”Om han hör av sig igen kommer jag aldrig mer att svara!”
”Hon träffade ständigt andra under vårt förhållande och det enda jag tänker på är hur jag ska kunna få tillbaka henne.”
”Han älskar nätporr mer än mig och det tär på mig att jag ständigt accepterar hans förklaringar.”
Du har bestämt dig för att lämna partnern bakom dig. Mannen eller kvinnan som sårat dig alltför många gånger, men trots den tappra beslutsamheten faller du tillbaka. Gång på gång! Du är inte ensam om att ställa dig själv frågan: ”Hur kan jag vara så dum?”
”Vad är det för fel på mig!?”
Det ligger i vår natur att försöka fylla emotionella tomrum med någonting. De repetitiva tankarna på honom eller henne har konstruerat emotionellt ensidiga motorvägar i hjärnan. En neurokemi som blir till känslomässiga coctails med förutsägbart resultat.
Ältande kramar ur oss livskraft och hållbar beslutsamhet, och vi har fångats i medberoendets destruktiva dynamik.
Se upp för hjälparpersonen inombords; hon eller han som till varje pris vill rädda världen. Eller förhållandet. Varför kämpar vi med att med alla tillgängliga medel att upprätthålla bilden av jaget som den som alltid ställer upp?
Är vår förmåga att känna in andra så stark att vi känner av deras inre tomhet? Att det i sin tur kickar igång beteenden i oss själva så att vi inte ska behöva konfronteras med den egna maktlösheten. Fullt sysselsatta med hans eller hennes skräp för att inte behöva möta det som svider inombords?
Vad får du tillbaka i den ensidiga dansen? Tränades du tidigt i livet att hjälpa andra på bekostnad av den egna viljan?
Medberoende är inte en personlighetsstörning, syndrom eller sjukdom, utan en dynamik som uppstår mellan två människor: där en tar, tar och tar. Och en som ger för att till varje pris få känna sig exklusiv och behövd:
”Om jag ger av mitt empatiska hjärta så kanske han/hon en dag blir hel…Kanske blir jag aldrig lämnad om jag visar hur fantastiskt hjälpsam och kärleksfull jag är?”
Två helt olika roller som går i repris år efter år.
Den som stjäl din energi och när sig på din skuld, kan inte ta när du slutar att ge. Det är inte din uppgift att simma åt någon annan.
Medberoende lever i relation mellan två, aldrig i isolation. Vilket betyder att det går att bryta med det nedbrytande genom att gå i känslomässig karantän för att vänja sig av med ”smittan”.
Emellanåt är det bästa vi kan göra för någon annan att uttala orden: ”Nej!” Att sätta gränser och bevaka dem mot intrång.
Att stå upp för sig själv är inte egoistiskt: det är självempatiskt!
Michael Larsen – relationscoach
Oj vad jag önskar att jag kunde säga Nej! Jag läser och förstår vartenda ord du skriver och jag vet ju att det är den enda vägen att gå för min egen skull men ändå faller jag dit gång efter gång. Efter ett långt äktenskap med psykisk misshandel, skilsmässa och många år ensam med barnen då jag byggt upp både barnens självkänsla och min egen, äntligen fri, stark och stolt igen, mitt gamla jag, så kände jag mig äntligen redo och längtade efter att älska igen, men mest av allt att BLI älskad, på riktigt, sedd för den jag är och accepterad för så som jag är. Jag gav mig ut på nätet, tröttnade efter ett år av att inte hitta prinsen men många nötter, när jag precis ska lägga av med nätdejtingen så skriver Han, han skriver och skriver och jobbar på att få mitt motvilliga jag på fall och som jag faller, som en fura, en sån prins, en sån man, när jag är ordentligt förälskad visar det sig att han har en annan, också, och vill inte ge upp henne, så nu sitter jag här med ett ledset hjärta och ältar och ältar. Min hjärna är verkligen kidnappad och den kärlek jag har att ge tas emot men jag får bara smulor tillbaka. Hur kunde det bli så här? 🙁
Ja, bristen på självrespekt och bygga upp sin intregitet. Hit men inte längre. Det är något jag inte är född med. Jag är den personen som växer av att hjälpa och stötta andra. Men vem stöttar mig?
Jag har nu också upptäckt att inte bara min man utan även mina barn drar nytta av mitt sött att vara. Det känns som om det står dum på min panna. Jag har faktiskt försökt sätta gränser men ingen bryr sig om det.
Jag har exempelvis förklarat till min man att det sårar mig att han nu skall ut och resa till Spanien med jobbet. Han har nämligen strulat med en kvinna på sitt jobb. Det går emot allt jag står för, du får inte åka, har jag sagt. Men hans bortförklaringar är att kvinnan har en ny man i sitt liv. Vilket jag inte vet om det är en ny lögn. Han säger också att resan är obligatorisk för samtliga och hur skall han då förklara sig till sin chef.
Det är inte mitt problem känner jag. Har du satt dig i denna situation så får du ta dig ur den alldeles själv.
Varför är jag fortfarande kvar i detta förhållande som tar så mycket kraft? Jag mår dåligt och litar inte på något han har att säga. Har man ljugit än gång så varför inte igen och igen.
Sammtidigt så känns det ganska tryggt och skönt att komma hem till någon. Jag vet jag låter inte normal. Önskar det fanns medicin för detta så att man en dag kan bli friska och börja känna sig trygg med de beslut man egentligen vill genomföra och att rädslan bara var bortblåst.
Lina..känner igen mig så otroligt väl. Är skild, och börjar stärka mig. Men ska till hösten börja hos någon slags coach så att jag får hjälp med att bli av med gamla tankar i huvudet. För även om vi fysiskt inte finns för varandra längre så lever tankarna kvar.
För min del så far sorgetankar fram och tillbaka i huvudet i olika perioder. Jag blir inte av med sorgen över att ha förlorat den jag älskade mest….eller älskade jag verkligen honom…kanske det var så att jag önskade att få bli älskade för precis den jag var men aldrig blev det…och att det är den stora sorgen!? Sorgen över massor av förlorade år?! Svårt att veta.
Anna K: Känner igen mig precis i det du skriver! Tragglar med tankar hit och dit. Brottas mestadels med sorg och saknad.
Vissa dagar känns det bättre och vissa sämre.
Men tänker ständigt: vad kunde jag gjort bättre? Vad skulle jag sagt? Skulle jag ställt lite ultimatum tex familjerådgivning?
Så mycket tankar…
”Frågan är inte om du kommer att bli golvad utan hur du reser dig igen!”
Tack Michael för alla råden till oss som blivit golvade.
Poletten föll ned och nu vet jag varför det är något som skaver inför den stundande resan med en vän. För att den ”vänskapen” är en sorts medberoenderelation. Jag anpassar mig och ger, men får väldigt lite tillbaka. Vet att om hon haft nån annan att åka med, så hade jag aldrig blivit tillfrågad. Vet att jag är den som får fylla tomheten när det inte finns nån annan som kan göra det. Hur kan jag degradera mig själv till det? Lovar mig själv att sätta gränser framöver!
Ja dreamer har ungefär samma problem som du….. Jag bryter och bryter men han släpper mig inte….och inte henne heller….o jag är så vansinnigt trött på det så jag funderar allvarligt på att berätta för henne vad som pågår. Känns som att det snart är det enda valet jag har. Kram o all styrka till dig och er andra.
Ja ännu en slående text – mm vad är det som gör det svårt att ta steget?? Är man inte klar?? Rädd att inte klara sig själv???
Kommer jag att hitta någon annan , eller är det glasberget nästa?
Fy så många funderingar och tankar det är innan man är klar!
Tog mig fyra år innan från det att tanken kom, innan jag en dag i juli 2014 sa : du jag älskar inte dig längre jag vill skiljas!!!
Vilken vånda innan dessa ord gled över mina läppar , när det var sagt svävade jag fram.
Visste då att nu är jag klar , stark nog att hålla fast vid mitt beslut!
Sårade min dåvarande man , men räddade mig själv. Var det bästa jag gjort sedan mina barn kom till världen, där och då började min uppgraderade version.
Den har graderats upp efter hand, vilket är precis som det ska!
Så det tar tid att bli klar, man vet när det är rätt tid, känns inombords.
Så till alla er som inte kommit till skott eller gjort det, tvivel kommer och går, men när man gjort det så börja det dom kallas LIVET, det är här och nu!
Att älska sig själv, ha insikt , självförtroende och bra självkännsla tar tid att bygga upp. Men skam den som ger sig, livet väntar inte på er – lev här och nu!!
Carina
Tack, Carina, för att du ger hopp! En lång process är det där hjärnans insikt kolliderar med hjärtat och önskningarna…
Fick en insikt efter en händelse i min omgivning:
När någon/något dör kan man välja att leva kvar i sorgen och det som varit – eller välja livet och nya upplevelser.