Jag ser det alltför ofta: människorna som vill enormt mycket och som inte drar sig från att berätta för världen om de väntande stordåden Oftast stannar det där, vid orden. Kraften som aldrig omsätts i praktisk handling. Bortförklaringarna blir senare närmaste allierade.
Eller alla de som inte ha en aning om vad de skall göra, vilken utbildning eller arbete som är rätt för dem, som kanske inte känner gnistan för något speciellt, som påbörjar men inte kommer till avslut. Sökandet efter vägen blir livshållningen. Eller inte ens det.
Att sitta i väntrummet och hoppas på att någon kommer och ropar in oss utan att vi bokat tid, är minst sagt ogenomtänkt.
Inspirerande människomöten, en bok, ett blogginlägg, youtubeklipp eller broschyr kan vara det som förändrar allt. En gnista tänds och processen tar fart. Det är få saker som berör mig så starkt som att se en själ hitta ”hem” – landa i sin mening. Pratar inte om några stordåd här, utan det som får barnet, tonåringen, kvinnan eller mannen att känna livspulsen.
Efter min skilsmässa och en separation bestämde jag mig för att inte knäckas och låta den bittra uppgivenheten bli mantrat. De svåra och smärtsamma stunderna skulle vändas och användas. Idag är jag tacksam för det som varit. Sitter inne med en ovärderlig erfarenhet – både teoretisk och praktisk som dagligen kommer andra till nytta och glädje. Hopp som väcks i någons röst är enastående.
Om vi inte agerar hamnar drömmarna i en kartong i något källarutrymme. Efter några år säljs den för några kronor på en loppis och vi undrar vad som hände. Det är skillnad på att enbart existera och att verkligen leva.
I morgon tänker jag spinna vidare på temat ATT VERKLIGEN LEVA.
Hur har du det en dag som denna min bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag trodde att jag hade både vägen och målet klart för mig. Både arbetsmässigt och relationsmässigt. Jag och mitt ex jobbade tillsammans i tretton år, men då det blev neddragningar fick vi båda gå. Inte så långt därefter berättade han att han ville skiljas. Så vägar och mål som tyckts lika vidträckta som bilden till detta inlägg kan få hastiga slut. Det är nog inte så konstigt att det blev en stor livskris för min del efter detta, och det har tagit mycket hårt sorgearbete att ta mig vidare. En sak som hjälpte var att jag bestämde mig för att omskola mig. Det gav ett nytt mål för arbetslivet och något att sätta fokus på. Tre år på universitetet är nu avklarade, så nästa mål är givetvis att hitta ett arbete. Relationsmässigt hoppas jag naturligtvis att jag en dag ska finna någon att dela livet med, men för mig kändes det viktigt att börja med att lägga fokus och energi på att ge mig själv en ny, fast grund att stå på. Vill inte känna någon stress, utan tänker att det som sker det sker.
Håller helt med dig om att vägar och mål kan ta en helt annan riktning än vad vi först tänkt oss. Omställningar kan göra fruktansvärt ont: vi har investerat tid och energi i någonting som vi fullt och fast trodde på. Kan verkligen relaterat till det du säger. Det gör en ödmjuk. Tack för att du frikostigt delar med dig.
Idag är en mörk dag. Har nyligen blivit sviken, bedragen och dumpad. Som en avfallspåse. De första veckorna var jag väldigt arg och chockad. Nu är jag mer förtvivlad och känner stor sorg. Han har bestämt sig för att bryta all kontakt. Svarar inte på sms eller samtal. Vi hade dejtat cirka ett år. Eftersom jag har barn på deltid blev det lite då och då. Vi var inte officiellt ett par men umgicks regelbundet och hade daglig sms-kontakt. För en månad sedan fick jag veta att jag fått lätta cellförändringar. Detta pga ett Hpv-virus. Själv har jag inte haft så många olika partners och frågade honom om han varit med någon annan under tiden vi träffats. Då kom det fram att han varit otrogen i sommar på semestern då vi inte träffats på fyra veckor. Det här med viruset gjorde honom skärrad. Han sa direkt att han inte ville ses mer. Han var inte bara otrogen utan svek mig när jag behövde hans stöd. Trots det kan inte sluta tänka på honom. Det gör så ont.
Det är dubbla svek du utsatts för, otrohet och sedan lämnar han dig när det visar sig att du har cellförändringar. Förstår att det gör hemskt ont, men påminn dig när det är som värst att du inte vill ha en person som gör så här mot dig vid din sida. Förhoppningsvis gör det här dig starkare (inte detsamma som avstängd och kall) på sikt. Känner med dig. Mitt råd till dig är att inte söka kontakt med honom.
Tack för ditt svar Michael. Jag skickade precis ett sms till honom (innan jag läste ditt svar) där jag kräver att han ska se mig i ögonen och be om ursäkt. Hoppas att det kan hjälpa mig att gå vidare. Jag inser att jag måste det och vill få ett avslut så fort jag kan. Jag vet att han upplever det som väldigt obehagligt att ev mötas face to face men det är hans problem. Det är första gången jag blivit bedragen och sviken och det är skrämmande vilka känslor som sätts igång, särskilt under första fasen av chock och ilska. En liten liten tröst är att läsa om andra som varit i liknande situationer men som tagit sig ur mörkret och hittat tillbaka till solen. Jag är glad att jag stötte på din blogg idag. Den gav en hel del tröst och insikter. Hittade en fras som jag kommer upprepa som ett mantra. ”Den rätta lämnar inte”. Kort men kärnfullt och ack så sant!
Det hjälper också att skriva av sig som du gör nu Katja. Det ger perspektiv – och att få ut känslorna. Första två månaderna värst, sen blir det lättare (om ni inte har kontakt). Ha vänner nära och träna. Värme och styrka till dig.
Tack Michael! Vågar inte tänka på hur jag hade mått om jag inte hade fått prata av mig med mina vänner och om jag inte tränat regelbundet. Nu kanske vi ska ses på söndag (om han dyker upp), jag hoppas inte på något annat än en ursäkt ansikte mot ansikte och sedan är det över för min del även om det säkert kommer kännas ett bra tag till. Eftersom jag vet att detta är oerhört jobbigt för honom känns det desto angelägnare för mig att tvinga honom till detta. Han är oerhört konflikträdd och flyr så fort det kommer ett litet gupp på vägen. Antagligen har han alltid varit sån (”Den rätta lämnar inte…”. Ibland måste man våga möta sina rädslor och när man är 37 år så är det inte ok att fly så fort man känner sig obekväm.
Önskar dig en fin dag!
Hej Katja, jag sitter och läser ditt inlägg och det slår mig hur lika vi människor trots allt verkar vara… Jag har full förståelse för att du vill ha en ursäkt av den som sviktit dig så. Visst skulle det väl vara skönt om han ångrade sig eller åtminstonne bad om ursäkt över att han gjort dig så illa?
Jag befann mig för några månader sen i en liknande situation men jag fick aldrig någon ursäkt. Mitt ex. la bokstavligen locket på och har konstant vägrat prata (även i familjerådgivning) om just själva sveket, förmodligen pga. att han inte klarar att se sin egen persons fel och brister. Jag har med tid och egen terapi lärt mig att jag måste förhålla mig till vad som skett, jag behöver ju inte tycka om det men jag måste ändå förhålla mig. Jag inser nu att jag inte kan förvänta mig att han kommer att prata och idag tre månader senare är jag lättad över att ärligt kunna säga att det inte längre har så stor betydelse VAD han ev. skulle kunna säga. Ursäkten är inte längre lika viktig!
Han har ju redan prioriterat en annan kvinna framför att reda ut ett äktenskap (27-årig relation varav 12-års äktenskap) på ett sätt som ur mitt perspektiv var bedrövligt och ryggradslöst. DET är hans problem – inte mitt.
Om han dyker upp ska vi ses imorgon och avsluta. Tror inte han kommer. Men jag hoppas det för bådas skull. Tror det skulle kännas lite bättre för mig om jag får honom till detta. Jag vill veta varför han gör så här. Jag är inte pestsmittad! Cellförändringar är väldigt vanliga. Sedan ska jag försöka glömma och fokusera på andra saker.
Han flyttar i morgon och det blir bra för detta är ohållbart. Jag har kontaktat familjerådgivningen och bokat eget samtal samt kuratorskontakt till vår tonåring….älskade barn! Efter regn kommer solsken, eller???? Tack för detta fina andrum som din blogg ger.
Måste få säga att jag känner stor beundran för alla er som klarar av att släppa all kontakt med den som dumpat. Jag klarar det inte.
CJ: Du är inte ensam! Jag är i samma situation just nu. Borde verkligen inte höra av mig till killen som dumpade mig men gjorde det ändå alldeles nyss, bara ett sista sms…
Försök tänka så här: Vill jag verkligen vara med någon som inte vill ha mig? Förhoppningsvis är svaret nej. Du är värd något mycket bättre! Jag tycker det hjälper att prata av sig med sina vänner. Hoppas du har någon som kan lyssna. Håller tummarna för att du hittar styrkan att släppa taget. Jag vet hur svårt det är, jag kämpar också. Kram
Till cj och Katja,
Jag har också blivit dumpad med ett mejl till jobbet, efter 14 års förhållande och ingen som helst förvarning. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte trodde att jag någonsin skulle orka kliva upp ur sängen igen. Ingenting hade någon mening. Jag har aldrig upplevt något så smärtsamt. Det har snart gått ett år och jag är långt ifrån hel. Man vill skrika, slå och ha en förklaring. Men har de inte kunnat kommunicera under relationen så är det knappast troligt att de kommer att göra det efter heller. Det är så enkelt att bara minnas det som var bra. Fastnar lätt där själv. Att skicka ett sms som man ändå inte får något svar på är bara förödande för dig. Våra ex är ju samma personer även efter uppbrottet.Det får vi aldrig glömma. De tar med sig sina brister ut genom dörren, och om de inte tar tag i det , även in i nästa relation. Det kan vara en tröst. Men jag håller med Michael, vi har ett val i det här läget hur svårt det än är. Vänner är fantastiskt att ha och som ett tips från mig istället för att skicka sms eller mejl
( Jag är så glad att jag aldrig gjort det även fast fingret har varit där på telefonen. ) Skriv här eller skriv brev till honom/henne som du inte postar. Jag har skrivit massor. Ut med alla känslor på ett papper och stoppa det i ett kuvert och klistra igen som en del i ett avslut för dig. Det är jätteskönt. Samla på hög och sen när du känner dig redo kan du välja vad du vill göra med dem, kasta, elda upp, läs dem själv för att se hur långt du kommit från de känslorna du hade just då när du skrev ( själv vet jag inte vad jag ska göra med dem än men jag tänker aldrig posta dem) och som Michael skrev i ett tidigare inlägg, Tystnad kan ibland vara det starkaste vapnet. Jag tänker vara mitt bästa jag framöver och den rätte kommer när vi är redo att lyfta blicken, det får vi aldrig sluta tro. / Maria
Tack Maria för tröstande ord! Själv har jag skrivit som en anteckning i telefonen hur jag känt mig i de mörkaste stunderna. Håller med om att det är väldigt skönt att skriva av sig. När jag går tillbaka och läser det jag skrivit kan jag ibland stryka vissa rader. Sådär känner jag inte längre kan jag tänka. Det känns bra då det måste vara ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll. Sedan kan man givetvis få ett rejält bakslag vissa dagar. Som många skrivit tidigare känns den här bloggen som lite av en livlina, den har redan givit mig många värdefulla insikter och jag känner med alla er andra som upplevt en liknande situation som jag. Svek, otrohet och att sedan bli lämnad.
Bloggen är fantastisk. Den har hjälpt mig massor. När man trott att man håller på att bli galen och är ensam om allt det man känner så hjälper Michaels ord och även era. Jag har flera gånger fastnat i någon tanke och ältat och sen nästa dag som ett litet mirakel så har just detta tagits upp i bloggen här och jag har kunnat luta mig tillbaka, reflektera och släppa taget lite, små små ” babysteps” men ändå steg. Och vi ramlar alla tillbaka ibland. Det är nog en del av resan. Det ska läka långsamt så ärret inte blir så fult på något sätt. Och vi kan alla skriva här när det är som jäkligast och få stöd och även när vi känner att det går framåt för det är ju fantastiskt om vi kan dela med av oss av våra framsteg också för det ger faktiskt hopp om att det finns en väg ut även om vägen är olika krokig och backig för oss alla. / Maria