De allra flesta människor har med sig någon form av gods då de går in i en ny relation. Det kan vara överviktsbagage som vi behöver sortera och göra oss av med, eller så har vi med oss lätt handbagage. Det senare är naturligtvis att föredra.
Under flera år trodde jag att jag var tvungen att högprestera för att vara älskad. Vad hände? Jo, drog till mig personer som förväntande just det av mig – leverans! Den fel justerade relationsbilden förstärktes ytterligare. Attraherade matchande kvalitéer eftersom mina förväntningar på mig själv såg ut som de gjorde. Kärlek = materiell prestation.
En genuin kärleksfull relation (måste inte nödvändigtvis vara den till en partner) hjälper oss demaskera och ”avslöja” negativa/begränsande vanemönster. Det är som att ta bort skalen på en lök. Lager efter lager för att komma åt essensen av vilka vi är. Skydden som kommit till av olika anledningar – som byggts på för att hantera sårbarheten. Kärlek ger mod.
Missförstå mig inte – vi behöver ett mentalt/emotionellt ozonlager för att orka med livet ”där ute”, men inte pansar som hindrar autentisk närhet i relationer.
Vilka är vi utan titlarna, ”rätta” kontakterna, prestigen, materiella accessoarerna och allt annat som ger en tunn känsla av självförtroende? Aj, så lätt det där kan gå förlorat! Vad finns kvar då? Vilka är vi bakom höljena?
Önskar dig en fin lördag min bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Känner så igen mig i att högprestera för att känna mig älskad, kände mig älskad så länge jag presterade, sedan när jag sedan brakade in i ” väggen” så stod jag där ensam( inte fysiskt) då fanns inte stödet då vet jag att jag att jag under tiden att må bra igen fick insikten att jag själv gjort/kört hundra 180 för att få känna mig älskad att det var det som räknades det som han såg, men under tiden tappade jag bort mig, ville inte vara den jag var i det förhållandet, tappadebort mina fina och positiva egenskaper vågade inte släpa fram mitt jag fullt ut av rädslan att inte bli ensam /bli lämnad och vi hade det bra sett utåt.. Men jag insåg att jag inte älskade honom längre,kände inget för honom, kunde inte längre stanna i ett förhållande där jag kände mig så ensam där jag inte kunde vara jag utan där prestationen var det som räknades..jag vet vad jag behöver bli lite mindre av slänga ur min ryggsäck nämligen att inte alltid vara den ”duktiga” flickan utan lita på att jag blir älskad för just för den jag är.. Oj lite flummigt och rörigt skrivet men önskar er alla en fin lördag kram
Utan de där lagren är jag en rädd osäker människa, inte mycket mer än ett barn känslomässigt; en trygghetsnarkoman som väljer förutsägbarhet åt sig och barnen, framför en framtid där det går att andas och börja tro på sig själv..
Med lagren på, kan jag intellektualisera, råda andra, och se på min situation utifrån och se det nedbrytande i den, råda mig själv att gå…bara gå!
Avskalad gör jag mig själv till en darrande fegis inför tanken att driva igenom det enda rätta…
Hur bygger man upp spillran som finns därinne? Den som utåt sett alltid framstått som stark, hjälpande och lyssnande på andra, men som i själva verket använt detta som ett skydd för att inte behöva komma i kontakt med kärnan hos sig själv?
Det gör ont att inse att de dragen bara varit en undanmanöver …
Många tankar på lördagsmorgonen…
Tack för det! Nu rullar dagen igång…
Önskar er en fin dag!
Vaknade till frukost på sängen……små fötter och händer hade kokat te o rostat bröd för att det är min namnsdag i dag. <3 Kände mig därför lycklig när jag läste om prestation. Varför är det så viktigt att prestera? Varför är vi inte bra som vi är? Jag fick mycket kärlek som barn i alla fall uppfattade jag det så. Skolan gick jättebra, jag var duktig i idrott, jag var en framåt tjej som fixade jobb och fortsatte sedan att läsa. När jag var 25 svartnade tillvaron. Jag orkade inget, jag grät alla dygnets timmar och hålet inom mig var mörkt o tomt. Jag grät mycket för att jag inte förstod vad som var fel. Mest grät jag för att jag kände mig värdelös. Jag klarade inte av att jobba eller ha roligt, jag som alltid klarat allt! Jag fick bokstavligen börja om. Först fick jag hjälp o mediciner o sen fick jag långsamt jobba mig tillbaka. Jag fick byta arbete för att jag behövde nåt enklare för att klara av det. Ja resan tog flera år….. Länge var jag livrädd att bli sjuk igen, länge såg jag mig som värdelös. I dag vet jag bättre. Min resa har gjort mig stark nåt jag idag (i skilsmässan) fått tydliga bevis för. Till de små händerna som gjort frukost åt mig i morse brukar jag säga:Var fina människor, mot dig själv o andra, en schysst kompis helt enkelt, det är det enda som kan göra dig lycklig . I dag är min erfarenhet guld värd för mig men det är ändå en resa jag inte önskar någon. Och jag vet fortfarande inte varför det hände mig!
Maja, så fint du beskriver det. Glad för din skull att du verkar ha nått ett bättre sätt att leva ! Tänker att utan motgångar utvecklas vi inte. Men hur stora motgångar ska vi behöva tackla? Kram
Tänker som du MyranX.
Hur mkt och hur stora motgångar ska man behöva tackla?
Och visst, utan motgångar utvecklas vi inte men det kan ju få vara måtta på eländet, känner jag.
Kram
Vad härligt att höra att du har klarat av en sån tuff resa och kommit ur det starkare.
Så vackert du beskriver om din frukost på sängen med de små händer som fixar o små fötter som tassar runt och vill göra mamma lycklig.
Känner igen det där. Det är kärlek det. ❤️
Kram till dig Maja!
Tack! Jag önskar er alla en fin dag. Kram.
Väldigt fina ord, som vanligt. Tack
Jag känner mig för avskalad, får ofta höra att jag är en väldigt öppen person som kanske istället borde skydda mig mer. Har alltid tänkt å reflekterat mycket och försökt vara ärlig mot mig själv å andra. Det känns som jag är mig själv och att jag inte har nån direkt fasad av nåt annat. Men när jag tänker efter nu så kanske det ändå inte är på det viset. Jag försöker nog vara SNÄLL mot andra hela tiden och bakom det ligger nog min önskan om att bli omtyckt och älskad genom att jag ska GE hela tiden. Men jag har börjat bli arg på senaste tiden, för jag har insett att jag inte fått speciellt mycket tillbaka. Inte lika mycket som jag gett i mitt liv. Även om jag ger för att jag vill också såklart!!! Jag måste nog öva på att ta emot och på att se vilka människor som verkligen tycker om mig som jag är och som vill ge tillbaka när jag visar mina behov.
Det där känner jag igen. Jag har förstått att jag ger otroligt mkt för andra i alla relationer (barn, sambo, vänner, jobbet, släkten…) för att jag vill det, jag mår bra av det, vill få människor att må bra, vill hjälpa till, vill sprida glädje o hopp. Och jag känner att människor mår bra i mitt sällskap, de tycker om mig och vi har det trevligt.
Så har jag alltid varit, ända sen jag var liten. Tagit hand om alla och alltid varit snäll o hjälpsam.
Det kanske ligger någonting i det där som du skriver i mitt fall oxå ”önskan om att bli omtyckt o älskad genom att ge”. Fast jag tycker att jag alltid har varit älskad o omtyckt så det borde inte vara så. Det kanske bara är en inbyggd grej, jag är nog född med en vilja att göra gott. En extra empati-gen.
Jag har aldrig känt nåt behov av att få tillbaka lika mkt, det har räckt för mig att ge. Men nu när livet har varit riktigt tufft i några år så kan jag känna ”Men jag då?” Jag har nära vänner som ger mkt men just i de allra närmaste relationerna som med barnen o sambon så känner jag faktiskt lite bitterhet ibland.
Att vara mamma till tonårsbarn som har mkt problem pga diagnoser är det mest otacksammaste jobbet man kan ha. Hur mkt man än sliter och gör allt för dom, reder ut det ena efter det andra, strider för att de ska få den bästa hjälpen i skolan o inom vården, sätter dom alltid på första plats, så är man bara dryg o jobbig i deras ögon. Belöningen kommer nog i vuxen ålder, då kanske de förstår hur mkt man har gjort för deras skull av kärlek.
Med sambon känner jag nuförtiden, ”Varför ska jag ge honom det han vill ha när inte jag får det som vill ha o behöver?”
Tror att det börjar bli dax att prioritera sig själv.
Lycka till med balanseringen av ”ge och ta”.
Kramar till dig Petra ❤️
De flesta tonåringar sätter oss föräldrar på prov på ett eller annat sätt. Det tycker jag är lite svårt med att leva själv och att kontakten inte fungerar så bra med den andra föräldern. Jag måste ju liksom fortsätta köra på, sätta gränser o visa/lära de hur livet ser ut. Jag skulle ju ibland bara vilja vara en rolig mamma som kompenserar för det de går igenom men det håller ju inte…..hoppas ni förstår vad jag menar. Jag är säker på att de älskar dig Petra och förstår, men de ska också igenom denna fas. Själv förstod jag inte min mamma helt innan jag själv fick barn. Kram på dig o ha en fin dag!
🙂 förlåt blandade ihop era namn. Kram till dig me Josefina, svaret var ju till dig!!
Förstod det Maja. 🙂
Ha en fin dag du med.
Kram
Det är väl så att även om man är en person som tycker om att GE, som gör det för att det känns helt naturligt, så är det viktigt att få påfyllning också. Kramar till dig Josefina ❤️
Påfyllning är jätte viktigt när man ger och ger då behöver man också någon som ger tillbaka..
Som du skriver Petra så känner jag igen mig jag är bättre på att ge än att ta emot, något jag övar mig på.. Kram kämpa på
Vi får ha det här som en övning så kommer vi säkert bli bättre på det! 😀
Att alltid vara den som ger – och säger sig tycka det är ok och inte behöva få tillbaka lika mycket blir förr eller senare självutplånand. Jag gillar också att ge och har alltid gjort det. Men med åren har jag sparat in lite på den varan. När man ger ska man aldrig göra det av den anledningen att man ”kräver” tillbaka. Men är du den som alltid ger, så tar din omgivning det nästan för givet. Och där känner jag ett BIG NO NO!!! Man ska aldrig ta någon eller något för givet. Och det är jag som sätter gränsen.
Kram!
Det är just där jag är, har förlorat allt, först hälsan, sedan jobbet och senast min stora kärlek. Har iom detta också en ekonomisk katastrof, nu lånar jag mycket pengar varje månad för att betala räkningar och mat samtidigt som jag närmar mig förtidspension….hur ska jag ens kunna betala tillbaka? finns det något hem för förbrukade människor som misslyckats med allt? står här bitter och sårad helt avskalad och ensam och undrar hur i all världen man tycker om sig själv när hela livet går åt helvete, det är inte lätt när varje dag är en kamp och jag blir ledsen när 1,5 år gått sedan min livskamrat gick och jag fortfarande inte fått ordnat upp något i mitt liv trots att jag kämpat enormt.
Hör hur tufft du har det Linda, både känslomässigt och ekonomiskt.
Förstår känslan av att allt går åt helvete.
Vad ska du annars tycka, den ekonomiska krisen kan ju knäcka vem som helst.
Jag hoppas att du får hjälp, stöttning och omtanke av familj, släkt, vänner o samhället att komma ur både den känslomässiga och den ekonomiska krisen.
Fortsätt kämpa, ge inte upp, det blir bättre så småningom.
Varma styrkekramar till dig!
Tack Josefina för omtanken, den värmer! Kram
Har du hjälp av någon? Jag tror det skulle vara en väg för dig att få hjälp av någon annan….. Kanske praktiskt eller känslomässigt, att få någon som kan ”avlasta” dig och hjälpa dig att hitta bästa vägen framåt för dig….. Även om det till en början är en stig så är det ofta lättare om man kan få hjälp av någon, på det sätt som känns bra för dej. Vi klarar oss inte alltid på egen hand. Stor kram.
Tack maja! Jag har mycket hjälp av mina föräldrar, tur att de finns! Men det är svårt för vänner och familj då det blivit så långdragna problem, har flera personer att prata av mig med men inte så mycket hjälp med det praktiska. Man orkar inte heller prata, det hjälper inte. Och de vet inte hur de ska hjälpa mig även om de gärna vill. Situationen är verkligen svart. Skulle verkligen behöva känna en strimma hopp, om så bara något litet och flera år fram i tiden….men att stå utan framtid…. Kram
Kära Linda!!! Vad vill du ha hjälp med just nu å på vilket sätt?? Kram
Tack för omtanken Petra, jag har ingen lösning och ingen annan heller tyvärr. kram
Du är inte utan framtid linda, jag förstår att det känns så, men det är inte sant. Det du har förlorat är det som du under en stor del av ditt liv trodde var din framtid, du hade planerat livet på ett visst sätt, med ett visst innehåll och den bilden av livet är du trygg i, du känner dig hemma där för du vet vad du har att förvänta dig. Nu visade det sig att den planen i själv verket bara sträckte sig en bit in i ditt liv och inte för resten av livet som du hade räknat med. När den enda plan du hade, den som du trodde du skulle följa hela livet, plötsligt fallerar och ditt liv rasar samman så är det naturligt att tro att det är slutet på livet när det i själva verket bara är slutet på planen. Livet går vidare!
Vad du behöver göra är att ge dig själv tid att sörja den framtid du förlorat, för det är en förlust och en sorg så stor som någon, men att sedan börja fundera på en ny plan. Gärna en plan i flera olika steg och med valmöjligheter längs vägen. Du kanske ska ha en kortsiktig och en långsiktig plan, en som gör att du kan beta av små saker som tar dig i rätt riktning, och en som beskriver var du vill vara om tio år?
Bara för att en plan inte fungerade hela vägen så betyder inte det att det inte finns andra planer som är minst lika bra, du behöver bara få landa i det nya och börja tänka i andra banor än vad du gjorde tidigare. Tänk fritt och kreativt och tillåt dig att känna dig fram till vad som är rätt för dig nu, det kanske inte alls är samma som det var tidigare?
För några år sedan befann jag mig i en liknande situation som din, där mitt liv som jag kände det rasade samman. Idag håller jag på att bygga upp ett nytt liv och även om jag inte är klar än så har jag kommit en lång bit på vägen. Och mitt nya liv har potential att på många sätt bli bättre än vad det gamla livet någonsin hade kunnat bli. Mycket beroende på att jag är bättre nu än vad jag var innan.
Kämpa på linda, för du har en framtid, en helt ny, oförstörd, skinande blank framtid som bara väntar på att du ska upptäcka den.
Charlotta
Linda! Jag blir så berörd av det du skriver.När du känner att det inte finns någon framtid för dig så tror jag ändå (förlåt om jag är envis, det är ju svårt när jag vet så lite) att du skulle behöva hjälp utanför de närmaste. Det kan vara samtalshjälp, någon som hjälper till att på sikt få en hållbar ekonomisk situation……mm Framtiden är allas och självklart även din! /maja
Tack snälla för era svar och omtanken ni sänder trots att ni själva har det tufft, fina ni är! Har kämpat med utmattningssyndrom i flera år, försökt på flera jobb men blir bara sämre. Nu varit helt sjukskriven sedan december och har en energinivå som är så låg att jag är helt beroende av mina föräldrar för att kunna ha barnen på halvtid (funkar inte eg), och orkar inte ens ta en fika med en vän. Jag är heller inte en person som vill vara ensam, tycker att det är tortyr även om jag trivs själv. Jag har absolut sörjt att livet inte blir så som jag ville, men till detta? Jag står inte ut, sitta helt ensam här och titta ut på världen där jag inte får vara med. När man kämpat flera år är det omöjligt att se att framtiden blir bättre och vad jag sörjer nu är väl det som andra som inte är sjuka tar för givet, att kunna välja vad jag vill göra och att kunna drömma om framtiden. Kram
Hej Linda!
Jag känner med dig. Jag förstår precis hur du känner. Ditt fall låter värre än mitt, än så länge, men jag är så rädd att jag även är där snart.
Jag har varit sjukskriven för utmattning i snart tre år, både på heltid o på olika procent. Jobbade ett bra tag 50 % och livet kändes ok, skulle öka när nästa ras kom.
Sen har det gått upp o ner.
Hamnade i nåt svart hål för två veckor sen. Just nu så känns livet så tungt. Är så grymt trött och vill bara ligga i sängen. Har sovit hela helgen. Men det här tuffa livet tillåter inte det. Vet inte hur jag ska orka med alla problem som vi har kring barnen. Känner att jag har kört alldeles för länge med krafter som egentligen inte ens finns.
Mkt får jag skylla mig själv som har trott att jag är någon superkvinna som orkar allt o inte bett om hjälp o avlastning tidigare.
Jag undrar hur många gånger man ska orka resa sig, det känns att jag har rest mig på nio många gånger nu, livrädd att orken en dag tar slut, att man har kört slut på sig själv totalt. Just nu är jag väldigt rädd att den dagen är redan här.
Livrädd att hamna i det där som du skriver om ”att inte kunna göra vad man vill och inte kunna planera för framtiden”. Det skrämmer så mkt för jag vet att det är inte långt dit.
Varma styrkekramar till dig Linda ❤️
Tack Josefina, så ledsen för din skull, hoppas hoppas att du nu bett om hjälp och avlastning och att det inte var för sent! Önskar inte ens min värsta fiende detta, läser man i tidningen så står där att det kan ta några månaders sjukskrivning, känns som ett skämt, man blir ju heller aldrig mer samma människa. Du skriver så fina inlägg och lät så himla positiv det senaste, så himla tråkigt att det inte längre känns som din tur att bara tänka på dig! Styrkekram till dig och håller tummarna för att du snart får tillbaka din kraft så du kan hoppa på ”ditt” tåg igen!
Tack för dina ord Linda.
Jag hoppas att jag reser mig igen, så som jag har gjort varje gång. Kraften har alltid kommit tillbaka men varje gång man åker ner är en gång närmare undergång. Det är jag medveten om.
Jag har klarat mig länge med att vara glad, positiv o envis. Har inte behövt några mediciner. Men det här livet tar död på mig snart.
Nästa vecka har jag avlastning med barnen. Ska bara vila o tänka på mig själv då.
Den här tröttheten är grym just nu.
Hopp o ork till dig Linda.
Kram
Finner bara mer och mer insikter i det du skriver.
Nedan har jag senaste 3 månader insett fullt ut.
”Vilka är vi utan titlarna, ”rätta” kontakterna, prestigen, materiella accessoarerna och allt annat som ger en tunn känsla av självförtroende? Aj, så lätt det där kan gå förlorat! Vad finns kvar då? Vilka är vi bakom höljena?”
När smällen kom. Då, efter några dagar, insåg jag detta. En gång var det vad vi sa till varandra. Vi kan bo i en hydda i skogen bara vi får vara tillsammans.
Liknar mina sista nästan 10 år som en champagnefontän. Där jag är översta glaset och där all min dåliga karma sakta fyller glaset. När det är fullt börja glasen under mig (övriga i familjen) fyllas med dålig karma, osv.
Till slut – kanske försent – exploderade mitt glas och allt dåligt forsade ut. jag började prata med ”glasen” under mig, som i mångt och mycket fick en så pass stor chock att deras glas också sprack.
Fokus borde bättre kunna läggas vid att fylla upp glasen igen. Fast med bra och trevliga saker, som kärlek och låta det sprida sig vidare.
”never walk alone”