Om du googlar på ordet trust så får du ungefär 883 000 000 träffar. Det är självklart ingen slump, utan speglar något grundläggande i den mänskliga naturen. Tillit är allt i våra relationer! Och ändå missar vi det gång på gång.
En man berättar:
”Jag frågade om hon tagit bort sitt ex på Facebook och hon sa ja. Några veckor senare kom det fram att så inte var fallet. Hennes svar var att hon inte ville ha diskussioner. Hur ska jag kunna lita på henne nu?”
En kvinna säger:
”Han tog extrarundor i bilen om kvällarna. Min fantasi gick i taket. Hade han träffat någon annan? Jag sa inget, eftersom han skulle kunna anklaga mig för att vara kontrollerande och svartsjuk.”
Det kan vara allt från otrohet till små vita lögner, men resultatet är detsamma: skadad tillit! Men tillit handlar om någonting mycket mer om att inte ljuga, utan visa att vi finns där för partnern. Och att vi är hemma i den egna integriteten.
”Kan jag lita på att du finns här för mig när jag blir arg, ledsen och frustrerad?”
”Kan jag lita på att du inte lämnar vidare sådant som vi har pratat med varandra om i förtroende?”
”Kan jag lita på att du gör det du säger att du skall göra?”
”Kan jag lita på att du väljer oss?”
”Kan jag lita på dina gränser gentemot andra?”
Att inte lyssna på och respektera varandras rädslor och tillkortakommanden, gör att vi känner oss ensamma i tvåsamheten. Över tid är detta fullständigt förödande.
Så hur plockar vi ut gifttaggen som satt sig i förhållandet?
Jag tror att vi generellt sett är rätt dåliga på att bottna i vår egen litenhet, skam, otillräcklighet eller vad det nu kan vara, utan istället söker snabba lösningar. I ett desperat försök att släta över, skapar vi en konstlad form av tillit som inte bär särskilt länge.
Tillit är någonting byggs över tid. Jag har pratat med par som varit tillsammans under många år och som fortfarande har gnistan kvar, trots att de under sina inledande år hade rejäla kriser. Receptet de delar, är det livsavgörande i att prata med varandra, även om impulserna skriker:
”Kriga! Fly! Förneka! Ilska! Gömma! Peka ut! Förminska!”
Genom samtal från hjärtat (transparent kommunikation), kan vi gradvis börja nedmontera misstänksamhet och istället börja bygga tillit. Viljan att vilja väl är ett första steg. Ett avgörande sådant!
Hur ger du tillit?
Önskar dig en fin måndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Fantastisk bild!
Tror verkligen inte att vi på riktigt kan ge eller känna tillit till andra förrän vi har det till oss själva.
Så mycket följer då vi känner det, vi slappnar av och kan leva med ett öppet sinne och hjärta. Mottagliga för alltings oändlighet och hoten mot vår själkänsla, tankar om oss själva och andra blir bara tomma hot utan makt över våra känslor.
När jag litar på mig själv och litar på att det jag känner är sant för mig blir livet enklare och relationer så mycket enklare, behovet att alltid framstå som något eller någon annan försvinner
Så många fler tankar finns omkring det du berör i dina inlägg, tack 🙂
Tack själv för dina fina och insiktsfulla reflektioner Tina:-)
Jag har ju aldrig levt i en relation…men om någon ny partner frågade om jag tagit bort någon människa från FB så visar det ju att han inte litar på mig från första början. Finns det någon regel som säger att man inte får vara god vän med ett ex? Jag skulle reagera på detta att få kontrollfrågor. Skulle svara ärligt och hoppas på att få förståelse tillbaka. Vem vore jag att kräva att någon ska radera människor ur sitt liv om det var det omvända? Trodde jag inte att min nya partner var ihop med mig för att han verkligen ville det så borde vi ju inte vara ihop alls från första början. Tillit är väl att inte behöva utöva kontroll?
Sen är jag absolut FÖR att man ska kunna ventilera sina rädslor…och att man som partner måste kunna lyssna, förstå och möta upp dem på ett sätt som gör den andre trygg, men det tycker jag är något annat…
Jag är helt enig Petra!
😀 Det gläder mig 😀 Har märkt att jag reagerar starkt när jag hör att människor som lever i relationer inte litar på varandra och försöker lösa det problemet genom att styra och begränsa varandra. Det löser ju ingenting…det blir bara hemskt för båda…
Återigen ett väldigt tänkvärt inlägg från dig Michael, tack.
I vårt förhållande så var det just tilliten som sprack väldigt tidigt. Han tallade på mina väninnors rumpor när vi var på fest. Jag gjorde som Petra sade och ventilerade min rädsla och talade om att jag kan inte vara tillsammans med någon som gör så och jag gjorde slut tre gånger under de första två åren. Men åren gick, förmodligen var jag inte så stark i mig själv samtidigt som jag älskade honom så fruktansvärt mycket och han skämdes över hur han hade kunnat bete sig så korkat och lovade att aldrig göra om det.
Men efter 27 år när vårt förhållande sprack och han träffat en ny, var just svaret att han alltid hade haft en längtande tanke efter andra kvinnor. Smack vilken käftsmäll det var att få det i ansiktet, han ville tillbaka igen efter 3 månader. Men hela mitt väsen sade Nej!
Separationen har inneburit många olika sorger men den som varit svårast att förlika sig med är alla förlorade år i mitt liv. All år…men jag får inte gråta över spilld mjölk utan gå vidare. Det finns en mening med saker och ting som sker och jag har förmodligen varit en mycket sårad och svag själ i mig själv som tillät mig själv att bli behandlad så.
Tack Michael!
Har förstått att händelser i min barndom undermedvetet påverkar relationen till män…
Har svårt att känna tillit och blir lätt lite för forcerad inledningsvis vilket har skrämt bort flera män…
Jag MÅSTE träna på detta …att våga känna lugnet…
Män som jag är lite lagom intresserad av blir lätt förälskad i mig men när jag blir förälskad blir det all over the place och jag är alldeles för på…jag är så rädd att de ska lämna mig…vilket de ofta gör
Tack Michael för boktipset ” hemligheten ” den har hjälpt mig jättemycket att förstå – nu ska jag försöka göra något åt det…
Petra, tack! Jag har det som du beskriver att det inte ska vara. Han kontollerar allt. Jag har inga vänner kvar och snart ingen familj. Han hävdar att allt är mitt fel. Att han inte kan lita på mig. Har dragit en vit lögn ibland när jag träffat min familj. För jag inte orkar bråka. Vet att jag gör fel, men jag älskar mina systrar lika mycket som jag älskar honom. Tycker inte att man ska behöva välja. Även fast sambon och familjen inte funkar. Kan han inte bara låta mig få ha dom kvar ändå…
Men älskade Ann!!! Ååhhh det är SJÄLVKLART så att du ska få vara nära din älskade familj ❤️ Han lägger bara all skuld på dig. Det är hans rädsla. Och han äger INTE rätten att styra och ställa över dig!!! En man som vet vad kärlek är uppmuntrar sin kvinna till att vara nära de människor hon vill vara nära och mår bra av att vara nära. Fy va ledsen och arg jag blir när du berättar hur du blir behandlad av någon som påstår sig vara din man…det där är ingen man i mina ögon…
Kan du berätta för någon som kan hjälpa dig ur den här skadliga relationen Ann? Jag blir orolig, där kan du inte stanna…du är värd kärlek, nån som du kan bli upplyft av och känna trygghet med…
Det enda felet du gör är att du är kvar i den relationen!! INGEN ska få ta vänner och familj ifrån dig! Han är sjuk!
Mina systrar försöker hjälpa mig.
Det är inte så lätt när det känns som allt är mitt fel. Bara jag får hans tillit så kanske allt blir bra.
Håll dina systrar i handen och ta klivet ❤️
Hej! Förstår inte dessa män som vill kontrollera sin kvinnor. Dom måste vara oerhört små inombords. Anna jag tycker bör gå vidare för det finns män som verkligen bryr sig om och älskar sina kvinnor precis som dom är. Alla relationer handlar om kommunikation. Män och kvinnor kommer aldrig prata samma språk men om vi inte pratar med varandra och är ärliga i våra åsikter och tankar så kommer inte relationen att hålla. Nästa stora sak är kärlek! Min fru sa till mig härom veckan att hon inte vet vad hon känner längre. Hon kan inte ta på känslan eller säga vad det är hon känner!! Hon vill inte separera, hon säger att hon älskar mig, hon vill kämpa för vår skull och för våra 2 barn. Vi lever på som vanligt ett tag säger hon så får vi se!! Jag älskar henne över allt annat och vi har haft det väldigt bra i vårt 9 åriga långa förhållande. Det är kanske det som är grejen, att vi haft det för bra utan bråk och stök. Jag har funderat så mycket dom senaste veckorna och det ända jag tänker på är att hon kommer lämna mig. Min magkänsla säger det. Hur kan man få tillbaka den känslan om det försvunnit…
Vi är 35+ båda två och är gifta! Vad göra??
Mvh
Brustet hjärta
Har heller aldrig tvivlat på hennes kärlek till mig. Den har alltid känts äkta trygg och underbar men nu vet jag inte vad jag ska tro!! Är hon kvar bara för barnens skull? Hon säger även att hon mår bättre men inget om sina känslor. Hon säger att hon älskar mig. Hon har alltid sagt och tyckt vad hon känner. Varit ärlig mot mig och alla för den delen. Men nu känns det inte som att hon är det längre. Att hon är rädd för vad hon känner…? Min kropp skakar bara av tanken att vi ska separera.
❤️ Blir berörd av ditt inlägg Lennart. Det måste vara jättejobbigt att inte kunna förstå vad som hänt och vad som ska hända mellan er. Att behöva gå från trygghet till ovisshet. Du verkar vara en fin och klok man. Kram
Lennart, föreslå att ni går i terapi tillsammans eftersom detta kanske ändå är en relativt ny känsla hos henne. Jag tror att det finns mycket att hämta med professionellt samtalsstöd när man befinner sig i en relation som stagnerat, men där det fortfarande finns kärlek och respekt kvar. Det är svårt att vänta in någon, att inte veta när han eller hon bestämt sig. Bättre då att verkligen försöka fånga vad hennes ambivalens i känslorna står för.
I min nuvarande relation har vi ibland inslag av svartsjuka från hennes sida. Jag har kvinnliga vänner varav några är viktiga och intressanta individer att ha kontakt med.
Jag vet vad jag vill ha och vad som är viktigt för mig i en relation. Otrohet, flirtande och ett osunt bekräftelsebehov hos det andra könet är inget jag tillåter varken hos mig själv eller hos min partner. Balansen att stå upp för sin integritet samtidigt som man bemöter sin partners känslor som ju är verkliga för honom/henne är inte alltid enkel.
För min del är en av parametrarna som jag tror gör skillnad att aldrig utesluta min partner från en kontakt utan alltid erbjuda en plats brevid ihop.
Även att lyssna utan att dömma eller förminska hennes känsla fast man vet att den är fel, försöka förstå varför hon känner det hon gör och förklara min sanning utan att försöka ”vinna” men ändå stå på mig att min sanning också är viktig för mig. I en frisk relation vill man inte begränsa varandra men ibland är det rätt att backa och välja en annan väg. Det tror jag bygger tillit på sikt. Och tid för oss två har jag gott om.
@Lennart – din känsla går att ta på. Har själv varit i samma situation för ett antal år sedan och hade vi inte haft tre barn ihop hade jag inte kämpat för oss två trots att min kärlek var stark och äkta. Om jag inte är självklar för min kvinna vill jag inte ha henne.
Om du själv kände det din fru nyss har uttryckt, vad skulle det betytt för dig i er relation och hur skulle din fru kunna agera för att göra skillnad?
@Joe, det går väl inte att avfärda en relation med barn för att man inte upplever sig vara ”självklar” för någon? Det finns inga sådana garantier i livet. Hur skulle någon kvinna våga vara ärlig mot någon som väljer bort henne om hon öppnar sig kring sin oro och ambivalens? Jag tycker Lennarts kvinna är rak och ärlig som säger vad hon känner, även om hon inte har sina känslor på det klara. Man kan inte alltid bara förutsätta att ens partner kommer säga det man vill höra. Jag måste säga att din kommentar är oerhört motsägelsefull.
@Eva!
Precis som jag själv skrev om min egen upplevelse så är det annorlunda om man har barn ihop, då tycker jag att man definitivt skall kämpa hårt. Jag gav allt jag hade vilket i slutändan inte räckte ändå men i efterhand är det skönt att veta att jag gjorde allt jag kunde där och då.
Och kanske har du och jag olika uppfattningar om vad ordet självklar innebär. Jag lät nog hårdare än vad jag egentligen menar.
Givetvis innefattar även en frisk relation ibland problem, utmaningar och skav som man pratar om öppet och ärligt och förhoppningsvis löser.
Men att den ena partnern tvivlar på vad man känner för sin partner, då tror jag man redan tappat en viktig emotionell del av kärleken som jag tror är svår att reparera. Det är iaf min erfarenhet.
Jag tycker mig ofta få känslan att vissa håller ihop med sin partner som man inte älskar på djupet av rädslan inför vad det innebär att separera. Vilken oerhört tragisk situation och slöseri med tid och kärlek för den andra partnern som kanske älskar fullt ut och tror att han/hon är älskad tillbaka på samma sätt.
Så jo, för min del betyder det att jag lämnar en relation (utan barn) om jag upplever att hon tvivlar på sina känslor för mig.
@Joe
Jag förstår vad du menar och det är precis det som jag är rädd för! Hur ska hon kunna få tillbaka en känsla/kärlek till mig om den försvunnit? Hon vill ju fortsätta och se vad som händer. Jag har sagt det till henne, vad känner du här inne i hjärtat och pekat på hennes hjärta. Är det kärlek! Om det inte är det så vill jag gå vidare. Finns liksom ingen idé att vara kvar i en relation om inte båda parterna känner lika dant. Då vill jag sörja och bearbeta det direkt så man kan gå vidare i livet. För jag vill ju att hon ska vara lycklig samt att jag vill leva med någon som älskar mig. Ska också säga att jag själv är skilsmässa barn. Föräldrarna skildes när jag var 6-7år gammal och jag lovade mig själv när jag vart vuxen och gifte mig, skaffade barn så skulle jag aldrig utsätta mina barn för en skilsmässa. Men tyvärr så kan jag ju inte styra det till 100% eftersom min fru har ju en egen vilja. Vilket är helt naturligt men jag tror verkligen på livslång kärlek och det gör jag fortfarande. Hoppet är det sista som överger mig och jag kommer kämpa för att få min fru att stanna.
Livet är inte alltid lätt och det är alldeles för kort för att leva olyckligt.
Min fru har alltid sagt sedan vi träffades att du får inte lämna mig. Du får inte lämna mig… Och nu är det kanske hon som lämnar mig!!
@Lennart!
Hur blir du den mannen som din fru vill kämpa för som också är ditt rätta jag?
Du verkar vara en fin kärleksfull person med respektfull attityd till din fru, men tänk på att din kärlek och respekt är oerhört värdefull och bör ges till en person som uppskattar den på det sätt som du själv ger och förtjänar att få tillbaka. Det kan vara svårt ibland att se objektivt på situationen och kanske är vissa ibland för snälla för sin egen skull OCH relationens bästa. Om du står upp för dig själv, ser och är stolt över vad du har och ger, utstrålar en sann självrespekt så blir du samtidigt mer attraktiv för din partner. Kanske är det just detta element er relation saknar.
En familj är en familj även om inte föräldrarna lever ihop längre. Vill man och bägge arbetar för det så kan man ha en fortsatt väldigt fin vänskapsrelation, göra det lätt för varandra och dela upplevelser och högtider ihop även efter en separation. Om du tror på den bilden är du inte är rädd för en eventuell separation. Om du tror att du är värd där sanna kärleken så kommer du inte fastna i en offerroll av rädsla och desperation. Gilla den man du är och tro på riktigt att du är värd att kämpa för du och det kommer att synas och smitta av sig och vara attraktivt för din nuvarande fru.
Vi har alltid varit öppna och ärliga mot varandra i vår relation. Det är just hennes rakhet och hennes sätt att hon alltid säger vad hon känner och tycker som jag älskar. Jag vet att om hon tycker eller känner något så säger hon det. Det är något som jag älskar hos er kvinnor. Där har vi män en hel del att lära. Jag tror även på tillit och har aldrig hindrat min fru från att gå ut eller träffa folk. Hon har aldrig hindrat mig heller. Jag håller med dig Eva! Även om jag skulle önska så kan jag aldrig tvinga min fru att älska mig och jag skulle aldrig vara kvar i en relation om jag inte trodde på kärleken mellan oss. Det har jag sagt till henne också! Att jag vill att hon ska älska mig och tycka om att vara med mig och gör hon inte det så vill inte jag vara kvar i relationen. Jag vill ju självklart leva med någon som älskar mig lika mycket som jag älskar henne. Jag tror inte att ett äktenskap bara kan vara bra och vackert jämt. Man måste ha sina dalar och toppar. Bara glöden och kärleken finns där. Jag kommer kämpa för vår, barnen och framför allt för min egen skull. För jag vet att jag vill leva med min fru!
Tack för att ni tar er tid och läser mina tankar. Man är så oerhört ensam som man i dessa frågor. Skönt att få öppna upp sitt hjärta 🙂
Jag hoppas allt löser sig till det högsta och bästa för er Lennart ❤️ Dina värderingar är så fina och din kärlek till din fru och dina barn låter så stark, sund och äkta. Självklart finns vi här för dig. Fortsätt skriva om det hjälper dig! Vi finns här och lyssnar. Kram
Jag behöver er hjälp. Jag har en sambo sedan 4 år tillbaka, vi har två barn tillsammans. Vi har haft ett väldigt tufft förhållande där ingen av oss betett sig exemplariskt eller ens okej i vissa fall. Vi har det toppenbra i vardagen men när vi bråkar, oj oj oj – inte bra! Nu har vi bestämt oss för att ge det här ett nytt försök – igen – men det tar knappt ett dygn innan jag känner att jag vill sälja lägenheten och ta med mig ungarna, allt för att slippa den här människan. Jag ska anordna 25-års fest åt en vän, min sambos första reaktion är ”ja men drick inte för mycket bara för du lär ju ta ungarna på morgonen”, varför då undrar jag, varpå han svarar ”ja men då har ju jag haft dom hela natten” (kan här påpeka att det är den enda natten han isåfall tagit sedan barnen kom, plus att han nyligen åkte bort i tre dagar för att träffa vänner, allt medan jag sa ”klart du ska åka och ha kul med dina vänner”). Jag frågar varför han säger så och att det gör mig ledsen, då säger han ”ja men du har ju sagt så till mig”, jag undrar när det var och då har jag tydligen bett honom att inte dricka så mycket öl hemma en kväll för att barnen var hemma, vilket jag inte alls tycker är samma sak och jag undrar varför han ens försöker dra paralleller mellan olika situationer – jo för han vill kolla så att det är samma spelregler för oss båda. Jag säger att jag likväl kan ställa in, börjar gråta och går därifrån. Allt medan han somnar som om ingenting hänt. Alltså jag förstår mig inte på honom, jag vet inte hur jag ska vara eller svara honom. Han sårar mig så fruktansvärt mycket
Sandra, det känns som att ni har lite problem med att kommunicera med varandra. När man väl bestämt sig för att börja om bör man inte dra det ”gamla”. Tyvärr blir det lätt så. Å den här ”pajkastningen”, ”hämnd” är ju bevis på att det inte är riktigt rätt mellan er. Jag kan så klart inte saga det ena eller det andra. Men med min erfarenhet kan jag saga att ibland är det bara så att hur mycket man än tycker om varandra går det inte att leva ihop. I ert fall tror jag ni behöver ngn typ av parterapi för att komma till botten med ert problem med att prata samma språk.
Jag måste också saga att jag kan absolut inte hålla med Ann1 om att det är omöjligt att få en man att förstå vad som är jämförbart och vad som inte är det. Självklart finns det män som både vill och kan förstå!
Sandra. Min erfarenhet är att det är omöjligt att få en man att förstå vad som är jämförbart och vad som inte är det. Ett ex till mig hade en hobby som tag all hans tid – kvällar och hela dagarna på helger. Jag hade häst som krävde sitt, men jag kunde fixa hästen på 20 minuter om det krävdes. Han tyckte våra hobbyn var jämförbara.
Jag har också erfarenheten av att män inte förstår vad man säger och vänder det, precis som din gör, till ”jamen du har ju gjort/sagt samma sak”. Har man sådana problem i kommunikationen som ni verkar ha (och som jag hade) så är det nog bara parterapi eller lämna som gäller. Det blir inte bättre av sig självt, tyvärr.
Jag tycker att jag försöker och försöker men han verkar inte vilja förbättra sig, han säger att han vill vara med mig men han är inte villig att förändras. Nu pratar jag inte om att han ska ändra hela sin personlighet, för det kan man inte kräva av någon men jag begär att han behandlar mig med respekt. Ofta när jag tar upp något som sårar mig så ska han kontra med något ”du har gjort/sagt samma” och så hamnar vi i en diskussion kring vad som hänt/inte hänt och var och när, istället för att komma till själva kärnan av problemet. När jag säger att jag vill prata om det egentliga problemet så säger han oftast ”nej nu vill inte jag prata med dig, det ska bara vara på dina villkor, jag orkar inte med dig, jag tycker att du har en attityd mot mig” och så stänger han av. Han kan ignorera mig i flera timmar och låta mig ta båda barnen själv, fast att jag egentligen kanske vill ha avlastning efter att ha haft dom hela dagen och natten. Så får jag stå där och försöka hålla inne tårarna, eller förklara för äldsta barnet att ”nu är mamma ledsen, det blir bättre snart”. Oftast struntar han i att jag gråter. Han har ingen som helst förståelse för mina känslor. Och han ber väldigt sällan om förlåtelse, tydligen är det mesta mitt fel oavsett vad som hänt. Usch jag blir arg när jag skriver det här. Han hänger ut mig inför släkt och vänner också, säger saker som ”ja Sandra fick ju sovmorgon imorse” med världens skryt-röst, bara för att han tagit upp en av ungarna och gett den frukost medan jag ligger kvar i sängen och matar den andra. Och då har jag som vanligt tagit hela natten. Ja det var ju verkligen en riktig sovmorgon.. Jag vet inte varför jag skriver det här, kände väl bara för att kräkas ur mig allting. Han förbjöd mig att prata med en av mina bästa vänner om vårt förhållande, jag förstår om han känner sig uthängd men vem ska jag prata med när han ignorerar mig?! Jo en psykolog tyckte han. Ja jag kanske skulle behöva psykologhjälp, känns inte som jag klarar av situationen längre.
Vi var till familjerådgivningen och då blev det bättre, ett tag, som alltid. Jag antar att jag verkligen vill att barnen ska få växa upp med båda sina föräldrar men å andra sidan utsätter jag dom just nu för precis det jag vill skydda dom från – en mamma och pappa som inte visar varandra kärlek utan bara bråkar konstant.
Sandra…det gör ont och läsa det du skriver. Blir det inte batter så är det kanske dags att ta en funderare, är det verkligen så här du vill att ditt liv ska se ut? Nu vet jag ju inte hela er historia, men du skriver här känns ju inte som att ni har en speciell sund relation. Vilken anldedning är det som gör att man vill leva i relation där man inte visar varandra kärlek?
Du är värd det bästa! Å du vet vad det bästa är för dig, det vet ingen annan. Kram på dig!
Lennart din berättelse berör.
Jag tycker om resonemanget i dina och Evas kommentarer, ni inger lugn och sans över i ert begrundande över när någon, som i Lennarts frus ärlighet mot dig Lennart, säger att ens känslor kanske inte är desamma längre.
Oerhört starkt vågat av din kvinna Lennart att kommunicera det till dig. Risken finns ju att man blir utslängde med en gång eller att den andre partnern får panik och börjar se sig om efter en annan direkt.
Troligtvis känner din kvinna en enorm tillit till dig Lennart, då hon vågar säga vad hon känner. Min erfarenhet är att känslorna (pirret, suget, längtan, åtrån, kärleken …) kan komma och gå, men att den enorma tilliten, som jag tycker är Viet, aldrig försvinner. Känslorna och tvekandet tror jag kan komma och gå exempelvis pga av att personen kommer in i en livskris, utmattningsdepression, stora förändringar (ex byte av arbetsplats etc). Då tror jag man även kan börja tveka på om man älskar sin partner eller inte.
Men jag förstår Joes kommentar, vad gäller självklart, för hur reagerade jag när min make sade att han hade en annan kvinna! Inte en sekund bönade eller bad jag att han skulle lämna henne och komma tillbaka, nästan bokstavligt talat kastade jag ut honom. Reaktioner av att ha kommit i chock. Han ville tillbaka efter 3 månader, men även om vi varit ihop i 27 år så var det stopp för mig.
Att vara så rak och ärlig som Lennarts kvinna är kanske hade varit svårt för mig att ta emot om min man sade det. Men å andra sidan så hade vår tillit fått sig en smäll redan tidigt i förhållandet och oron låg och pyrde hos mig.
Men jag har nära vänner som gått igenom det som Lennart och hans kvinna gör och efter några år har det ofta kommit fram att det handlade om en utmattningsdepression, stora förändringar eller rädslor som varit orsaken och inte själva kärleken mellan paret.
Vissa människor blir rädda för sig själva om de inte tror sig känna den där starka kärleken till sin partner. Mitt ena barn berättade för mig i somras att hen var orolig att hen inte kände samma känslor till sin partner. Jag sade till mitt barn att hur mår du, hur har du det själv, är du stressad… Hur hade du känt om du hade haft ett fast jobb och bra ekonomi och om du visste att du levde lite tryggare än vad du gör just nu? Mitt barn svarade att hen var så trött och utmattad och hen grät när hen inte trodde sig älska sin partner lika mycket. Nu ett par månader senare så älskar hen sin partner lika mycket igen.
Ibland lever vi i en tuff tid, barnen suger ut musten ur oss, särskilt mammorna, och plötsligt så känner man sig inte så feminin, sensuell och vacker längre. Man är för trött för att kunna älska för många på en och samma gång, sina föräldrar, sina barn och maken. Då kanske tankarna i huvudet börjar snurra och man tror att man tvekar men egentligen kanske man bara är trött.
Lycka till med ert förhållande Lennart
Oerhört starkt, ödmjukt, djupt, värdigt…du skriver Anna K. Tack för att du delar med dig!
Anna k
Bara tanken av att inte få träffa min fru varje dag gör mig alldeles skakis… Visst är hon modig och ärlig som säger vad hon verkligen känner. Som sagt så har hon alltid gjort det och det älskar jag verkligen. Det ger mig en oerhört trygghet i vårt förhållande.
Jag har själv märkt under sommaren att det inte varit som det brukar. Min fru har väldigt stora krav på sig själv när det kommer till sitt arbetet, träning familjelivet etc. Har sagt det till henne flera gånger att jag älskar henne precis så som hon är bara hon är lycklig i sig själv. Det här kan vara en av orsakerna att hon känner något som inte riktigt kan ta på. En liten kris kanske, vad vet jag! Det är som du säger att ni kvinnor / mammor tar på sig alldeles för stort ansvar för sina barn. Dom planerar och tänker för hela veckan medans vi män bara tänker kortsiktigt. Där tar ni ett stort lass, ansvar.
Hon sa efter 3 gånger vi satt ner och pratade om vår situation att hon inte vill älta detta mer utan vi får ta det lite som det kommer. Hon vill inte lämna mig o barnen utan vill bara att allt ska bli som vanligt igen. Det har inte varit lätt för min del eftersom jag vill lösa problemet. Jag är en problemlösare och när man inte sitter på lösningen så blir det oerhört frustrerande. Det jag har gjort är att lyssna på hennes önskan och gett henne tid och vi har levt på i vår vardag som vanligt. Jag säger inte att det bara är svårt för mig det är ju minst lika jobbigt för min fru. Jag har funderat, gråtit för mig själv till och från och kommit fram till samma sak varje gång att det får bli som det blir. Jag vet vad jag känner och vad jag vill. Vad jag har tillfört i vårt förhållande genom åren och det finns inget som jag tycker att jag kunnat gjort annorlunda. Jag har sagt till min fru om du vill prata så finns jag här och att jag alltid kommer finnas här för henne oavsett utgång. Vi har 2 underbara barn tillsammans och vi kommer alltid att ha ett band mellan oss.
Men senaste dagarna har hon varit betydligt gladare och det syns verkligen att hon börjar återfå självförtroendet och glädjen i livet. Vi har pratat om allt möjligt utan om hennes känslor men det tycker jag talar för sig självt. Att hon mår bättre att hon säger JAG ÄLSKAR DIG! Hon skickar små meddelanden och visar att hon bryr sig.
Sen har jag lärt mig att inte ta något för givet utan att vi måste fortsätta jobba på vår relation. Som jag sagt tidigare så går känslor upp och ner i ett äktenskap.
Jag tror på oss och att vi kommer vara tillsammans så länge som vi lever. Kärlek är så underbart och att få älska någon så mycket och dela allt med. sen få den kärleken besvarad. Finns verkligen inget häftigare❤️
Är så glad att jag fått skriva här och att fått svar från er här på bloggen. Det har verkligen varit till min hjälp. Höra era synpunkter och tankar. Stort tack
Du är en stark och trygg man Lennart och en sådan man lämnar inte en kvinna i första taget. Ditt livsmål med att leva med henne hela livet ut kommer att lyckas. Tanken kan förflytta berg och du verkar ha mycket sunda tankar om din allra käraste. Förstår att du är alldeles skakis, men du verkar samtidigt stå tryggt och rakryggat och vänta in henne, så fint!
Ofta brukar den vackra hösten ge lugn och ro i sinnet med alla sina harmoniska färger och dofter i naturen. Ut och plocka svamp och bär tillsammans och säg fina saker till varandra om hur bra hon är som mamma och att hon är fin precis som hon är. Som du Lennart, du är väldigt värdefull för er familj just nu.
Tack Lennart för dina ord, häftig början på det du du skrev, gillar sådan insikt; ”Bara tanken av att inte få träffa min fru varje dag gör mig alldeles skakis… Visst är hon modig och ärlig som säger vad hon verkligen känner. Som sagt så har hon alltid gjort det och det älskar jag verkligen. Det ger mig en oerhört trygghet i vårt förhållande.”
Ja, Lennart. Vilken klok och kärleksfull man du verkar vara. Underbart att läsa om dina tankar och känslor inför din fru å er relation. En sån man som du skulle jag oxå vilja hitta. ❤️
Tack snälla ni för era ord ❤️
Jag önskar att alla människor någon gång i livet får uppleva riktig kärlek.
Jag vet inte vad jag ska göra!
Igår så ville min fru åka till en kompis och prata för att det hade hänt en sak med hennes kompis. Då ringde hon mig och frågade om fick åka iväg på kvällen. Då tyckte hon att jag tvekade i mitt svar när hon frågade om hon kunde åka iväg så då kände hon att det inte kändes bra och åkte aldrig iväg till sin kompis. Dom pratade i telefon istället.
Jag tyckte inte att jag var otydlig i telefon utan sa att hon kunde åka. Jag frågade då henne varför hon kände som hon gör och då sa hon att hon känner att hon inte kan åka iväg eller vara borta hemifrån för att då måste hon kompensera det till mig på något sätt. Att hon hör på min röst att jag inte tycker att det är OK. Att jag blir misstänksam eller att jag inte tycker att hon ska åka iväg. Men jag har aldrig eller kommer aldrig hindra henne från att göra saker. Har aldrig dom tankarna heller. jag har aldrig hindrat henne från att göra saker och det sa hon också. Då sa hon att känslan ligger hos henne, Det är inte ditt fel Lennart utan det är mig det är fel på… en klassisk klyscha när man ska göra slut!!! Eller tänker jag fel?
Jag sa att du har så otroligt höga krav på dig själv inför andra, både mig, dina kompisar, arbete ja allt. och då sa hon att det är något som ligger kvar sedan hon var liten. Hon har alltid känt pressen att prestera.
Hon tyckte också att det var annorlunda mellan oss sedan hon öppnade upp sig för ett par veckor sedan, Vi sa att vi skulle leva på som vanligt men jag sa då att hur lätt är det att bara leva på som vanligt när du säger att du inte vet vad du känner. Du vill inte skiljas utan vi försöker leva på som vanligt. Jag tycker att jag försökt att vara som vanligt. Men det blir ju en viss osäkerhet hos mig. Vad kan jag säga och inte säga. Gör jag si eller så kanske hon tycker så osv. Inte så lätt!
Jag har hjälpt till lite extra hemma med allt möjligt för att stötta henne när hon inte mår bra men då får hon skuldkänslor för det. Jag sa då att kan vi inte ta bort det här + & -. att om du gör det idag så gör jag det nästa gång, eller får du göra det så får jag göra något annat etc etc. Jag sa att vill jag hjälpa dig med något så gör jag det för att jag VILL det, inte för att jag ska få något tillbaka eller att jag ska slippa göra det nästa gång utan jag gör det för att JAG vill hjälpa dig.
Det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör för oavsett så blir det fel! Dom flesta ser mig som en bra man, snäll trevlig ödmjuk. Absolut ingen unik person på något sätt vill jag även säga. Jag är jag helt enkelt, Och att min fru har tur att hon har träffat mig och att jag är den gode och hon är den onda som ställer krav och inte är snäll mot mig. Att jag gör mycket hemma osv. Att hon kör med mig. Det tycker hon är jobbigt att höra! Jag tycker om att hjälpa andra och ser alltid till att andra har det bra. Tänker väldigt lite på mig själv och så har jag alltid varit.
Jag har alltid sagt skit i vad alla andra tycker och tänker. Det är vi som ska må bra och ha det bra. Du och jag!
Det känns som att hon letar fel på mig och att hon försöker lägga över beslutet om att vi ska gå isär på mig!
Ställde frågan igen, Vill du flytta och då sa hon bestämt nej men hon kan fortfarande inte beskriva känslan hon har i magen / kroppen. Vad det är som gör att hon känner som hon gör! Hon mådde ju bra i mitten av förra veckan och det märktes så tydligt. Hon är glad och pratsam, säger att hon älskar mig. Vi var borta hos några bekanta på fredagen och hade det bra. Vi hade en underbar egen stund på lördags morgon. Sen i Söndags så var det tillbaka igen och det märks så tydligt på henne. Tillbakadragen och trött.
Om jag ska vara ärlig mot mig själv så tror jag att hon vill gå isär. Att hon inte älskar mig längre även fast hon säger det och skriver det i meddelanden men att hon är rädd för att ta det direkta beslutet och rädd för vad alla andra i hennes omgivning ska tycka och tänka. Rädd om barnen. Framtiden vad vet jag!!
Vad ska jag göra?? Jag vill ju bara att vi ska leva ihop och ha det bra men samtidigt vill jag inte leva med någon som inte älskar mig för den jag är. Jag ska ju vara hennes vän, hennes stöttepelare i livet som hjälper henne när hon mår dåligt eller har det jobbigt! Jag finns ju här för henne och jag skulle aldrig lämna henne för att jag ÄLSKAR verkligen henne. Just nu känns det mer som att det är JAG som är problemet i hennes liv. Hon mår inte bra i min omgivning helt enkelt.
Jag är man och hon är kvinna och vi pratar ju inte alltid samma språk! Eller vi tolkar saker annorlunda i alla fall. Är det något som jag inte ser mellan raderna här? Tänker jag fel eller säger jag fel saker till henne??
Är så himla rädd just nu… 🙁
Mitt spontana råd till dig Lennart blir att du säger till din kvinna – jag älskar dig över allt annat på denna jord och vill att vi ska vara ett par till döden skiljer oss åt. Men jag ser att vi har problem och jag vill att vi löser dessa tillsammans.
Nästa råd blir att du ska inte tänka manligt eller kvinnligt huruvida vi tänker och beter oss olika. Istället ska du fokusera på det människan framför dig upplever/känner kring saker och ting. Varje människa har sin unika upplevelse och för att lösa problem så måste man kunna sätta sig in i hur personen känner och skilja på vad man själv skulle känna för samma sak.
Jag lider med dig Lennart, detta här är inga lätta grejer du går igenom, försök tänka emellanåt så att inte alla känslor styr dina beslu.
Lycka tll♥️❤️