Spinner vidare på gårdagens inlägg…
Hur läker vi det som varit och som kan ha gett emotionella blåmärken? Hur blir vi fria från generaliseringar om det andra könets ”hopplöshet”? Hur kan vi vara relationskloka utan att bygga tjocka försvarsmurar?
Bar själv under alldeles för lång tid cynismkavajen som kommunicerade: ”det kommer ändå inte att hålla.” I mina ögon var jag en förutbestämd looser – gällde bara att dölja det för andra och mig själv. Det var inte någonting medvetet, utan små, små stenar som kommit in i skon. Märkte inte att de var där förrän jag gick runt barfota i det mjuka gräset (bildligt talat).
Naturen/livet hittar alltid vägar när det gäller att komma vidare men parallellt behöver vi göra vår del.
Några tankar:
- Ilska och handlingskraft kan användas för att demaskera sorg. Initiativrikedom är bra att ha i sin verktygslåda, men se upp så att det inte blir ett flyktbeteende.
- Tillåt dig att sörja det som inte blev. Vi har alla olika läkningsförmåga. Vissa personligheter går djupare ned än andra. Så är det bara. Tårar rensar så att vi kan se klarare.
- Det är tungt att kämpa emot. Förnekelse och flykt dränerar oss på energi. När vi orkar förlika oss med att relationen faktiskt nått slutstationen, kan vi se alternativ till nostalgi och anklagandefällan. Acceptans tar tid och vi behöver andas oss igenom det som är. Härbärgera känslorna som stormar.
- Förändring. När du förändras som person påverkas omgivningen. Vi kan inte göra samma saker om och om igen och förvänta oss nya resultat. Den du är och det bagage du tar med in i ett nytt förhållande kommer ge förutsägbara resultat. Vilket överviktsbagage behöver du släppa taget om?
- Ha en öppen kommunikation med dig själv om det som varit – lasta inte allt som gick snett på din f.d. Eller dig själv! Se det gamla förhållandet som erfarenheter för framtiden. Hur jäkligt det än känns just nu. Det kan låta krasst, men varje livserfarenhet bär på en byggsten så att vi kan komma lite högre upp. Livet är rörelse och utveckling.
- Skottsäkra västar höra hemma i strid men inte i ett förhållande. Vi behöver ha modet att blotta hjärtat igen.
- Blunda inte för varningssignaler, men var samtidigt inte extremförsiktig. Se till att rensa vägen på vrakgods så att rätt person kan göra entré.
Vilka relationsmönster behöver du förändra så att du kan leva ännu mer helt och autentiskt?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag blev lämnad men han kan fortfarande inte prata med mig ens om vardag och barn. Nu kanske jag börjar förstå varför…..jag har jobbat stenhårt med mig själv sen han drog medans han drog in i en ”omöjlig” eller åtminstone väldigt komplicerad relation. Han har mejat ner mycket på vägen. Tex de allra viktigaste relationerna i hans liv….Den äldre dottern är i startgroparna till sitt vuxna liv och accepterar inte lögnerna och sveken mot henne……Från början försökte jag släta över ( som jag tidigare gjort) tills en dag när hon stirrade mig i ögonen och sa: du har ALDRIG fått en ursäkt eller ett FÖRLÅT för något men det accepterar inte JAG, inte när allt är galet. Älskade barn, hon har fått mig att vakna o öppna ögonen. Jag tror att jag en dag kommer att vara redo och vi får se när det blir. Då ska vrakgodset förhoppningsvis vara lättare att urskilja. Kram o ha en fin söndag!
Och även lördag såklart 🙂
Åh vad jag kände igen mig i det du skrev! Kram till dig ❤️
Känner igen mig precis i det du skriver! Jag blev också lämnad och som jag upplever det väldigt illa behandlad. Han gick rakt in i en ny relation med en mycket yngre kvinna som har två små barn sedan tidigare. Vi har två döttrar i tidiga tonår som inte accepterar hur deras pappa behandlade mig, jag har inte heller fått ett ärligt förlåt eller sett något beteende från honom som innefattar omtanke, jag borde behandlas väl eftersom jag är så viktig för barnen. Men mitt x är bara arg för att barnen vill bo med mig, han anklagar mig för att ha vänt dem emot honom, vilket är helt fel, det har han gjort själv…
Tyvärr menade nog min dotter även innan skilsmässan. Jag blev oerhört sårad första gången han ville göra sken av att jag hindrade honom från barnen. Han frågar den yngre varje gång om mamma sagt si eller så….Men jag får nöja mig med att jag VET hur det är och att jag har två starka tjejer som kan tala för sin egen åsikt o vilja….men nånstans inom mig gör det fortfarande ont ibland.
tack för ett bra inlägg med många bra tankar, försöker se att allt som jag genom går just nu och att de erfarenheter jag måste ta mig igenom kommer med tiden göra mig mer autentisk. Lär mig att känna mig själv ännu mer vilket kommer göra att om jag går in i en ny relation så vill jag inte ha en gammal ryggsäck med min gamla relation med mig utan kunna gå in i en ny relation med ett öppet hjärta.. Men är inte där nu, är inte redo, har några hinder som jag måste klättra över som jag behöver lära mig att leva med utan att falla ner allt för hårt.
Ha en trevlig lördag
Tack Michael för dina tänkvärda och viktiga inlägg!
Det har tagit hittills 3 år för mig att jobba mig igenom och framåt. Efter 22 år med samma man. Otaliga möten med familjerådgivning och nattliga samtal med varandra insåg vi att vår relation var död. Jag älskade fortfarande han inte alls. Sorg. Ilska. Förebrå mig själv. Kunde jag gjort något annorlunda. Dåligt samvete gentemot barnen. Idag skulle jag inte vilja vara utan den nattsvarta resan och de fallgropar den inneburit. Varför? Jag har blivit och fortfarande lär mig hur jag är stark och stolt. Kan bli nattsvart och faller ner i mörkret MEN jag vet att jag kommer upp. Hittar vägen och går vidare. Den kunskapen viljan och styrkan har jag lärt mig och är stolt över. Kramar till alla som kämpar och Tack igen Michael för viktiga kloka ord.
det är svårt att vara ärlig mot mig själ, det låter alltid så mycket bättre med alla omvägar och snirklar, dom som gör att man kommer lättare vilse……så hur gör man? låter det göra ont….?
Ja Mia, låt det göra ont! Släpp ut allt du känner och stå kvar i det, tillåt dig att känna allt du känner, hur ont det än gör.
När du sedan upptäcker att du står kvar och att du faktiskt vågade känna oavsett hur jobbigt det än var så tror jag att du kommer känna dig starkare.
Kram till dig!
Du skriver att ”acceptans tar tid vi behöver andas oss igenom” jag håller med till fullo och jag andas och bearbetar, men att acceptera är svårt. Det kommer ta tid…
Mitt mål är att jag ska kunna andas, acceptera, släppa och gå vidare.
Men nu är jag på första steget: andas, försöker acceptera men det är så svårt, rör upp så mycket känslor, sorg, besvikelse, ilska och rädsla för framtiden. Ibland blir det för mycket, vet inte hur jag ska göra med alla känslor som åker berg- och dalbana i min kropp.
Önskar dig en fin alla ❤️ dag!
Tack för ännu ett berörande inlägg.
”lasta inte allt som gick snett på din f.d”… Vet inte hur jag ska kunna tycka något annat.. Jag ville så gärna att det skulle fungera, eftersom jag älskade honom, men eftersom min sambo undanhöll saker och ljög för mig, så har jag svårt att tänka vad min del i det skulle vara. För mig är tillit en grundläggande byggsten i en relation. Är det viktigt att se att man själv hade en del i det och hur ska jag tänka istället?
Det behöver inte alltid vara någons fel att det går snett. Vi är alla bara människor med olika bakgrund, referensramar, kapacitet och förmåga. Ofta utkämpar vi de värsta striderna i våra liv med oss själva, och även om man har en nära relation så kan ingen till fullo känna djupet i en annan människa. Kanske gjorde din sambo så gott han kunde? Kanske brottades han med demoner som du inte kände till? Kanske hade han inte de emotionella verktygen för att hantera situationen på något annat sätt? Kanske var det så att han helt enkelt inte förmådde mer än så här men inte ens för sig själv kunde erkänna den bristen?
Jag tror att alla människor gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar i varje situation, men ibland så räcker det inte till mer än att hålla sig själv ovan vattenytan, och resten blir förakt och hårda ord.
Charlotta
Så bra & oerhört insiktsfullt skrivet Charlotta!!!
Ligger väldigt mycket i det du skriver Charlotta:-)
Bra text av Michael,
Tyvärr så har en del av er som kommenterat inte förstått innebörden,
Det är dessa fallen ”han” som lämnat och ska be om ursäkt vilket kan vara rätt, men hur reagerade ni när ni fick beskedet att er partner hittat ngn annan?
Hur mycket skuld bär ni er ert handlande efter att blivit lämnade?
Har ni gjort er själva till offer?
Det är ALDRIG ens fel att två träter, i många fall handlar det om från bägge parter om bemötande, förståelse, ilska och förmågan att förstå varandras handlande.
Det innebär inte att man måsta acceptera allt men en förståelse både för sitt eget handlande och den andra partens gör det enklare…
”Må den som är oskyldig kasta den första stenen”
Fundera på hur ni agerade och bemöte er partner i samband med separationen så finns där en del svar och lösningar till dom knutar och problem ni upplever idag… Ni kanske ska börja med att säga förlåt för att få den ursäkten ni själva söker!
Tyvärr så har en del av er som kommenterat inte förstått innebörden,
Det är dessa fallen ”han” som lämnat och ska be om ursäkt vilket kan vara rätt, men hur reagerade ni när ni fick beskedet att er partner hittat ngn annan?
Hur mycket skuld bär ni er ert handlande efter att blivit lämnade?
Har ni gjort er själva till offer?
Det är ALDRIG ens fel att två träter, i många fall handlar det om från bägge parter om bemötande, förståelse, ilska och förmågan att förstå varandras handlande.
Det innebär inte att man måsta acceptera allt men en förståelse både för sitt eget handlande och den andra partens gör det enklare…
”Må den som är oskyldig kasta den första stenen”
Fundera på hur ni agerade och bemöte er partner i samband med separationen så finns där en del svar och lösningar till dom knutar och problem ni upplever idag… Ni kanske ska börja med att säga förlåt för att få den ursäkten ni själva söker!
Jag förstår vad du menar och visst är det så mer eller mindre. För mig är det så att fram till skilsmässan ser jag absolut vårt gemensamma ansvar som självklart även inkluderar mitt (!) men efter skilsmässan gör jag det inte. Han ville gå och jag accepterade det. ( faktiskt, jag blev själv förvånad)Jag var mycket ledsen men han ville absolut inte ha något med mig att göra och så blev det. De väldigt få ggr jag ringt knäpper han av mobilen eller slänger luren i örat på mig, ilskan tar aldrig slut. Jag har försäkrat honom att jag inte är arg eller nåt. Jag fick sköta hela skilsmässan med bodelning, advokat, mäklare o bank. Han bor inte långt bort men han är som försvunnen. Jag är två föräldrar i en mot min vilja. Jag kan tyvärr inte gå in på alla detaljer här men det kan faktiskt vara så att man inte kastar sten i glashus, jag lovar!!
Jag var med om liknande, detta att han inte svarade eller slängde på luren. Fruktansvärt då jag just lämnat ifrån mig barnen till honom (varannan vecka) som jag haft hos mig sen de föddes. Fast det pågick bara en kortare period, några månader. Jag lyckades nå fram till honom slut med mitt budskap, genom alla kanaler prata, smsa och att skriva mejl, det senare var nog det som hade bäst effekt. Jag skrev att jag önskar honom all lycka i livet och att jag bara har barnens bästa för ögonen.
Känner igen det ni beskriver…ertappade honom med en otrohet och då gick startskottet för att han blev elak och ilsken mot mig. Jag var i chock och reagerade inte med ilska utan med sorg. Antagligen blev han mycket provocerad av det. Kanske hade det varit enklare om jag gjort som på film kastat ut honom och hans saker och blivit en rabiat exfru. Jag ville försöka laga vårt äktenskap men han ville skiljas. Ändå var jag den som fick lösa allt med alla räkningar, papper, banken och gråtande barn medan han stack till älskarinnan och struntade i allt. Tog inget ansvar för ekonomi, trasigt barn och exfru eller något. Jag levde i tron att vi levde i ett lyckligt äktenskap och det gjorde våra barn och omgivning också. Jag hade hellre levt utan dessa lögner och vetat om att det fanns något vi behövde jobba på. Men jag kan inte jobba på något som jag inte ens vet om. Han klev ur vår tvåsamhet utan att tala om det utan ljög mig full. Lät mig tro att jag var älskad…jag älskade honom och det räckte tydligen inte för honom.
Har ett 16års självdestruktivt förhållande bakom mig med ständiga otrohetsaffärer och svek. Jag blev ”utslängd” 2 ggr pga att han varit otrogen. Jag har blivit anklad för allt möjligt bla psykisk ohälsa för att jag kunde tro något sådant om honom (just då hade han 3 olika tjejer han varvade med). Tillslut gav jag upp och gick själv. Han träffade en ny och gick vidare. Våra barn tyckte att jag också skulle ha någon men jag ville läka i lugn och ro. Fann min nuvarande sambo efter två och ett halvt år. Han har varit tålmodig och lyssnat på mina hjärnspöken. Vissa saker han sa eller gjorde triggade igång minnesbanken med de dåliga minnena. Vi har pratat och gråtit ihop tillsammans och jagat bort det onda. Vi firar 6år tillsammans under våren. Ett förhållande med mycket närhet och kärlek och den öppenhet som blir när man kan prata om allt.
Önskar fler får uppleva den underbara känslan av att hitta hem på det viset.
Kramar från mig.
Så härligt att höra att du kunnat gå vidare. Känns skönt när man själv nyligen blivit lämnad. Kram
Så härligt och hoppingivande att höra. Kramar till dig
För mig, att ”gå vidare”, betyder inte att det som fick livet att stanna upp aldrig har hänt.
Det betyder att det som hände inte längre har den fullständiga kontrollen över våra liv
<3
Så sant Susan!
Jag blev plötsligt lämnad, ena dagen var han som vanligt , andra dagen var jag tvungen att lämna.
Han åkte sedan iväg på semester, till en ny tjej.
Jag bröt ihop totalt, fick inga svar, har inte talat med han eller fått nån förklaring .
Oerhört svårt att gå vidare, det blev inget avslut som jag haft i tidigare relationer. Nu vågar jag inte lita på nån, har satt upp murar och har fått en rädsla att våga lita på nån igen.
Så mycket frågor och inga svar. Äter medicin som håller mig flytande och jag mår bra när jag är själv, men att ge mig hän i nån ny relation känns avlägset.
Jag kan inte släppa honom, försöker och försöker… Men allt påminner och jag har träffat en ny man men kan bara inte ge mig hän… Jag vet vad jag måste.. Har ff kontakt med mitt ex han kan inte heller släppa mej men han säger han behöver vara fri … Jag vet… Försöker se det som inte var bra men jag ser bara det som var bra.. Han säger ff till mej att we Will end up togheter….. Hur kan jag släppa … Känns som om jag inte kan älska mer.. Jag är helt iskall.
Har varit med om liknande. Och det är så fruktansvärt svårt. Jag älskade någon som gjorde mig illa, lämnade och sårade mig men som samtidigt inte fullt ut släppte mig fri. Utan fanns där tillräckligt ofta för att störa min frigörelseprocess, sa saker som väckte mitt hopp men samtidigt var så pass oklara att jag aldrig kunde ställa honom till svars. Han halade in och stötte sedan bort.
Alla runt omkring mig sa att jag måste släppa taget, och rent logiskt förstod jag ju såklart det, men ändå lyckades jag inte. Vilket i sin tur väckte en skam i mig. Det var först när en klok person gav mig rådet om att bara acceptera mina känslor, att inte streta emot, som något litet började lossna. Att jag skulle tillåta mig att känna det jag kände utan att döma mig själv.
Var inte så hård mot dig själv, kanske är du inte redo att släppa taget och gå vidare än. Du kanske behöver sörja mer och ge det tid. Du kanske behöver blicka inåt och se om du hittar svar där för att kunna gå vidare.
Ta hand om dig! Stor kram
Samma här, jag har svårt att släppa taget särskilt när han flera gånger har sagt att han saknar mig och vill träffa mig och har känslor för mig för man lever ju fortfarande på hoppet. Förnuftet säger en sak, men hjärtat vill så gärna tro på att den här gången har han insett vad han missar.
Hej!
Alltid lika fantastiskt att läsa dina texter, förstår inte hur du genom text kan beskriva känslor på det sättet du gör!
Frågan är ju hur tusan man vet när man är redo… Jag kan känna några dagar att nu känns det bättre, nu äntligen kan jag gå vidare med mitt liv. Sen kommer den där gropen, gyttjiga leriga gropen, man gräver in fingrarna för att ta sig upp, men det är helt omöjligt.. Man naglar sig fast men sjunker ändå. Ångesten anländer om och om igen. Hur kan man gå från en så stark människa till att bli en ihopskrynklad äppelskrutt på så kort tid? Jag är så förbannad på att man inte bara kan springa upp ur gropen, med stolthet och bara borsta av sig allt, och sen få gå tillbaka till den man en gång var, jag har inte tid med ångesten, jag har ett liv att leva.
Ha det så fint! Och tack för att du tar dig denna tid för att skriva dina inlägg, vi är många som lyckas känna lite förhoppningar på livet när det dyker upp nya inlägg från dig!
Belinda jag känner helt igen mig i din känsla. Så hemskt när ångesten griper tag i kroppen. Men det går med tiden fortare att komma upp ur lergropen varje gång som man åker ner även om man inte tror det just då. En tungt arbete.
Styrkekramar till dig, kämpa på <3
Anna-Karin
Tack Michael för att du delar dina tankar med oss andra.
Just det där med modet att våga släppa in någon igen efter att man blivit illa behandlad är för mig extremt svårt. Redan när någon visar minsta lilla intresse kommer paniken in och jag flyr hals över huvud i rädsla för att bli lurad, sårad och utsatt. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det här, jag har försökt utmana mig själv här och ge det en chans men rädslan vinner och jag flyr snart igen.
Samma sak gäller när man efter mycket elände med skilsmässa och div svek ger förhållandet en andra chans, behåller man den gamla ryggsäcken så faller man garanterat in i gamla hjulspår igen. De punkter du skriver är lika viktiga för oss för att dra lärdom och hela tiden vara medvetna om. Våra 10 nya år tillsammans har varit som dag och natt mot våra tidigare 13 år just pga av dessa insikter men det beror nog mycket på att jag hann både sörja, vara arg och rannsaka vad som gick fel och sen utifrån detta ta ställning i hur jag vill leva i ett förhållande utan någon som helst förväntan om återförening…som sen visade sig bli men annars hade det blivit någon annan….
Tack för dina ord Michael och till er andra som delar med er av era tankar. Jag tror vi alla minns vissa relationer som mer betydelfulla än andra och de personerna finns kvar fastetsade i minnet. När så det förflutna knackar på dörren är det så lätt att öppna. Lever man dessutom i ett könslolöst och nästintill dött förhållande, väcks känslorna till liv igen. Jag levde själv mitt i den situationen och varje dag är fortfarande kamp mellan förnuft och känsla. Efter 2 års förhållande i smyg valde mitt ex att gå tillbaka till sin fru. Att acceptera det kommer att ta tid och känns nästintill omöjligt då jag inte fått en förklaring till hans agerande. När allt uppdagades genom att jag kontaktade frun, visade det sig att han träffat oss båda hela tiden. Att hon tar tillbaka honom är en gåta men oavsett så känner jag en stor sorg för jag litade verkligen på honomom och trodde aldrig att han skulle kunna göra så. Alla frågor som jag inte får svar på försvårar acceptansen och gör det svårt att gå vidare. Flera destruktiva tankar har kommit men tack och lov är de just tankar… Hur går man vidare och vågar lita på någon när den man älskar och litade på, svek en som mest?
Tack för att du delar med dig Camilla. Skall plocka fram ett äldre inlägg som förhoppningsvis kan ge lite kraft på vägen. Varma hälsningar till dig.
Något som jag upptäckt efter att ha blivit sårad gång på gång på gång är att jag inte haft insikt eller blundat för att personen varit fel för mig. Ett exempel är att jag har skämts för mina ex när de gjort eller sagt något i närheten av mina föräldrar eller vänner. Eller att jag irriterat mig på saker som man inte ska behöva irritera sig på. Jag har varit arg, ledsen, förtvivlad och känt hat när relationer tagit slut. Känt mig förd bakom ljuset… Idag är jag glad på ett sätt att jag gått igenom allt för jag har lärt mig hur en sund relation ska vara och hur en partner bör vara och vad jag faktiskt förtjänar att få ut av ett förhållande. det jag försöker förklara för mina vänner är att när något försvinner ut ens liv fast man inte vill (relationer tar slut, man får sparken från jobbet osv.) så betyder det att något bättre kommer att göra entré i framtiden 🙂
Du tänker på ett sätt som för dig framåt S:-)
Sådär ska jag också börja tänka – för faktiskt så stämmer det! Jag har varit förkrossad ett par ggr då killar valt att gå sin väg, men i efterhand har jag sett hur tacksam jag borde varit istället. De hade verkligen inte varit bra för mig i längden.