Något jag ofta möter i mitt arbete är skulden många bär på. De som vill lämna men inte förmår sig. Hjärtat som är slutet gentemot partnern, men där ångesten att såra sitter djupt: ”han är så fantastiskt snäll och omtänksam på alla sätt, men mina känslor finns inte där längre.” Kvinnan är förtvivlad och det ropar tydligt i hennes inre: ”Lämna!” Samtalet skjuts på framtiden. Orden som kan krossa en annans drömmar.
Oron för att inte överleva ekonomiskt, varannan vecka med barnen, vad familj och släkt skall säga (även om förståelsen idag är oändligt mycket större än förr) och den existentiella frågan: ”tänk om jag inte träffar någon igen?”
Uttrycket vara sann mot sig själv kan låta klyschigt och svävande, men om vi tänker på hur motsatsen ser ut, blir det till något helt annat. Hur är ett liv där vi inte är ärliga mot kärnan här inne? Där vi ständigt går emot känslorna och den brinnande övertygelsen. Vi snärjer in oss i alla möjliga förklaringar och rationaliseringar tills vi varken vet ut eller in. Grå skuggor av det som skulle kunna vara något färgsprakande.
Skulle du vilja leva tillsammans med någon där åren passerar utan att det finns kärlek till dig? Till vi? Tid är något av det dyrbaraste som finns och vill du att den stjäls av någon som egentligen längtar åt ett annat håll?
Det finns inget smärtfritt sätt att lämna på. Rätta timingen kommer inte att servera sig själv – den är någonting du tar. Hur mycket din röst än skakar och hur gärna skulden än vill försegla dina läppar. Alla förtjänar att älska och få känna sig älskade.
Naturen kommer att läka oss. Det som är ett helvete idag kan en dag ge plats för ett paradis.
Smaka på frågorna: vad betyder det att vara sann mot sig själv? När skall planet tillåtas lyfta mot en blå himmel?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så sant! Så bra!!
Lämnade efter 28 år tillsammans…
Min skuld över att ha raderat en familj, krossat drömmar, sålt ett älskat hus vet inga gränser.
Men jag kände som ovan, det fanns inga känslor kvar. Kunde inte stanna av medlidande, hade gjort allt värre.
Utifrån att vara den som blev lämnad och som blev fullständigt krossad av det vill jag delar med mig av insikten att det faktiskt ändå var det bästa som skedde.
Jag hade redan under några år, och särskilt sista året, känns mig allt mer oälskad och oviktig för min man. Det är en känsla som urholkar, har jag insett nu efteråt. Men själv var jag för rädd för alternativet att jag inte förmådde mig att gå.
Så gick han. Och jag sjönk. Och tog sedan ansvaret. Tänkte; okej, det var hans beslut, men allt som händer mig framåt är mina beslut. Vill jag må dåligt så är det mitt beslut, vill jag må bra så är det också mitt beslut.
Det har varit ett helvete, och är fortfarande mycket plågsamt i sina stunder. Jag gjorde skilsmässan till en utvecklingsresa för mig själv, och har varit i helvetet och vänt många gånger.
Men; nu när det i alla fall har vänt kan jag klart säga att jag redan har, och har framför mig, ett bättre liv än livet med en man som inte älskade mig.
Så om du verkligen, verkligen har gjort allt och ändå känner att du måste lämna. Gör det. Din partner blir kanske fullständigt nedbruten, men om hen tar ansvar för sitt eget liv så kommer även hen ut på andra sidan i något mycket bättre än det ni har idag. Och skulle hen inte ta sitt eget ansvar, utan gräver ner sig i bitterhet och ilska, så är det hens ansvar och problem, inte ditt.
Du är verkligen beundransvärd Marianne ❤️ Stark, sårbar, klok, ansvarstagande och en väldigt, väldigt varm och god människa. Glad över dig! Kram
Vad fint att höra Dina tankar och vad Du gått igenom. Hur Du utvecklats och går vidare med värdefulla insikter.
Önskar Dig all lycka, framöver!
Jag känner igen mig i det du skriver till en del.
Blev också lämnad och blev helt förstörd och det är fortfarande jobbigt i perioder. Under det senaste året, främst halvåret blev jag kontstans bortvald och när jag satt ned foten så verkade han bestämma sig att det inte skulle vara vi. Jag önskar att han hade haft modet att ta upp det med mig direkt istället för att hålla det hemligt och fortsätta vara tillsammans med mig medan han fixade egen lägenheten etc. Han sa att han trodde att det skulle vara skonsammast att vänta tills jag hade mindre på jobbet. Det som gör mig argast att tänka på är alla de gånger han sa att han älskade mig… sista gången ha sa det var 2 timmar innan jag kom hem till lägenheten han hade flyttat utifrån.
Jag har mått väldigt dåligt och det går onekligen i perioder men kom också till en punkt där jag insåg att jag åtminstone har kontroll över mina egna val och hur jag mår.
Det finns aldrig rätt tillfälle att lämna utan precis som Michael säger så är det något man skapar själv. Har man gjort allt och ändå känner att det är dags så var rak och ärlig mot både dig själv och din partner!
Kärleken vad död sedan länge i min relation när vi väl gick isär. Han var nära att lämna mig under en graviditet och det kändes hårt men vi bestämde oss för att försöka. Det gick i 2 år, sedan hade jag kommit såpass långt att jag ställde han mot väggen och han valde då bort mig. Tyvärr känner jag att han även valde bort barnen, de har inte fått träffa han i den utsträckning de önskat och jag har fått vara stenhård med att hålla på varannan helg.
Det har varit tufft, jag var bortvald och var även detta under många år innan vi gick isär. Han valde att prioritera sina släktingar framför både mig och barnen och än idag är det så, han tar t ex aldrig någon vab om något barn är sjukt, detta trots att jag är sjukskriven.
När relationen var dålig var det många gånger jag kände att jag kanske borde lämna men det är inte lätt om man har flera barn där även flera barn har diagnoser. Jag var orolig över ekonomin och om jag överhuvudtaget skulle klara mig ensam. Men när jag började studera bl a psykologi så började jag utvecklas och jag satte ner foten och blev då bortvald. Men det var ändå lättare att ta det då för då hade jag börjat bejaka mig själv. Idag är inte ekonomin den bästa, ganska tuff ärligt talat. Men jag är så glad att jag ändå gjorde ngt åt saken, även om han hade valt att stanna den där gången så hade jag lämnat. Jag kände mig inte älskad alls, bara ensam och bortvald i relationen.
Jag mår idag väldigt mycket bättre, riktigt bra faktiskt. Men visst saknar jag att ha ngn att dela vardagen med men inte så att det är ett problem för jag trivs rätt bra själv. Men framförallt så är jag rädd för att binda mig, är rädd för att bli bortvald igen och jag vill inte utsätta mina barn för ännu en separation.
Jag har idag kontrollen över mitt liv…och det känns underbart!
Ett mycket bra inlägg, som förmodligen kommer landa träffsäkert i många av oss läsare.
Det handlar om ork, mod och styrka, om kärlek till livet, sig själv och andra.
Tack för dag dagens ord och frågeställningar, så värdefullt för många och för mig!
Trevlig helg till er alla!
Ja det är svårt att vara riktigt sann mot sig själv. Lever i en relation med en man. Vi har starka känslor för varandra, passion, attraktivt utseende. Men jag känner att jag får inte ihop mitt övriga liv med honom, såsom barnen, mina fritidsintressen, mina vänner mm. Tänker, ja men han älskar mig och jag honom. Varför ska jag lämna bort det? Å andra sidan tänker jag, varför kan vi inte få ihop alla bitar när vi älskar varandra? Å tredje sidan, jag vill ju leva MITT liv. Varför är jag så rädd för det? Varför tänker jag överhuvudtaget i dessa banor när det finns så mycket känslor? Hade allt varit bra hade jag förmodligen inte tänkt i dessa banor…
”Finns inget smärtfritt sätt att lämna på” skriver du Michael, nej de tror Inte jag heller men de finns ändå bra & dåliga sätt. Mitt ex är nog totalt empatilös så som han gjorde, även om han slutat älska mig så behövde han ju inte såra medvetet. Att inte ens vara ärlig när han går utan fortsätta ljuga, för vem skull? Jag har fått till mig alla otroheter & lögner efteråt & de gör inte mindre ont, så för mig idag så var våra 8 år tillsammans en lögn. Känns som jag kastat bort dessa år… Hade han avslutat värdigt så kanske jag ändå haft fina minnen från våra år men nu är de bara 8 svarta år! Jag har bearbetat ska ni veta, både professionellt & med vänner men sveket finns fortfarande inom mig, & framför allt frågan varför gör man så? En man som gör så mår inte bra & de får väl han leva med men så onödigt! Tur iallafall att vi inte har barn tillsammans så jag behöver inte ha något med han att göra! De är nu snart 2 1/2 år sen första gången han lämnade, 1 1/2 år sen jag gick sista gången, de tar tid att reparera, mår fortfarande dåligt ….
Dina texter är så underbara! Jag får en lättnad inom mig varje gång jag läser dom, luften blir renare på ngt konstigt vis.
Underbart att läsa era inlägg. Jag känner mig mindre ensam i mitt dilemma.
Min man har en så kallad vän en arbetskollega som han strular med.
Jag satte nyligen ned foten och sa att han får välja. Familjen eller sin vännina. Då svarar han bara att han inte träffar henne som jag tror utan att de bara är vänner och tar en kaffe då och då. Han kör henne till jobbet och från jobbet. Jag orkar inte mer att sitta hemma och spekulera vad de gör tillsammans. Allt jag vet är att han vill dölja det här och sammtidigt
ändå ha mig kvar som hans fru.
Är det på grund av barnen? anseendet, ryktet, spänningen.
Ja, jag håller på att bli galen. Jag älskar honom, men något inom mig säger mig att det är dags att släppa taget. Det han gör är respektlöst.
I går var det 26 år sedan vi förlovade oss. Ja, det blir helt enkelt inte lätt.
Jag har lämnat över äktenskapsskillnads papper till honom. Jag har skrivit på men han vill inte skriva under. Varför?
Släpp mig fri vill jag bara säga.
Hans ord sårar så då han säger att jag har inte med hans relation med den här kvinnan att göra.
Hur kan man bara säga något sådant. Vad vill han från mig?
Släng ut fanskapet (som GW brukar säga). Vad pysslar han med asså. Skjutsa till- och från jobbet?!? Varning varning tänker jag som varit i den situationen, mitt ex hade en behövande vän på sitt jobb…
Du behöver inte stillasittande låta honom välja. Du själv väljer hur du ska låta någon behandla dig!!!
Styrkekramar!
Kasta ut karln Lina! Han har valt att ha lite ”kul”. Respekterar inte dig för fem öre. Det är DÅ du måste respektera DIG SJÄLV!
Lider med dig! All styrka och mod till dig. Älska dig själv<3
Tack Lollipop och LA !
Blir inte av med honom, han vägrar att flytta ut ur huset.
Så jag måste vänta tills jag hittar boende och tills vi säljer huset förrän jag blir av med honom. Han hoppas på att jag skall glömma. Jag har ju inte direkt varit konsekvent tidigare. Jag har varit stark för stunden men sedan inte orkat genomföra en förändring. Jag är rädd så det inte blir likadant denna gången.
Tack för er omtanke!
Kram
Akta dig bara så att han inte utnyttjar din tillfälliga inkonsekvens (det är inte konstigt att du ändrar dig, fullt förståeligt).
Jag löste det som så att vi bodde varannan vecka i huset och varannan vecka hos släkten. Då speedar det upp själva lgh-letandet också. Vägrar han får väl du försöka hålla dig undan så gott det går den här tiden, annars blir detta utdraget. Och han kan väl bo hos sin vän förresten? Hon har ju fått så mycket skjuts så hon kan väl upplåta en plats åt honom den här tiden!?
Lycka till nu! Du klarar detta!!!
Tyvärr lättare sagt än gjort……men drömmen att lämna finns hela tiden. ….
I min ålder vill man leva nu…Och ta en dag i taget..
Känner då igen mig i alla skuld känslor som malde innan jag vågade ta steget att lämna nu är det mer en ett år sedan. Känner mig friare har ett mycket socialare liv än innan, konstigt nog känner jag mig mindre ensam nu än när vi var två..
Fortfarande är veckorna utan barnen jobbiga, att komma hem första kvällen när barnen åkt är jobbigast men det är tur det finns FaceTime så man kan se och prata med mina finaste under veckan de är hos sin pappa..
Hade jag vetat hur han skulle reagera efter jag flyttat efter flera samtal hos familje terapeut och månader av hårda och jobbiga samtal och sms/mail.
Förstår hans sorg vet att jag sårat honom genom att lämna men som du skriver så vet jag att det hade inte varit rätt mott honom våra barn eller mig själv att stanna kvar i ett kärlekslöst förhållande i ett förhållande där det inte fanns en vi känsla..
Önskar er alla en trevlig fredag kväll och en härlig helg..,
Du sätter orden mitt i prick för mig idag. Gud vad jag velar o längtan är stor. Kämpar för att orka lite till för jag vill inte dela på familjen. Det är oron för ekonomi och oron att leva själv resten av livet spökar. Usch det känns bara så kluvet det här o det blir bara värre…..
jag vill reda ut mig……jag har levt ensam så jag vet att jag kan, men vill jag det? han vill inte, men är det rädslan för att bli lämnad som spökar eller är det kärlek?? hur vet jag? hur tar jag reda på skillnaden? jag vet också att min ekonomi blir skraltig så jag kan inte leva det liv jag lever nu. vad vill jag? jag vet inte…..och jag har många som står på kö för att ta över om han skulle gå, så jag vet att jag inte måste vara ensam om jag inte vill det själv…….men skulle jag vilja det? beslut och beslut, alla med sina konsekvenser och okända tvists och turns……
Hej allihopa jag är ny på denna blogg (och ber om ursäkt om jag bryter några ”stadgar och regler” tillrättavisa mig gärna! Jag vill också be om ursäkt för långt inlägg. Men det skulle vara mycket värt med input från er!
Kan en känslomässigt död, eller åtminstone rejält stukad relation ha sitt ursprung i skuldkänslan att inte duga till att bli älskad av sin partner… känslan att ha så stora brister, att vara värdelös, att inte kunna älska sig själv och därmed göra det omöjligt att bli älskad av andra?
Nu har jag en period av kraftig ångest, efter att lidit av depression. Under drygt ett år. Jag känner att jag inte är på den plats där jag vill vara. (Men jag vill komma ur det… och det är ett friskhetstecken som jag inte har känt på länge, då den förra medicinen ”stängde av mig”) Men jag vill vara ”FRAMME” NU!!!! Mitt tålamod är som bortblåst. Jag vill att allt skall hända nu.
Den enda känsla jag aldrig tvivlat på är min kärlek till min sambo, Men vad hjälper det när jag inte tillåter mig själv att tro på hennes bedyrade om HENNES kärlek. Detta innebär ju på ett sätt att jag talar om för henne att jag inte litar på henne… och det i sin tur ytterligare en katalysator som får mig att känna ännu mer ångest, och hon ytterligare förskjuts ifrån mig.
Jag har plan om lösningar
* kosten
* motionen
*KBT…för att komma ur mitt självskadebeteende (straffa mig själv med dumma osanna tankar, samt att höja min självkänsla)
*Familjerådgivning… för att få hjälp både för mig och min älskade att ställa de frågor vi inte vågar ställa till varandra… mina för att jag är rädd att driva iväg henne bort från mig, och hennes för att hon är rädd att jag skall gå sönder om hon ställer dem till mig.
De första två är redan påbörjade, Jag skulle vilja göra de andra samtidigt, för jag vill ju som sagt till ett bra normalläge NU!
Är det någon här med någon erfarenhet av detta, positivt eller negativt?
Jag har en sådan fantastisk sambo som vill vara med mig igenom detta och det är just nu så jag känner den känslan har jag inte kunnat överanalyserat och dissikerat så här långt… den känns äkta! Och helt underbar!
Vad tror ni finns det hopp?
Kan man leva i ett förhållande utan kyssar? Jag har försatt mig i en relation, på grund av dålig självkänsla och tidigare krossat hjärta, där jag omfamnas av en man som älskar mig över allt annat, men känslorna har aldrig funnits hos mig. Han gör allt för mig och familjen fungerar. Vi vill varandras bästa och är snälla mot varandra. Men längtan efter känslorna och kyssar har gnagt i mig och till slut ramlade jag dit och förälskade mig i en annan, upptagen man. Både jag och min man bröt ihop när allt uppdagades. Jag för att jag ville ut och han för att jag vilselett och sårat honom. Det har gått flera år och vi kämpar ändå vidare tillsammans, men mot vad? Vi är snälla mot varandra, håller om varandra, vill varandras bästa, han är min närmaste vän. Att lämna känns mer att förlora för barnen än vad jag har att vinna. Men vad gör jag av min gnagande längtan?
Jag är i samma situation, Catta. Dock så har vi tagit steget och bor på skilda håll. Min man älskar och nästan desperat ber på sina knän att jag ska älska tillbaka. Det finns känslor och en omsorg från min sida men räcker det? Svårt att tyda känslorna. Jag klarar inte av närhet. Precis som du föll jag för en annan man. Då är det inga tvivel om känslorna.. Usch så svårt och jobbigt att hela beslutet om familjens framtid ligger på mina axlar. Jag förstår precis hur du känner.
Vilken lättnad det är att ändå få höra att det finns fler än jag i samma situation! Var du förälskad från början? Har ni barn? Stora eller små? Är känslorna till den andre mannen besvarade så det finns ett hopp hos dig där? Hur länge har ni levt separerade? Hur känns det i dig att leva på skilda håll, överväger fördelarna de opraktiska nackdelarna?
Jag känner väldig omtanke för min man och vi håller gärna om varandra som stöd och tröst men mina läppar säger stopp vilket gör mig ledsen att det inte fungerar och bekräftar min sorg att det är fel och har varit så hela tiden!! Jag är nästan rädd att lyssna på min inre röst för att inte bryta ihop och förtränger den hellre, proppar mig full med positiva yttre ting.
Vi har haft ett gott liv. Vi var absolut förälskade till en början, har levt ihop i 13 år och har 2 pojkar som är 8 och 10 år. Men nånstans i småbarnsår och renoveringar försvann gnistan för mig. Med den andre mannen uppstod en sån enorm känslostorm som jag aldrig varit i närheten att känna med maken. 1.5 år har gått sedan jag och andre mannen träffades. Han är gift och jag har upprepade gånger försökt avsluta det vi nu har.. Har hittills inte klarat av det utan trillar tillbaka. Han vill göra nåt men klarar inte säger han. Jag inser absolut det tragiska och patetiska i detta. Försöker fokusera på att hitta en lösning/få klarhet med min man snarare än att tänka på vad det ska leda till med den här andre mannen. Jag är inte rädd för att leva ensam. Svårt att praktiskt ta hand om ett hus men ekonomiskt klarar jag det. I 2 månader har vi levt isär men det enda min man kämpar för är att det ska bli vi igen. Jag är mer likgiltig och det är hemskt att bete sig så men jag förmår inte bättre. Bara vi börjar kramas, pussas och ha sex så blir allt bra säger han. Jag känner enorm press och bara backar.
Har intimiteten aldrig funnits för er? Har din man accepterat detta? Vill inte han ha mer?
Vad gäller barnen så tror jag de känner av oss så att de förstår att nåt inte är som det ska. Barn behöver glada och harmoniska föräldrar, inte en mamma och pappa som håller ihop bara för deras skull. Detta säger mitt förnuft men det är ändå så svårt att veta vad som är rätt.
Skillnader och likheter. När vi inledde vår relation var jag nöjd med tryggheten i hans famn och han hade av någon anledning (osäkerhet?) inget behov av att kyssas. Sex kan man klara av mekaniskt och jag har känt en sympati för att han ska må bra och har därför velat tillfredsställa hans behov. Visst har även jag haft sexuella behov men utelämnar man kyssar så är det iaf inte för mig det emotionella med. Det är den biten jag saknar så!! När vi kraschade fick min man ett väldigt bekräftelsebehov och ville äta upp mig, vilket gjorde att jag ville ta ännu mer avstånd. Sedan dess har han velat kyssas och har känt sig väldigt avvisad. Något år senare lugnar det ner sig och han har kommit till någon sorts açceptans om att han inte når mig ända in.
När det gäller den andre mannen känner jag igen mig väldigt i din beskrivning. Jag blev fullständigt nerdrogad i förälskelse, en känsla jag aldrig upplevt med min man, men han är gift och inte beredd att lämna sin fru. Trots det kan han än idag, 3,5 år senare, visa sig i olika sammanhang och mena att han saknar mig och inte har bestämt sig, vilket såklart bara sårar mig. Det första två åren hade jag hemskt svårt att släppa hoppet och slita mig från honom, trots hans obeslutsamhet. Jag trillade hela tiden dit och hamnade i ett tiggande om att få träffa honom. Allt på hans villkor när det passade honom, han satt på makten. Men nu inne på fjärde året börjar självkänslan vinna mark om att jag är värd någon som prioriterar mig högst och inte både vill äta kakan och ha den kvar.
Vad gäller barnen tror jag som du att de känner på sig när mamma och pappa mår dåligt. Äldste sonen började vägra gå till skolan när vi kraschade, utan att förklara varför. Men nu när vi kommit in i lunken igen så fungerar barnens balans igen och jag känner att jag skulle göra allt mer opraktiskt för dem, och mig själv, om jag ställde till med en separation nu. Vad säger du om den praktiska biten, är det värt det?
Den praktiska biten klarar man.. På nåt jäkla sätt. Så är det faktiskt. Läser vad du skriver med stort intresse.. Vissa delar har slående likheter med vad jag upplevt och går igenom. Skulle gärna få kontakt med dig direkt om du skulle vilja?
Maila mig gärna: ecatarinau@gmail.com