När jag en gång skilde mig och tvingades acceptera någonting som jag absolut först inte ville och kunde acceptera, tyckte jag att människor i allmänhet lämnade sina förhållanden alldeles för lättvindigt. Att vi såg varandra som konsumtionsvaror som bara gick att lämna i retur. Jag tänkte inte på den enorma inre vånda som min f.d. gått runt med under lång tid, eftersom jag var fullständigt uppslukad av min egen frustration och sorg.

Visst finns det en del människor som har en ytlig inställning till andra människor och relationer, men i förhållande till alla dem som i åratal gått runt och kämpat, försökt nå fram till partnern kring vad som behöver förändras, som brottats med enorma skuldkänslor – är de inte många.

Det räcker inte med all viljekraft i världen och enastående parterapi/coaching, om kärleken är borta. De rätta känslorna försvann inte över en natt; de nöttes ned över tid, konstanta missförstånd, oändliga försök att nå fram till den andre och inte lyckas. Vi visste kanske inte ens själva vad som höll på att hända förrän det var för sent. Vardagsautomatiken där vi går förbi varandra i alla ”måsten” är förödande.

När vi blir lämnade har vi ett helt annat tidsperspektiv än den som vill avsluta. För den lämnade kommer uttalandet om att den andre vill gå skilda vägar ofta som en plötslig chock. Det känns helt omöjligt att ta in: ”Men det var ju vi två mot världen!?”

Den som stod oss närmast har förvandlats blivit till en främling och vi undrar om allting bara har varit en illusion. Vi lever i helt olika emotionella världar som gör det extremt svårt att kommunicera utan att hamna i konflikt.

Den som väljer att avsluta känner att den andre har svikit genom att inte ha lyssnat och gjort sin del för att kunna mötas: ”Jag var både övertydlig och signalerade, men inget gick fram! Han (hon) tog inte mina ord på allvar!”

En kvinna berättar: ”Jag anklagade mig själv dag efter dag för att jag inte kunde bättre. För att mina känslor höll på att ebba ut och attraktionen inte längre fanns där. Vilket krig jag utkämpade mot mitt hela värdesystem om att man håller ihop familjen i alla lägen.”

Så svart på frågan i rubriken som jag ser det, utifrån alla människor som jag samtalar med, som mailar och skriver kommentarer på bloggen: nej, vi separerar sällan av slarvig och självisk slentrian, utan för att vi inte kunde gå emot hjärtat som var tömt på samhörighet och kärlek.

Högkänslig (HSP) utan att förlora sig själv i känslorna – webinar söndagen den 11 juli klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach