Tänk om det fanns en tablett som gjorde att du likt rörelsen från en trollstav blev av med eländet – kärlekssmärtan i bröstet som plötsligt förångats. Du är fri igen!
Ser det i omgivningen, förutom att det magiska pillret inte är ett piller utan en person. En ny partner som skall vara nyckeln till paradiset: ”nu har jag hittat min soulmate – koden som löser allt!”
Vi lever i de snabba lösningarnas epok. Det förväntas att vi skall gå vidare, bli hela, lyckliga och hitta en ny kärlek (mer optimerad) än den förra. Vara trygga, mogna, passionerade, beresta och sociala superindivider med högsta betyg i kommunikation. Delar av min bransch eldar igång jakten på det perfekta livet.
Vi hamnar kanske i race med en f.d. ”Träffar du någon kan minsann jag med. Jag/vi skall bo bättre än du/er. Min förälskelse är djupare än din. Vårt flyt med barnen är större.”
Detta är inte frihet, utan jämförelser och neurotiska tävlingslopp i att vara lyckade (inte detsamma som lycklig).
Vi får höra det om och om igen:
”Glöm honom/henne! Du är värd SÅ mycket mer.” När vi inte klarar det föds tankarna: ”vad är det för fel på mig? Varför håller jag fast vid en sådan skitstövel?”
Även jag säger det ibland till mina klienter: ”du står över att låta dig behandlas så här.” MEN timingen är a och o. Signalen i ögonen eller i rösten måste finnas, annars kan det bli fel. Jag tänker inte plantera skuld. Människor behöver olika tid för återhämtning.
VI KAN INTE HOPPA ÖVER SORGEPERIODERNA OM VI VILL LÄKA HELA VÄGEN IN. TÅRAR RENSAR OCH ÄLTANDE KAN LEDA TILL FÖRSTÅELSE.
Jag försöker inte romantisera mörka stunder, men de KAN faktiskt vara de mest insiktsfulla och personlighetsstärkande matcherna – som gör att vi en dag gnistrar fullt ut.
Det är kritiskt att inte bli helt utelämnad och ensam med tankarna/känslorna, utan att det finns någon som kan fungera som vikarierande jag – som kan se det bästa i oss själva eftersom tillfällig blindhet kan drabba alla.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Som vanligt..väldigt fint du skriver!
Håller helt med dig…allt måste djunka in o bearbetas – innan man kan gå vidare. Finns mycket känslor kroppen måste igenom efter ett långt förhållande…o speciellt om det finns barn inblandat. Då måste man fortfarande ha kontakten med ”exet”…det rör upp mycket känslor till o från. Man måste låta sig få ”känna” på riktigt o låte saker o ting ”värka ut”. Man måste bli hel igen, innan man hår in i nåt nytt. Barnen behöver också tid att hantera det som varit o få känna efter..så viktigt! Det är min personliga åsikt och mitt sätt att vara o tänka. Ha en bra dag alla 🙂
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter GJ – fint uttryck: ”värka ut.” Allt det bästa till dig.
Har blivit lämnad. Mitt ex skaffade direkt en ny. Då vi var tillsammans hörde sig denna tjej av sig i 2-3 år. Jag känner avsky till att han skaffat en ny, bytt ut mig. Kör på i samma banor. Vi har ett barn tillsammans. Det är hemskt och arbetsamt för min känslor att bli hela tiden bli påmind om honom då vi har våra byten, då man måste ta kontakt för att planera jul och nyår tex med vårt barn. Javisst blir man ledsen, är jag så totalt glömd för honom. Men jag själv skulle aldrig klara just nu leva med ngn annan än mitt barn. Sorgen har tagit lång tid för mig, det har varit arbetsamt att höra du måste gå vidare, gör ngt kul, hitta dig själv igen, motionera för att få ut ilskan. Men hur gör man? Jag har bara i min tanke just att det är så fruktansvärt jobbigt att tvingas skiljas från sitt lilla kära barn varann vecka! Boendet, känner igen tanken. Att man tänker mitt ex kommer få en mkt bättre lägenhet, bättre för vårt barn. Men vad är ting egentligen? Jag längtar efter att få känslan, jag är fri.
hej Jenny
åh vad jag känner igen mig i det du skriver…
jag är också lämnad, utbytt sedan 7 månader tillbaka.
vi har en son.
och alla jag träffar nu menar på att jag ska gå vidare, skita i honom och dem, hans förlust, allt blir bättre osv…och att jag måste släppa taget om honom och ” dra av plåstret”
men hur gör man det när man har barn och som du skriver behöver träffas och höras.
känns som jag aldrig kommer komma över min exman.
styrkekram till dig.
Linda K
Linda K – så fint av dig att uppmuntra och stärka vänner här på bloggen:-) Kram
Jag har inga barn men är separerad och ”utbytt” omgående ja faktiskt innan vårt femtonåriga förhållande hade avslutats. Trodde jag ville separera men tog detta med ”utbyttheten” så hårt så jag höll på att gå under en period. Har aldrig känt sån känslosmärta. Har otroligt svårt att släppa taget och gå vidare. För mig tar det verkligen lång tid att läkas…
Vet precis hur den där känslan av att vara ”utbytt” känns. Det är lätt att tappa självförtroendet. All värme och kraft till dig Anette. Kram
Tack! Ja det är som bortblåst. Känner sig så förnedrad och värdelös. Helt otroligt hur känslor kan smärta som de gör i dessa lägen. Önskar det fanns en ”kur” att ta för att skölja bort det.
Förstår dig helt och fullt, har varit där själv. Det är ett helvete och det tar tid att bearbeta men sakta blir du starkare och när lyckan infinner sig igen, vilket den gör tro mig så är det magiskt och du kan känna dig stolt som klarat en så tuff kamp. Kämpa på !!
Hej,
Håller med de andra. Du skriver så bra varje dag och det är så skönt att veta att man inte är ensam med sin sorg över att det man drömt om inte blir av. Vänligen, Nina
Tack Nina! Fint höra att du får styrka här. Så önskar jag att det skall vara. All värme till dig.
Din text väcker frågor om tid. All kraft och energi som sorgen tar gör att jag inte orkar ta mig vidare, har gråtit varje dag sedan början av januari. Så fort någon frågar hur jag mår så brister det. Jag känner mig hudlös och har inget att skydda mig med. Terapeuten frågade i går om jag kände ilska. Nej, hur gör jag då? Angående piller, hur vet jag om jag behöver medicinsk hjälp för att ta mig upp? Jag försöker göra allt det där man ska göra, vara snäll mot mig själv, vila, röra på mig, äta regelbundet och sova (så gott det går). Yogar, mediterar, engagerar mig i nätverk. Allt för att må bättre och komma vidare. Det hjälper i stunden men när jag kommer hem på kvällen och stänger dörren så kommer tårarna. Första året är värst säger många. Jag vill bara hoppa över midsommar. Sova mig igenom sommaren och vakna upp på andra sidan sorgen. Är psykofarmaka bra eller är det bättre att känna smärtan och låta tiden värka?
Oj vad jag känner igen allt du skriver. 1 febr rasade mitt liv. Kan inte känna glädje för något längre. Åtminstone inget genuint, äkta. Allt är påklistrat och fabricerat för att man inte ska framstå som helt sinnessjuk. Om det är någon tröst så ser jag på det du skriver att du gör mer aktiviteter än jag. Du är snällare med dig själv. Jag är mer av karaktären handlingsförlamad. Lite gör jag men långt ifrån det jag borde. Är dränerad på ”go” och kraft. Vet vad jag borde men förmår alldeles för lite.
När det gäller medicinsk hjälp så kan läkare bedöma det utifrån muntliga och skriftliga tester de låter en göra.
Stor kram!
Tack Anette för tröstande ord och att vi är fler sörjande ute i kylan. Jag hoppas du får mer kraft snart att ta tag i aktiviteter. Det hjälper lite. Jag ska kolla med min läkare angående piller. Kram tillbaka!
Hej på er alla!! Tror att de glesta av oss känner igen oss i just detta…
Tyvärr är det här egoistisk, oempatiska människor vi levt med -martyrer. Dom kommer ALLTID bete sig såhär..oavsett!! Det gäller att komma över o bli sams med dig själv och förstå att det är såhär dom funkar. Ta hjälp så att du får höra detta av kunniga inom området…Kvinnojouren..finns tel.nr man kan ringa om man inte orkar ta fysisk kontakt. Men jag lovar…det är skönt att få den bekräftelsen.
Kram på er o kämpa på 🙂