Sångerskan Sade sjunger:
When I need to be rescued
And I need a place to swim
I have a rock to cling to in the storm
When no one can hear me calling
I have you I can sing to
Livet är inte alltid den raka, perfekt jämna vägen i ritning mot en glänsande soluppgång. Har du också upptäckt det? (ler). Det är i dessa stunder som vi behöver varandra extra mycket – vi som en klippa när det stormar utanför.
Med detta sagt behöver vi också vara vännen till oss själva. Simma så att vi inte dras nedåt. Ta ansvaret att jobba med det som behöver läkas, stärkas och utvecklas. Självblindheten blir annars vår fiende. Se och lyssna så att vi har någonting att ge.
Relationer kan vara så fantastiskt vackra. Så äkta och upplyftande. Någon sa de berörande orden: ”jag älskar sanningen.” Tilliten till tvåsamheten som gör att vi kan berätta vad som pågår här inne. Även det obekväma. Relationstryggheten är vindskyddet som håller de piskande höstdropparna på avstånd.
Hur blir vi det stadiga?
Vi börjar med att vara fullt ut ärliga gentemot oss själva. Acceptera sprickorna. Mosaiken som gör dig till du. Liksom att släppa idén om att vi skall förändra partnern. Bara gå vid hennes/hans sida. Visa att din hand finns där. Ibland faller vi. Men vi reser oss alltid igen. Känn berget under dina fötter.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Fint…ja, det är där det börjar, min trygghet och känslan av att vara stadig, även i den mest bergiga terräng. Stegvis framåt, ibland faller jag ner, tappar taget el fastnar mellan två block, ibland kliver jag uppåt och får möjlighet till nya vyer.
Tack för dagens ord och tankar – så hoppfullt och inspirerande!
Tack Rebecca! Så är det för oss alla. Önskar dig en fin dag.
Tack, det önskar jag Dig också, Michael!
Det är svårt att vara en klippa när man är tillsammans med någon som är en våg. En våg som sakta men säkert eroderar bort allt som är du. Och det är svårt att samla ihop alla småstenar och sandkorn för att kunna bygga upp sej själv igen. Jag vet att jag måste jobba med detta själv för att finna ut vem jag är nu, men den här klippan är så trasig och full med hål. Litar knappt på den själv längre. Hur ska nånsin någon annan kunna göra det? Jag vill bara skrika: Kom o häll lite cement på mej!
Styrka till dig! Här får du en STOR kram av mig! En kram har aldrig suttit fel någon gång! Fyll i dom där håligheterna i din klippa. Ett hål i taget, till slut blir den där klippan stark och orubblig. Men ta det lugnt och försiktigt, så du inte missar något hål.
Tack! 🙂
Alla är vi kanske en våg? Vågor blir större och starkare om de går i samma riktning samtidigt!
Tankens kraft är större än vi tror. Man kan faktiskt tänka sig lycklig genom att låta bli att tänka sig olycklig. En bok av Nisse Simonson Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
Min text blir kanske lite kryptisk när man inte vet att jag levt med en narcissist i över 20 år. Det har gått tre år drygt sen vi separerade och jag har kommit en bra bit på väg. Har jobbat hårt med mej själv. Min läkare säger att jag lider av posttraumatiskt stressyndrom. Det är svårt att förstå vidden av begreppet. Jag valde ju bara fel man? Försöker älska mej själv som jag är, men hur ska nån annan orka med mej?
Jag insåg något viktigt i detta nu, när jag läste din text.
Jag har absolut försökt förändra min exmake. Jag vet att man inte ska det, men jag har gjort det. Men syftet var inte annat än att han också skulle kunna vara klippan, att inte jag skulle behöva vara klippan ensamt.
I mitt äktenskap kände jag att jag verkligen försökte vara hans klippa, gå bredvid honom och ge honom min hand när hans värld gungade. Men han tog aldrig min hand ordentligt, han ville inte ha mitt stöd, ville inte att vi skulle stå på någon gemensam klippa. Han släppte aldrig garden helt och släppte in mig.
Inte så konstigt då kanske att när jag sedan behövde hans hand när min värld gungade så fanns den inte där. Även då fick jag försöka stå på min egen klippa, någon gemensam fanns inte.
Så det försökte jag förändra hos honom. Ville så förtvivlat att vi skulle hitta en gemensam klippa att stå på, att vi skulle våga vara ärliga mot oss själva och acceptera våra sprickor och på så sätt våga ge varandra handen när det gungade omkring oss.
Samtidigt vet jag ju såväl att det inte går att förändra en annan människa. Jag visste det då och jag vet det nu. Jag förstår att det var fel att försöka, men jag ville så innerligt att vår kärlek skulle göra det möjligt att stå gemensamt enade.
Men jag ser nu, med dina ord, att det var en fåfäng kamp jag förde. Han ville aldrig riktigt in i det där att öppna sig helt, visa upp alla sprickor och låta sårbarheten bana väg för den djupa, innerliga tvåsamheten. Och jag känner en stor stor sorg över att det inte gick, över att han inte ville. Men jag förstår också att det inte var mitt fel. Vill inte den andra så går det inte, hur gärna man än hoppas och försöker på alla sätt och vis. Men det var inte mitt fel.
Idag försöker jag vara den där vännen till mig själv du beskriver. Jobbar som en bäver med att läkas, stärkas och utvecklas.
Samtidigt så hoppas jag verkligen att jag kommer att möta mannen som vill vara det där VI med mig som jag längtar så efter. Kanske möter jag honom lättare efter att jag har läkts, stärkts och utvecklats?
Stor varm kram till dig! Känner så väl o igen mig i det du skriver.
börjar att tänka en annan sak av dina ord…..förändring är ju det enda bestående i världen, så om jag hittar ngn som vill förändras åt samma håll, med samma mål som jag och vi kan hjälpa varandra åt det hållet……är det då ngn att hålla fast vid? och om den ’klippan’ inte är så stabil, utan en annan människa i utveckling, som också halkar omkring och ibland faller…..? kan vi ändå fortsätta åt målet till? som jag förstår din beskrivning ville ni ta olika vägar till målet och då går det inte….lycka till med vägen! styrkekram
Oj vilken bra beskrivning! Kände samma i mitt förhållande som han tyvärr valde att avsluta. Sorgen att inte bli insläppt inte det innersta rummet, inte våga se vad som finns ryggsäcken, vad som behövs bearbetas. Ville mer än gärna vara hans stöd i detta men som du säger……det går inte att hjälpa om personen i fråga inte tillåter sig hjälpas. Hans val i vår relation (och tidigare relationer också visade det sig) var flykten 🙁 Saknar honom som person men inser att vi inte passar ihop då vi hanterar livet så olika.
Stor kram till dig Marianne
Också tänkvärt
Med tårar forsande nedför kinderna men trots all smärta inombords ett lugn….nu är steget tagit. Nu är det början på slutet, jag har äntligen tagit steget mot ett nytt kapitel. Jag förstår att min resa kommer bli lång, jobbig, hemsk periodvis med ångest och ånger men jag försöker hålla huvudet högt och se framtid som jag förtjänar. Tillsammans med någon som älskar mej och respekterar mej. Tack för alla kloka ord jag fått ta del av varje dag….så mycket stärkande som gett mej kraft att försöka prioritera mej själv för första gången på väldigt länge….nu är det ett nytt kapitel i mitt liv och jag ska kämpa för att det ska bli bra…också för mej …
Bra jobbat Astrid!
Känner så igen mig i vad du skriver, gjorde samma sak själv för 4 mån sen…
Visst, det är floder med tårar, ångest och sorg, samtidigt som det är en befrielse och lättnad över att för första gången lyssna på sitt inte och som du säger, prioritera sig själv!
Man förtjänar någon som älskar en och som vill samma sak och där man kan utvecklas tillsammans!
Något bättre väntar, du ska vara stolt över dig själv!
Varm kram till dig!!❤️
Tagit steget.
Varje timme, minut, sekund…en ny emotion…..känslor av förlust, ånger, ångest, skuld..som att falla i ett svart hål.
Känns som jag håller på att slukas av en demon.
Har påtagligt ont även fysiskt i kroppen.
Magen har spårat ut och illamåendet sköljer över mig morgon som kväll.
Känns som jag bokstavligen blivit stucken av dödens ängel i dödsdalen.
Vilket säkert är fallet.
Trots jag ”tror” beslutet är rätt….dvs att jag själv initierade separationen (ingen otrohet involverad) varför känner jag inte minsta lättnad eller befrielse? Kanske mitt autentiska jag är så djupt begravet att det är därför kluvenhet uppstår…
Jag är i en ny relation och jag se att det finns sprickor i mig som både är till en fördel och en nackdel.
Att våga visa mina skavanker är något jag håller på att lära mig. Att se dem hos honom och att inte känna att det beror på mig är svårt.
Jag vill att allt ska var som den vita stenen, gärna med lite mjuk mossa där vi kan sitta och bara njuta av ett lugn.
Jag håller på att att försöka hitta tillbaka till mitt inre jag och trodde ett tag att jag var stark och självständig.
Att jag inte behövde någon att dela mitt liv med.
Tid för ensamhet behöver jag men hoppas på att denna relationen ska leda till något varaktigt.
En tvåsamhet där det ges utrymme för att båda ska kunna växa och bra.
Att kunna vara hel men att vilja dela livet med någon.
Att vakna upp bredvid varandra och känna trygghet, omtanke och närhet.