Det är en tidig morgon vid havet i Thailand för några år sedan. Klockan är 06.30 och fötterna njuter i den mjuka sanden. Lugna steg, genomsvettig efter löprundan, pulsen sjunker och bär på lycka i bröstet kring vetskapen om att jag snart sitter och äter frukost, med mina just nu två sovande döttrar. Ett paradis av behagliga känslor, tacksamhet och tillräcklighet. Inget fattas mig. Allt finns här och nu.
Något av det bästa vi kan göra för en partner (eller blivande), våra barn, familj, vänner och oss själva, är att börja jobba på att bli tillfredsställda med den egna personen. Annars riskerar vi bli likt en icke simkunnig som hamnat på djupt vatten, som flaxar och slår med armar och ben. När livräddare närmar sig omöjliggör vi det även för dem.
Men vad betyder egentligen ATT VARA TILLRÄCKLIG INFÖR SIG SJÄLV? Ni som läst min blogg ett tag, vet att jag inte är något fan av det självabsorberande (me, myself and I), egocentriska och narcissistiska självkärleken.
Att avslöja det egna beroendet av överdriven (och hur ser det ut?) yttre bekräftelse från andra, ständiga känslan av beviskrav, är ett steg på vägen mot större inre frihet.
Vi behöver se för att kunna förändra.
Grundkänslan i kroppen att en partner inte är livräddaren. Utan att ni är två som simmar tillsammans bland morgonens första solstrålar. Och att det även kan ske på egen hand (simtag).
VANORNA – det där till synes obetydliga vi gör varje dag, som formar, skulpterar våra själar och kommer ut genom handlingar/beteenden. Uppbyggande vanor skapar tillfredsställelse på insidan. Så självklart men också enormt lätt att missa.
När känner du dig som mest tillräcklig? Vilka personer är runt omkring? Vad gör du i den självvalda ensamheten?
Minns tillbaka på ett tillfälle då du kände lugnet – bilden av ett fullt levande du. Upplevelsen av ett jag som vilade i kroppen, tankarna och känslorna.
Vilken pausknapp behöver toucha så att tillräckligheten kan ges utrymme för entré?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack Michael!
Fantastiska tankar Du sätter igång, på min livsresa, där jag just håller på att bygga upp min egen plattform.
Känslan att hitta tillräckligheten i mig själv är utvecklande och jag upplever det som om jag är på rätt väg!
Trevlig helg!
Tack fina Rebecca! Önskar dig detsamma:-)
Så fint och bra skrivet. så bra beskrivet Har varit den som simmat ut gång på gång för att rädda men nu känns det som jag simmar i alldeles för djupt vatten men jag vet att med rätt simtag mott rätt riktning då kommer jag komma upp på stranden igen.
Du får mig att tänka på en Regnig novemberdag med två meters höga vågor mitt ute på havet i en kajak. Men känslan just då fick mig att känna ett lugn och en känsla av fullständig lycka. Den känslan ska jag bära med mig för att inte sjunka för djupt. För just nu är det jag som måste rädda mig själv för mig och mina barns skull. Så tack för dagen inlägg och insikt. Kram
Fint att du kan hämta kraft i dessa rader. Ja, för barnens skull! Kram
Jag hittar verkligen en inte kraft i dessa rader. En kompass att ta rikning emot
Det är tur och jag är så tacksam att det finns kloka ”livräddare ” som kan hjälpa att hjälpa och hitta sig själv igen .
Härligt att höra Kerstin! Värme till dig.
Underbar text om något som kan tyckas vara enkelt… Lära sig tycka om sig själv, lära sig vara tillfreds med sig själv.. Det är något jag kämpat med i hela mitt vuxna liv, ständig kamp för att vara nöjd med mig själv.
Tack för inspiration
Härligt att du tycker om texten Maria:-)
Det känns stärkande och väldigt tilltalande att läsa din blogg. Hittade den för några dagar sen av en ren tillfällighet och är glad över det. Den stärker mina uppfattningar.
För drygt ett år sen träffade jag en man som jag trodde var mannen i mitt liv. Efter en lång sorgeperiod trodde jag själv att jag var såpass stark i mig själv att jag nu kunde dela mitt liv med någon annan. Men det visade sig bara att jag hade träffat en man vars personlighet varit kutym i hela mitt liv. En man vars störda personlighet lockades av min sårbarhet och oskyddade sfär.
Det var ett svårt beslut att kasta ut honom, där magkänsla, hjärta och hjärna stred över vinsten att vara den starkaste. Men jag gick på min magkänsla och ångrar inte beslutet, trots att det fortfarande bara är tre veckor sedan och jag fortfarande kan känna stor saknad över det goda vi hade ihop. Även den här känslan har han kränkt genom att bara dagarna efter han flyttade träffade en annan kvinna. Så jag gjorde rätt i mitt beslut ändå. Så resonerar jag fram och tillbaka just nu och det känns väldigt förvirrande emellanåt.
En känsla som finns hos mig nu och som skrämmer mig mycket är ensamheten. Det har alltid funnits någon hos mig, så jag har aldrig varit ensam tidigare. Men jag har bestämt mig för att ta itu med den känslan och stärka mig själv i ett halvårs tid (för att ha ett mål), enbart roa mig men inte släppa in någon under skinnet förrän jag verkligen känner att jag är redo.
I två inlägg har jag skrivit om detta i min blogg. Han kommenterade det sista inlägget och jag har låtit det stå kvar. Om du har tid, vore det intressant att höra din uppfattning om det han säger.
TACK, jag ska göra som du! Ett halvårs tid när jag bara tänker på mig själv, gör roliga saker för MIN skull (och barnens) och fokusera på att må bra! Jag har själv för ett halvår sen tagit mig ur en lång destruktiv medberoende-relation.. Efter egen terapi vågade jag till slut ta steget och samtidigt blev jag förälskad i en annan som inte ville samma sak som jag (han har inte samma känslor och kan inte släppa sin ex-fru, han lever kvar i sitt förflutna och sörjer..). Jag blev såå ledsen pga denne man och min första känsla var att jag måste träffa nån annan ”som tröst”..
Hur destruktivt är inte det…
Men nej, jag ska göra som du 🙂 Ska fokusera på mig själv och inte släppa in nån för nära på ett bra tag..! Måste bli stark först och lära mig vem jag är och vad jag vill! Och skaffa vänner i första hand i stället för en man. Har förlorat så många vänner genom åren när jag lagt all min kraft på att ”rädda” den jag var gift med och inte orkat nåt annat.
Tack igen 🙂
Ett bra tips som jag ska anamma är att varje dag skriva på en lapp vilken känsla jag vill uppnå idag. Lappen ska jag ha väl synlig så att jag hela tiden blir påmind om att försöka uppnå den känslan. Morgondagens lapp får nog bli ”effektiv” – det behövs efter en tid av nedstämdhet och dekadens när arbetena har hopat sig. 🙂
Det är svårt att tycka om sig själv när den man älskat och varit tillsammans med i många år helt plötsligt inte älskar en tillbaka… Jag tycker det är jättejobbigt att vara själv, särskilt när barnen är hos honom. Har svårt att ta för mig att göra någonting, tycker mest synd om mig själv som blivit lämnad. Min största skräck är att jag ska bli en bitterf-tta (ursäkta uttrycket) som inte tar för sig någonting, men just nu förmår jag mig inte att göra det.
Hej Emma,
Jag förstår din känsla & skulle vilja tipsa dig om en bok som hjälpte mig när jag separerade. Den heter Nakendiscot och är skriven av Karin Risberg ( Lite märklig titel 🙂 )
Bitter är inte så charmigt att vara, därför tror att jag att det är viktigt att gråta & prata & gråta och prata igen. Det var mitt sätt att läka på!
Lycka till
Tack Angelica, ska kolla upp den boken!
Dom tillfällen då jag känner att totalt lugn , ett fullt levande jag , men även med ett adrenalinpåslag (ett positivt sådant)
Är när jag är ensam med min häst är ute skogen och låter honom rulla på i galopp.
Jag är där fullt ut och bara njuter = LYCKA !!
Den mannen sviker mig inte !
Det låter så härligt!!
Hej
När jag sep. för 25 år sedan, var min son 2 år. Det var så ledsamt att överallt tvingas skriva ensamstående, det gjorde mig ledsen. Jag var inte alls ensam?!
Ist suddade jag ut ensamstående och skrev dit Fristående 🙂 för det var så jag kände mig….just Fri!
Vi är så känsliga om hur vi uppfattas, drf tror jag att sociala medier har blivit så stort.
Hadebra 🙂
Det ligger väldigt mycket i det du säger Christine:-) Önskar dig en fin helg.
Haha! Tack för dagens skratt, ”Fristående” Underbart ju. Och man är ju faktiskt det. Tycker också att ensamstående låter vansinnigt deprimerande..
Intressant! Då min snart exsambo ledord är me myself and I samt att så fort vi haft det ”bättre” klarar han det max 10 dagar då känns det som han är på djupt vatten och icke simkunnig och måste få det ”dåligt” igen så han känner att han behärskar situationen gå i strandkanten med fast mark under fötterna kunna andas och känna sig hemma igen!
Jag badar bastu….axlarna sänks och med benen lutade upp längs ena bastuväggen så når jag avslappning. För mig är det inget hem utan bastu 🙂 Helst vedeldad vid en sjö eller vid havet men just nu får jag nöja mig med mindre. Bastun mjukar upp kroppen och tinar upp en frusen eller ledsen själ. Bastun kan även vara gemenskap och glädje med andra. Oslagbart bra!
Tack för att du fick mig att tänka på något som får mig att må bra.
Tack maja och njut i värmen:-)
Just nu i början på separationen då jag mest känner mig ensam,vilsen och olycklig har jag väldigt svårt att göra dom där sakerna som får mig att känna ro och glädje.Spela gitarr,läsa en bra bok,lösa korsord och träna har alltid gett mig väldigt mycket och fått mig att känna lugnet och välbefinnande.Ska man försöka med det ändå?
Jag tror att det är bra att ”tvinga”sig litegrann i alla fall.. T.ex..en kort promenad istället för gym om man inte fixar det…eller nåt annat. Sen tror jag att det är bra att prata med någon för att lätta på trycket. Stor kram….. Allt blir bättre även om det tar tid.
Håller fullständigt med dig maja – vi behöver gå emot känslan emellanåt och göra saker även om det tar emot. Styrkan kommer på vägen.
Ja, små saker varje dag, även om inledningsvis tar emot. Varma tankar till dig AS.
Så fint skrivet och stunder av kort lycka har sakta kommit tillbaka i mitt liv, senast under en bilfärd i vinterlandskap med dottern. Det är små stunder som får mig att sakta återfå tacksamheten för livet…
Det är verkligen de små sakerna som räknas Dora. De som sprider sig så skönt på insidan.
Din blogg är fantastisk! Den hjälper mig att ställa rätt frågor och bekräfta beslut och även att se framåt och veta vad jag behöver göra. TACK TACK TACK!!!
Det gör mig jätteglad att höra Karin:-)