”Om han hör av sig igen kommer jag aldrig mer att svara!”

”Hon träffade ständigt andra under vårt förhållande och det enda jag tänker på är hur jag ska kunna få tillbaka henne.”

”Han älskar nätporr mer än mig och det tär på mig att jag ständigt accepterar hans förklaringar.”

Du har bestämt dig för att lämna partnern bakom dig. Mannen eller kvinnan som sårat dig alltför många gånger, men trots den tappra beslutsamheten faller du tillbaka. Gång på gång! Du är inte ensam om att ställa dig själv frågan: ”Hur kan jag vara så dum?”

”Vad är det för fel på mig!?”

Det ligger i vår natur att försöka fylla emotionella tomrum med någonting. De repetitiva tankarna på honom eller henne har konstruerat emotionellt ensidiga motorvägar i hjärnan. En neurokemi som blir till känslomässiga coctails med förutsägbart resultat.

Ältande kramar ur oss livskraft och hållbar beslutsamhet, och vi har fångats i medberoendets destruktiva dynamik.

Se upp för hjälparpersonen inombords; hon eller han som till varje pris vill rädda världen. Eller förhållandet. Varför kämpar vi med att med alla tillgängliga medel att upprätthålla bilden av jaget som den som alltid ställer upp?

Är vår förmåga att känna in andra så stark att vi känner av deras inre tomhet? Att det i sin tur kickar igång beteenden i oss själva så att vi inte ska behöva konfronteras med den egna maktlösheten. Fullt sysselsatta med hans eller hennes skräp för att inte behöva möta det som svider inombords?

Vad får du tillbaka i den ensidiga dansen? Tränades du tidigt i livet att hjälpa andra på bekostnad av den egna viljan?

Medberoende är inte en personlighetsstörning, syndrom eller sjukdom, utan en dynamik som uppstår mellan två människor: där en tar, tar och tar. Och en som ger för att till varje pris få känna sig exklusiv och behövd:

”Om jag ger av mitt empatiska hjärta så kanske han/hon en dag blir hel…Kanske blir jag aldrig lämnad om jag visar hur fantastiskt hjälpsam och kärleksfull jag är?”

Två helt olika roller som går i repris år efter år.

Den som stjäl din energi och när sig på din skuld, kan inte ta när du slutar att ge. Det är inte din uppgift att simma åt någon annan.

Medberoende lever i relation mellan två, aldrig i isolation. Vilket betyder att det går att bryta med det nedbrytande genom att gå i känslomässig karantän för att vänja sig av med ”smittan”.

Emellanåt är det bästa vi kan göra för någon annan att uttala orden: ”Nej!” Att sätta gränser och bevaka dem mot intrång.

Att stå upp för sig själv är inte egoistiskt: det är självempatiskt!

Michael Larsen – relationscoach

Medberoende och konsten att bryta den känslomässiga fångenskapen – webinar den 16/5 kl 20.00. Du är varmt välkommen!