”Nu får det vara nog! Jag tänker inte ta risken att lita på en man igen!”
”Kvinnor vill bara att man ska leverera och när du inte presterar så är det över.”
”Jag orkar inte börja lära känna en ny person igen.”
Det är många människor som har bränt sig i kärlekens namn. Våra erfarenheter, upplevelser och verklighetsbild formar hur vi tänker, känner kring relationer, kärlek, sexualitet, kvinnor och män.
Under flera år efter min skilsmässa var min kärleks/relations-gps fullständigt satt ur spel. Jag försökte vara någon som jag trodde att andra ville att Michael skulle vara. Min inre övertygelse, värderingar och självbild hade fått slut på batteri, och kvar var bara tillfälliga känslor. Den mest dominerande känslan, nu när jag ser tillbaka på det, var misslyckande, och den jobbade jag hårt på att dölja för andra och mig själv. Så fruktansvärt energislukande!
Ni som har läst mina tidigare inlägg och lyssnat på mina föreläsningar vet att jag inte är en anhängare av ”du måste hitta och älska dig själv först!” Du måste ingenting!
Den djupa känslan, samhörigheten och tilliten som byggs upp över tid tillsammans med en annan människa, är läkande.
Men även upplevelsen av att vi är någon utan tvåsamhet. Att livet kan vara ytterst vackert, innehållsrikt och meningsfullt som singlar.
Sociala normer och den filtrerade bilden av den perfekta relationen sätter en enorm press på många människor.
Kärleken gör oss sårbara och det är något som inte går att lyfta ut ur ekvationen. Risken för besvikelse och svek finns där under dejtingfasen och under förälskelsen. Relationer kan ta slut eftersom människor förändras.
Om en i tvåsamheten utvecklas och den andre står kvar i ”sådan är jag!”, och inte förstår eller inte vill förstå att allting i naturen är i rörelse och växande, så kommer relationen att dö. De torra grenarna bryts till slut av i höststormen, medans de gröna i sin flexibilitet kommer att kunna parera väderväxlingarna.
Vår relationshistoria finns med oss, men den måste inte nödvändigtvis vara en kraft som definierar och dominerar oss för all framtid. Människor kan svika oss! Människor kan tröttna och gå. Deras sår kan såra oss. De kan vara kicksökare som i sin flyktighet flyger vidare.
Men människor kan också längta efter och söka det innerliga. Precis som du gör! De kan ha varit utsatta för liknande som du. De kan känna: ”aldrig mer!” Och samtidigt bära på en enormt stark passion för det äkta.
Låt inte dina tidigare relationer och ditt ex, få ha den makten över dig, så att alla möten färgas av det som hon eller han representerar. Var nyfiken utan att vara naiv. Öppen utan att dribbla bort dina värderingar. Flexibel utan att rea ut ditt självvärde.
Människor må inte alltid vara intresserade av eller kapabla till att kärlek i handling, men vi kan bli bättre på att källsortera gällande vad och vilka som vi vill har i våra liv.
Självkännedom är en av våra absolut närmaste allierade under den här resan.
Låt inte ditt ex eller din uppväxt få ha ensam rösträtt, så att du bara ser ett alternativ. Kärleken har många olika ansikten och kommer i olika skepnader. Du måste inte vara i ett förhållande för att leva ett gott liv. Och du kan vara i en relation utan att förlora dig själv.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Så fint skrivet!
Jag försöker leva efter detta, men det är mödosamt som äldre att orka öppna sig, lära känna någon på djupet för att sedan tvingas avbryta all rörelse framåt och bli lämnad/sviken. Inte för första eller andra gången, utan för tredje eller fjärde. Att orka sörja utan att bli bitter eller fastna i tankar på vad som hände.
Ofta tar det ju minst 1 eller 2 år innan den andre fullt ut visar sig själv och vad den är kapabel till. Som du skriver så fint så är alla inte kapabla att visa kärlek i handling. Men de kan verka kapabla länge, eftersom förälskelsen ger dem tillfällig kraft. Det är svårt att sålla även om man är någon som verkligen försöker göra det.
Men du har ändå rätt i ditt budskap. Att inte låta det som gått fel och den som inte vågat släppa in definiera hur livet är och vad som kommer att hända längre fram. Livet är större än så. Tack för påminnelsen Michael!
Jag har ett fantastiskt skönt liv nu. I hemmet har jag två härliga ungvuxna som jag får följa nära i skratt, humor, upplevelser, frustationer och kämpande med skola respektive jobbsökande. I jobbet både utmaningar, skratt, roligheter, hjärngympa och lärorika dagar. I det sociala (nu i coronatider) mobilväninnor och två träffväninnor som jag tillsammans med dem utbyter energi, lyssnande och glädje. Dessutom två goa syskon och den bästa – en lätt dement mamma – som fortfarande är ” mitt hem”.
Jag behöver inget mer. Jag har allt. Kärlek omkring mig. Lugn i hemmet. Större ekonomi. Frihet. Glädje. Lycka. Skratt och ro.
För väldigt länge sedan trodde jag att det var dessa delar jag skulle få i familjelivet med min valda man.
Jag har dem nu, efter 20 år, utan honom.
Visst har jag tänkt flera gånger under dessa fyra år som skild, att jag någon gång i mitt liv vill uppleva en riktig relation som innehåller de delarna. En relation i kärlek och tillit. Någon gång. Men tills dess lever jag ett ensamstående – nej jag menar – ett enastående liv!
TACK Essie . Så fantastiskt fint beskrivet av ditt enastående liv! Det behövde jag höra idag! TACK!
Glad att kunna bidra, Karin! Må väl 🙂