å förminskande…men jag tycker att det räcker att han är det återkommande!!! Du väntar ju bara på nästa gång va? Hur vill du bli bemött? Hur är du värd att bli bemött? Vore det inte trevligare om han lyssnade å ville förstå dina tankar å känslor?
Jag vill bara du ska veta att det är värme, omtanke å förståelse du är värd!!! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Vi träffade aldrig andra tillsammans… Gjorde det i början, men han var så svartsjuk att vi utan att egentligen prata om det slutade att umgås med främst mina nära. Han har aldrig frågat mig om jag vill träffa hans vänner…
Anna..de där dragen som din man har känner jag igen i min man. Han har inte koll på ekonomin alls men humöret svänger nåt så otroligt. Men vet aldrig vart man har honom. Jag har bestämt mej att det inte skall få fortsätta så här. Jag ska kunna säga vad jag tänker och vill i normal samtals ton, utan att han ska få ett utbrott som inte är rimligt. Jag tänker inte ta den skiten mer. Vet bara inte ju jag ska säga det utan att helvetet bryter ut.
Om du vill prata och ta upp ngt som han inte vill diskutera, går han iväg eller lyssnar han då? Som Charlotta skrev, det tar energi, nu är ute och leker med barnen o skrattar o har kul, här sitter jag igen, vilsen sårad.imorse fick jag höra ”använd hjärnan att tänka med så slipper jag göra det åt dig och va en pappa…”Kramar!!
Charlotta! Här har du en till som varit tvungen att lämna en man med denna ” Sjukdom ” Vi som levt med dem vet hur omöjligt det är på så många plan. Jag saknar honom varje dag och han vill att vi ska försöka igen ( Har oxå som du lämnat 2 ggr ) Men trots alla mina känslor så VET jag att det är OMÖJLIGT att få ett sunt bra stabilt liv med honom.Jag har läst in mig mycket om Narcissister på nätet, kunskapen ger mig insikt i sjukdomen och det känns iaf för mig som bearbetningen/sorgen över separationen går lite lättare.
Här kommer en bra beskrivning på en relation med dessa män.
Att ha en relation med en Narcissistisk individ kan liknas vid att spela på en enarmad bandit. Man får små utdelningar då och då som gör att man stannar kvar i hopp om att få tillbaka det man satsat
Tänker ofta….Det är la fan att det inte finns någon medicin man kan ge dom så dom blir normala <3 <3 <3
De där små glimtarna man får gör ju att man tror att det skulle kunna vara så hela tiden. Att om man bara älskar och formar sig så får man mer av det. Men det enda som händer är att man krymper sitt eget livsutrymme..
Dräneras på energi.
Jag har sedan vi separerade känt mig maktlös över hur han hanterade sin sorg och frustation/besvikelse samtidigt som jag själv sörjde över att det var slut och inte blev det jag drömt om. Har sår som ännu inte läkt men de gör inte lika ont längre men ären kanske jag får leva med men jag orkade, jag bad om hjälp när det blev för tungt visade min sårbarhet och har fått fantastiks stöd. Min chef sa till mig en dag när det var som tyngst när jag inte ens orkade ta mig hem från jobbet, han åkte köpte mat/lunch tvingade i mig den sedan skjutsade han hem mig men han sa även något som jag bärt med mig: hur jobbigt det en är just nu så vet jag att du kommer blomma och bli en ännu varmare och ödmjukare och starkare än innan. jag vågade visa min svaghet be om hjälp och ta emot stöd.
Nu står jag inför ännu en ”separation” den som alltid stått vid min sida alltid trott på mig, den som skällt på mig och älskat mig för just för den jag är, som jag gråtit med skrattat med och som visat hur man älskar någon över tid som fått en relation så levande som levt i tvåsamheten så länge, som är en fantastisk mormor till mina barn. Nu måste jag klara av att säga hejdå och ta farväl.
Fick just ett sms från en vän : när känslorna tar över finns det inte plats för något annat…
Det är så det känns just nu finns inte plats för något mer just nu..
Jag befinner mig också i den här förtvivlan efter att min sambo sen 15 år inte längre vill leva med mig. Han som alltid har älskat mig mest. I de mörkaste stunderna vill jag nästan inte leva längre. Jag är 56 år och jag är så rädd för ensamheten. Så rädd för att jag måste möta ålderdomen ensam. Jag har barn och barnbarn men det räcker inte. Jag vill ha någon att komma hem till, någon som är min bästa vän, någon att somna och vakna med. Jag trodde min sambo var allt detta men jag hade tydligen fel.
Tack Michael för det du skriver. Ingen kan förstå detta utan att ha genomlevt det själv. Jag går i terapi men eftersom jag har flyttat måste jag hitta någon annan. Då ska jag be om någon som själv har varit med om en stor förlust, som riktigt kan förstå, allt annat blir bara tomma ord man lärt sig.
En av de värsta sakerna med detta är alla dessa dagar man har framför sig i sorg och smärta. Även om man tror på att det kommer att bli bättre så småningom så vill man bara att det ska ta slut för det är så meningslöst och tar sån energi som skulle behövas till så mycket annat. Det svåraste är att man faktiskt inte vet vad som kommer att hända. Det finns inga garantier. Det kan ju faktiskt bli precis så som man är allra mest rädd för.
Det finns många känslor som är svåra att uthärda men maktlöshet är nog något av det allra värsta och just nu är det det jag är. Totalt maktlös.
Ebba ! Förstår hur du känner dig då jag är och har varit där tidigare.Du skriver om en maktlöshet och ovisshet !! När du kommit ikapp dig själsligt och mentalt så KOMMER du se på din situation med andra ögon,tro mig.Det är bara du som kan ta ” Kommandot av din situation och liv” och hur du vill att det ska se ut.Har du hört talas om självuppfyllande profetia ? Just nu är det nattsvart men så småningom kommer det börja ljusna och du börjar orka ta hand om dig själv och kanske även kan se bilder i ditt innersta hur du vill att ditt NYA liv ska se ut 🙂 Och det behöver inte bli ensamt:) Kram på dig och kämpa på……Det finns en VÅR efter den mörka vintern !!
Michael, ibland skjuter dina vackra ord som en pil genom mitt hjärta, det suger till i magen och ögonen tåras. Jag har märkt att det alltid är orden om att bli sedd eller ha framtidstro.
Du får mig att känna mig sedd när du skriver så träffsäkert om hur jag mår och du vrider upp volymen på den där lilla, svaga rösten inom mig som tror på en ljusnande morgondag. Tack.