Det kan behövas mod för att våga visa hela sig själv i en relation. Särskilt när allt är nytt och obekant Att presentera de positiva sidorna, framgångarna, det lyckade och lyckliga är lätt, MEN hur är det med nederlagen? Det vi helst skulle vilja trolla bort, som gör att vi känner rädsla, skam, misslyckande och otillräcklighet. Det som gör oss allt annat än perfekta.
Jag har varit rädd för att tappa ansiktet. Väldigt rädd. Påstår inte att den känslan är helt borta, men friheten att vara jag är oändligt mycket större än tidigare.
Vi behöver fatta ett viktigt beslut om att leva bortom prydliga fasader för att passa in, rädsla för att inte vara omtyckta och älskade. Och att välja rätt partner från början (vilket inte alltid är så lätt!) med frågan: tillåter jag mig själv att vara hela den jag är i sällskap med den här personen?
Om en dejt eller partner lämnar p.g.a. ditt bagage, eventuelle sår/ärr och tillkortakommanden föreslår jag dig att tänka så här:
- Perfektion är en illusion. Du är inte sprickorna, men de är delar av dig.
- När du är ärlig mot dig själv, är du det mot andra. Ärlighet mot andra = ärlighet mot dig själv. Det kan låta självklart, men ändå tvekar vi.
- En som inte vill vara vid din sida för att du är du, är ingen du vill dela tiden med. Hon eller han är helt enkelt inte rätt person för dig.
När våra liv levs autentiskt, sorteras drama, masker, ett photoshoppat DU bort, axlarna sänks och de behagliga människorna gör entré. Som jag skrivit så många gånger förr: våra liv levs antingen från en plats av rädsla eller trygghet (kärlek).
Hur vill du uppfattas av andra? Vad önskar du helst av allt dölja?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Fantastiskt att du kan skriva texter som är så nära det man upplever och samtidigt kan få tankarna i nya banor…..tack o tack o tack….det är ett stort stöd!
Det värmer höra att du känner det så maja:-) Känna igen och stärkas. Önskar dig en fin kväll.
Så fint: tillåter jag mig själv att vara hela den jag är i sällskap med den här personen?
Och lite svidande..
För de som, i vart fall jag, känt så med fullt ut har ju bara blivit vänner..
Dvs ”honom kan jag inte bli kär i, vi är ju som syskon”..
Infantilt så här i ett klarare sken..
Vad kärlek är på riktigt, är under process inom mig..
Återigen, tack!
Vänner som kanske hjälper dig öppna dörrar…Vilken härlig beskrivning: …”under process inom mig…” Skön inställning. Tack själv Eva!
”Det vi helst skulle vilja trolla bort…” Så sant. Och ändå berättar jag. Trots att jag vet att det kommer skrämma bort den andre. Det sorgliga är att personen kan inte säga något jag inte redan sagt till mig själv. Jag kan inte säga att jag inte förstår personen, för jag tänker på precis samma sätt. Vem är jag att dra in en annan person i mitt liv? Vilken rätt har jag att göra det… Samtidigt som jag tycker att efter nästan tre år, så har jag ”rätt” att gå vidare, ”rätt” att leva mitt liv som jag vill. Jag vill inte leva ensam på grund av ett felaktigt val. Jag vill vara som alla andra. Mitt bagage kommer jag bära med mig, men det skulle vara enklare att bära om det höll sig tyst och stilla. Inte ett rörligt bagage med stora käftar som jag ständigt måste ha koll på.
Vad behöver du göra med det här bagaget och ”dess stora käftar”? Har du pratat med någon om det? Förstår att det är något som ställer till det i dina relationer. Du drar inte in en människa i ditt liv – de väljer själva att kliva in. Ja, du har rätt att gå vidare!
Jag vet att jag inte kan påverka bagaget. Det är en egen person som får stå till svars för sina handlingar. Det jag enda jag kan göra är att försöka styra hur det påverkar mig. Att inte hela tiden anpassa mig till någon jag inte vill ska vara en del av mitt liv. Det svåra kommer när jag behöver väga de nackdelar som direkt följer på att inte anpassa mig. Och eftersom dessa nackdelar även inkluderar nya och eventuella ytterligare nya relationer, då känns det som att jag drar in en annan person oavsett om de väljer själva. På något sätt blir det mitt ansvar att skydda dessa. Att få dem att ta avstånd. För sin egen skull.
Hur vågar man säga att man är arbetslös, har utmattningssyndrom, 40 år och har 3 barn med 2 olika empatilösa män. Finns någon som stannar kvar och vågar chansa. Som ser bortom detta? Som ser mig, en människa som faktiskt är värd att älskas och som har mycket kärlek att ge…
Det är dina omständigheter – inte detsamma som den du ÄR. Det är skillnad. Ja, det finns absolut de som stannar kvar och skulle SE DIG. Bara det att du har mycket kärlek att ge, säger mycket. En som kämpar och hoppas…Vackert! All värme till dig.
Jag är så GLAD för att jag ”hittade” dig!! Jag får så mycket svar serverade till mig som skulle ha tagit ännu längre tid för mig att hitta. ”Du drar inte in en människa i ditt liv – de väljer själva att kliva in. ” Som du skrev…
Jag har alltid den känslan. Att jag är ett pain in the ass. Tonar ner mig, anpassar mig, inte känna, inte vara osv. Allt är mitt fel.
Genom att läsa här har jag fått svar på det mesta jag grubblat mig blå på.
Det är bara varför jag går på samma saker gång på gång kvar nu.
Och det svaret finns säkert också här någonstans. 😀
Tack snälla du för den här bloggen!! <3
Tack för dina fantastiska ord Ankie! Du är SÅ generös i dina kommentarer:-)
Jag råkade lägga till ett till av dina inlägg på min blogg. ;D Jag känner mig så himla GLAD och lättad!
Vilka kliv jag tagit sen igår.
Helt sjukt.
Om jag kan lära mig se saker, så kan andra. Tack för att du öppnar upp ögon, hjärta och själ.
Som jag behövde det här. Jag satt fast. Nu kan jag kliva ur leran. *Tacksam*
Varma kramar och tacksamhet. <3