självförtroende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ser det alltför ofta: människorna som vill enormt mycket och som inte drar sig från att berätta för världen om de väntande stordåden Oftast stannar det där, vid orden. Kraften som aldrig omsätts i praktisk handling. Bortförklaringarna blir senare närmaste allierade.

Eller alla de som inte ha en aning om vad de skall göra, vilken utbildning eller arbete som är rätt för dem, som kanske inte känner gnistan för något speciellt, som påbörjar men inte kommer till avslut. Sökandet efter vägen blir livshållningen. Eller inte ens det.

Att sitta i väntrummet och hoppas på att någon kommer och ropar in oss utan att vi bokat tid, är minst sagt ogenomtänkt.

Inspirerande människomöten, en bok, ett blogginlägg, youtubeklipp eller broschyr kan vara det som förändrar allt. En gnista tänds och processen tar fart. Det är få saker som berör mig så starkt som att se en själ hitta ”hem” – landa i sin mening. Pratar inte om några stordåd här, utan det som får barnet, tonåringen, kvinnan eller mannen att känna livspulsen.

Efter min skilsmässa och en separation bestämde jag mig för att inte knäckas och låta den bittra uppgivenheten bli mantrat. De svåra och smärtsamma stunderna skulle vändas och användas. Idag är jag tacksam för det som varit. Sitter inne med en ovärderlig erfarenhet – både teoretisk och praktisk som dagligen kommer andra till nytta och glädje. Hopp som väcks i någons röst är enastående.

Om vi inte agerar hamnar drömmarna i en kartong i något källarutrymme. Efter några år säljs den för några kronor på en loppis och vi undrar vad som hände. Det är skillnad på att enbart existera och att verkligen leva.

I morgon tänker jag spinna vidare på temat ATT VERKLIGEN LEVA.

Hur har du det en dag som denna min bloggvän?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare