Vi närmar oss jul och jag vet att många känner förväntan och längtan. Men även stress! Det är så mycket vi vill ska fungera. Jag läste alla era kommentarer på Facebook igår om jul, barnen, en f.d. partner och en ny kärlek vid vår sida. Hur firar vi det som betyder så mycket för de små? Vad är rätt och vad är helt åt skogen tokigt?
Vi människor utgår från våra egna erfarenheter och de färgar alltid vårt synsätt och våra åsikter. Jag vet att nästan alla som har barn vill dem det allra bästa. Det ligger i vår natur! Samtidigt vet vi inte alltid vad som verkligen pågår inom dem.
Föreställ dig att du är in ny relation, men att du firar julafton med dina barn och deras pappa/mamma (ditt ex alltså). Din nuvarande partner firar på annat håll. Det finns så enormt många variabler i detta arrangemang som vi inte alltid är medvetna om: är barnen verkligen ok även om de utåt sätt verkar glada? Får de förväntningar om att mamma och pappa ska hitta tillbaka till varandra? Tycker de att hela situationen känns krystad och tillgjord? Är de avslappnade i det som är?
Hur vet vi att barnen inte känner av klumpen i mammas eller pappas mage, och att de inte tar på sig ansvaret för att det ska bli en fantastisk dag för alla?
Varken vuxna eller barn är alltid medvetna om vad de känner eller varför de känner som de gör. Känner vi de små så väl som vi vill tro? Liksom jaget.
Har exet dolda känslor om att det ska bli ni igen, även om allting verkar vara bearbetat och hon/han har gått vidare? Hur är det med oss själva? Vår nuvarande partner: säger hon eller han att allting är bra, men pågår det annat på insidan? Vems behov tar vi hänsyn till? Går det att få alla nöjda?
Är det som gör barnen glada här och nu det bästa för dem på sikt?
Jag ser det så här: våra barn och partner måste alltid få komma på delad första plats. Det är inte antingen eller! Att hitta den balansen är en viktig och stor utmaning.
Verkligheten är oftast mycket mer komplex än vi kan föreställa oss. Vägen till det vi tycker är bäst för alla kan vara kantad av tyst sorg och osund anpasslighet.
Vad vill vi att våra barn ska se och lära när det kommer till kärlek och relationer?
Låt oss stanna upp, ta några djupa andetag och se/känna vad som är viktigt på riktigt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack för att du tar upp detta viktiga perspektiv. För mig är det andra julen som skild. Första julen firade vi tillsammans, jag, mitt ex och vårt barn. Det var helt utifrån att jag inte klarade annat, jag fixade inte att vara isär första julen.
I år var min tanke däremot att nu börjar vi firandet på varsitt håll, att vi har vårt barn varannan jul. Nu var det istället exet som fiskade efter om vårt barn har sagt att hen vill fira tillsammans alla tre, och exet sa att han var beredd att följa med på mitt julfirande för att vi skulle kunna vara tillsammans. Och då har exet ändå en ny relation. Jag sa nej.
Många runt mig pratar kring detta om skilsmässa i termer av att det är ”finare” att kunna vara så sams att man kan fira stora högtider tillsammans. Och det är klart, jag har inga svar åt någon annan, men min fundering är om alla verkligen känner att det är detta de vill. Visst skär det i mig att vårt barn inte får ha sin mamma och pappa närvarande samtidigt vid jul, men sanningen är ju att vi inte är tillsammans längre. Vi lever inte tillsammans, varför ska vi låtsas göra det under högtider? Med mitt ex närvarande skulle jag känna mig spänd och stressad vid jul, knappast det jag vill ge vårt barn. För vårt barn känner allt. Jag kan säga vad som helst, låtsas vad som helst, men hen känner av mig nästan tydligare än jag själv.
Och så tänker jag mig att jag håller ju på och skapar ett helt nytt liv tillsammans med mitt barn. Då är det klart att vi även ska skapa nya traditioner kring högtiderna. Hans pappa är med i vårt liv genom att vi pratar om honom, och vad vårt barn gör med honom. Men jag skapar mitt liv utan honom och så även traditionerna kring högtiderna. För även om jag numera är ganska lugn med skilsmässan och jag helt accepterar att exet har en ny relation (även om det gör ont i mig när jag får information om vad de gör), så är detta ändå mannen som jag gav hela mitt hjärta, hela min själ och hela min framtiden. Jag skulle idag, med den kunskap jag har förvärvat sedan skilsmässan, aldrig gå tillbaka till honom, men det kommer nog att dröja många år innan han är så lugn i mig att jag faktiskt skulle se fram emot att fira exempelvis jul med honom. Och tills dess säger jag nej, för mitt barns skull inte minst. Han förtjänar att ha en mamma som ser fram emot julen och sprider denna känsla till honom.
Jag förstår dig fullt ut Marianne. Man måste ha kommit så långt i sin uppbyggnad av sitt egenvärde för att fixa att fira jul tillsammans. Dessutom måste den andra också ha jobbat med sig själv och vilja bli en bättre människa med ett bra förhållningssätt till sitt ex. Jag sa nej till att exet ville fira med mig och barnen förra julen, och jag skulle inte komma på tanken att ens fråga om jag får komma hem till honom på julafton i år. Vi har ju inte en sådan relation till varandra i dag så det skulle bara kännas krystat och alla skulle bara ” spela ” och det är jag gärna utan trots att jag då väljer bort barnen. Jag firar julafton med barnen och min släkt på juldagen istället, och det funkar hur bra som helst för mig.
Även om barnen skulle önska att vi firade ihop så vet jag att det inte kommer att kännas avslappnat och barnen kommer att märka det och då blir det inte bra för någon.
Så kör på det som känns rätt för dig, Marianne. Du måste ju också må bra.
Oj! Jag levde i en relation som var ganska osund på många sätt, men så klart bra på en del sätt också. Vi var sambos 1,5 år. När vi flyttade ihop var min yngsta 12 år. Min partner var väldigt van vid barn eftersom han jobbar som pedagog med barn i åldern 10-12 år. Men hemma hos oss visade han en helt annan sida. Varannan vecka när barnen var där var han mestadels i sovrummet och tittade på tv. Han fixade mat och så, men umgicks aldrig med oss. Jo när jag sa till kunde han ibland ”offra” sig att titta på tv med oss eller spela lite kort. Men det var inte många ganger. När vi satt och åt middag en fredakväll kunde han säga till mina barn att han tyckte att de kunde gå ifrån bordet när de hade ätit klart. Ehhh så säger man väl inte! Det var ju ett ypperligt tillfälle att lära känna varandra ännu bättre. På söndagkvällen tyckte han att han och jag skulle titta på tv själva med stängd sovrumsdörr och barnen vara ute i vardagsrummet själva. På måndagen skulle dem ju till sin pappa och efter det hade ju jag och min partner en hel vecka själva.
Många bråk blev det, och tyvärr fick barnen höra en del av dessa bråk. Ja jag kunde inte vara tyst. Vi ville ju båda bli sambo och då ingick även mina barn! Sen ska jag tillägga att det blev lite konstigt eftersom vi flyttade 2,5 mil från barnens ”hemmaort”. Men han och jag hade kommit överens om att vi fixar det. Vi skjutsar och så när det är vår vecka. Vem fick köra tror ni? Ja tills jag för 100:e gången sa till igen, då vaknade han.
Han kunde uttrycka sig med att jag var för mycket mamma. För att jag tyckte om att umgås med mina barn. Men är det inte det som tanken? Å träffar man dem endast varannan vecka så vill man umgås ännu mer.
Visst har jag haft tankarna att det är inte så lätt att ta sig till andras barn. Men sunt förnuft! Å ja jag vet inte, kanske vi hade slarvat med spelreglerna jag och min partner innan vi knöt våra säckar ihop. Självklart är det inte bara hans fel. Men det kändes som att han var svartsjuk på mina barn.
När min yngsta i princip utvecklade aneroxia, bestämde jag mig. Nu får det vara bra. Vi blev särbo och träffades varannan vecka istället… sen är det som hände därefter är en annan historia. Men som du skriver att ha sina barn och partner på odelad första plats är en utmaning. Det krävs mycket från båda sidor. Jag har funderat många ganger på vad jag kunde gjort annorlunda. Men jag försökte verkligen få honom att vara delaktig. Jag kan inte se att jag på något sätt är för mycket mamma.
Tack för du tar upp detta ämne, Det får mig att tänka ett varv till om detta. Vi har firat med barnen mitt ex,jag tillsammans med barnens morfar och farmor.
Jag har inte orkat ta denna fajt som jag tror kommer bli om jag säger att jag inte vill fira tillsammans utan ha varannat år.
För det jag tror kommer från min fd är att då får du fira utan barnen för det var du som har valt att lämna. Det har fungerat bra hittills men jag känner hur min klump i magen växer och växer ju närmare jul vi kommer. Vill inte sitta där och försöka hålla skenet uppe när han framhärdar sig själv hela tiden hur bra han är och samtidigt vill jag vara där för barnens skull.
Samtidigt som jag helst skulle vilja fira hemma med min nya. Men han säger och vi har diskuterat det här mycket och jag hoppas han är ärligt när han säger att han tror på att vi delar oss i år och att barnen behöver mig mer i år.
Men jag är så kluven i detta.
Och känner att det är lite sent ute att ä dra något i år. Men till nästa år fira på något annat sätt.
Just nu känns det jobbigt ( kommer nog bort från ämnet) men hur bemöter man sitt barn utan att ”Smutskasta” barnens pappa när de känner sig svika av honom då min yngsta ska ha julkonsert nästa vecka och pappan inte kan komma pga av ett julbord.
Och barnet är nu så ledsen över detta. Hur ska jag bemöta detta när jag tycker han väljer fel. Vi har vetat om denna konsert i över ett halv år och det är hans vecka men återigen ser han sig själv först. Gör så ont att se besvikelsen i mitt barns ögon över att han väljer jobbet igen och inte hen.
Oj blev ett långt inlägg men känner att jag är så irreterad över detta.
Och behövde skriva av mig tar gärn emot lite kloka åsikter
Jag har förstås så neutralt jag kunnat försökt förklara att ibland är det så att man inte kan komma på allt och att pappa hade velat gå.
Men får till svar från barnet att han jobbar ju jämt….
Hej M! Jag förstår helt och precis din smärta när dina barn känner sig svikna av sin far. Jag har det också så. Mitt ex ser till sig själv först, och det är en av de största anledningarna till att jag inte vill leva med honom mer.
Det råd jag har fått av min terapeut är att bekräfta barnen i det de säger och säga hur du vill agera, men inte ta exet i försvar. När mitt barn tycker att saker är jobbiga hos pappa, som jag förstår beror på att exet sätter sina behov främst, försöker jag helt enkelt säga att jag förstår att det är jobbigt att pappa inte kommer, men att jag kommer ex på julkonserten. Och sedan inget mer. Inget ursäktande, inget pratade om att pappa hade velat komma (hade han verkligen gjort det så hade han prioriterat annorlunda), men såklart inget smutskastande heller. Självklart ska vi inte prata illa om barnens pappor, men jag tänker mig att vi behöver inte säga så mycket alls, bara bekräfta barnen i att vi förstår att det känns jobbigt.
Själv tycker jag att detta är fruktansvärt svårt att göra. För jag vill ju ta bort smärtan hos mitt barn. Jag vill lindra. Ibland försöker jag lindra genom att försöka prata med exet, men oftast känner han sig bara styrd och att jag kritiserar och kontrollerar, och jag får tillbaka det jag sagt på olika sårande sätt. Och det tar oftast mycket mer energi av mig än vad det ger resultat i att han prioriterar ner sig själv.
Så det jag lär mig undan för undan är att jag kan bara ansvara för mitt barn när hen är hos mig. Tiden hos hens pappa kan jag inte styra över. Självklart skulle jag gripa in om mitt barn for illa, men i vårt fall är det som i ditt att det handlar om just att exet prioriterar sig själv, men tar hand om vårt barn bra i övrigt.
I och med att jag bara kan ansvara för tiden när mitt barn är hos mig kan jag inte heller lindra all smärta. Jag kan finnas där, bekräfta smärtan, visa att jag förstår mitt barn, men inte ta bort den. Det gör fruktansvärt ont i mamma-hjärtat, men det finns ingen annan väg.
Så min väg är att sluta försvara exet. Sluta säga att han vill, för det vill han ju faktiskt inte. Bekräfta mitt barns känslor. Finnas där. Vara mitt barns trygghet och famn att söka allt det hen behöver i. Fokusera på min tid med mitt barn och att då förmedla allt jag vill i form av värderingar och vägar till självkänsla. Släppa resten. Släppa idén om att jag kan kontrollera vad som händer hos hens pappa. Fokusera på att ge allt jag kan och vill under den tid jag har med mitt barn.
Vad gäller din fundering kring jul; har ni gemensam vårdnad så finns det inga som helst stöd för att du skulle få vara utan barnen bara för att det var du som lämnade. Det är helt irrelevant i sammanhanget. När jag läser det du skriver tänker jag att du kommer att behöva ta tag i detta, det låter inte som att du mår bra av att fira med exet, och det är inte den känslan du vill ge dina barn på jul.
Det låter också som att du låter ditt ex sätta spelreglerna. Du behöver fundera på vad du vill. Hur vill DU ha det med dina barn, och din nya partner. Sedan ska du och ditt ex förstås komma överens och kompromissa, men vad exet vill är faktiskt helt betydelselöst ända tills att kompromissandet ska börja. Du behöver välja DIN väg. Det är för övrigt bästa sättet att visa dina barn hur de ska göra för att välja SINA vägar.
Varmaste styrkekramarna till dig!
Tack Marianne!
Du har så rätt att jag behöver ta tag i julen och vad jag vill och jag vet vad jag vill men har inte riktigt orkat ta tag idet för orkar inte med en konfrontation till just nu. Så tänkt så att jag firar denna jul tillsammans och sedan till nästa så delar vi oss.
Behövde nog mest skriva av mig.
Tack igen för ditt svar
Kram
Bär med dig att det är en process. Man orkar inte ta tag i allt på en gång. Och viktigt steg på vägen till att göra en förändring är att erkänna för sig själv att en förändring behövs och att man vill något annat.
Jag kan ju låta väldigt stark och säker i det jag skriver. Men gudarna ska veta att jag inte alls alltid är det. Att jag inte alls alltid orkar leva upp till mina egna ord. Att jag också inte orkar ta konfrontationen. Som läget är just nu har jag exempelvis tackat nej till saker för att jag inte orkade ta upp diskussionen kring att byta barnhelg med exet, trots att det bara var ett tillfälle. Jag sparar mina krafter till konfrontationer kring sådant som är verkligt verkligt viktigt.
Så slå verkligen inte på dig själv för att inte du orkar göra en praktisk förändring. Du tänker ju och planerar. Du lyssnar inåt. Du är på väg! Till nästa år orkar du säga vad du vill!
Jag tänker att vi måste vara både snälla och tuffa mot oss själva. Inte låta rädslan vinna över det vi behöver göra, men inte heller slå på oss när vi inte orkar. Livet är en process.
Kram!
Marianne, du är klok och verkar stå så stadigt i ”blåsten”
Jag fick mig en tankeställare och en sån där insikt som landar djupt nu när man lärt sig att reflektera. Jag och mitt ex firar separata jular där barnen får två julaftnar. Vilket med dem omständigheter vi har känns ok. Vi har inte kommit till den punkten där ömsesidig acceptans och förlåtelse sjunkit in. Förhoppningsvis kommer vi dit någon gång. Mitt i stressen över jul och hur vi ska fira den så trodde jag-förutsatte jag att barnen skulle uppskatta att vi kunde träffas över en enklare middag i juldagarna. Tänkte att vi fortfarande är en familj, även om den är splittrad. Ett steg mot att börja läka den jobbiga och uppslitande separationen och börja normalisera vänskapsbanden. Jag förankrade med mitt ex, men ett av barnen deklarerade tydligt och högljutt att hen inte ville och ”varför ska jag sitta där och låtsas som att vi är en happy family”. Ridå ned. Bakläxa. Bara att inse att det är mitt och mitt ex jobb att normalisera våra band först. Vi måste visa våra barn att vi är mogna att umgås som vänner igen och inte använda våra barn som förkläden till att lösa våra problem.
Håkan, tänk vilka lärdomar vi får av våra barn! De är på många sätt våra ledare och lärare. Och bär med dig att du och barnens mamma har bidragit med så mycket bra till era barn, vilket manifesteras i att de faktiskt vågar säga vad de tycker! Kan lugnt säga att det hade inte jag vågat som liten.
Och så är det ju, våra barn känner hur det är. De är redo att mötas över jul när de faktiskt är så att vi vuxna är redo för det. Och tills dess tänker jag att låter mitt barn ha sin känsla av att det är jag och hans pappa som är hans familj, fast jag själv räknar inte in exet i min familj längre.
Och tack för dina fina ord. Jag inser att jag faktiskt kommit så långt att jag nu står ganska stadigt mitt i blåsten. För blåsten och sorgen finns kvar, men nu tacklar jag den på mina två egna ben. På det temat upplevde jag en fascinerande sak förra veckan. Jag har smått börjat träffa en man, och förra veckan behövde jag flytta mina möbler i vardagsrummet, ta ner lampor etc. Han erbjöd sig att hjälpa till. Det var en märklig känsla att se honom stå och ta ner min lampa som den mest naturliga sak i världen. Jag som har blivit så van att klara mig själv. Men det var en skön känsla, inte minst för att han gjorde det så vänligt och samtidigt icke påträngande. Får se vad det leder till. Livet är en process.
Varm kram till dig!
Jag tänker att vi bär med oss olika värderingar kring traditioner och olika synsätt.
Jag växte upp som skilsmässobarn och minns att vi firade varann jul (min mamma var yrkesarbetande inom vården och jobbade varanan jul) Men jag minns inget konstigt med det. Pappa var alltid välkommen i vårt hem (även om han stack med sin älskarinna och lämnade mamma med 3 små barn och även om han gifte om sig och fick 2 barn) Min mamma sa aldrig något ont om pappa trots att hon nog aldrig fick nån hjälp av honom.
Än idag så kan vi fira olika högtider med dem utan att det är konstigt.
När jag skiljde mig från mina barns far för 10 år sedan så tänkte jag att vi kunde fira jul ihop. Han var mer tveksam för hans föräldrar som skiljt sig på 70-talet (samtidigt som mina) hade aldrig klarat av att vara i samma rum och han hade en annan upplevelse med sig.
Jag stod på mig och vi har firat jul ihop och visst var det nog i början några jular som var spända och knepiga. Mina vänner ifrågasatte om det var klokt men jag tyckte det.
Vi har även senare år firat studenter, påskar och nån midsommar ihop. Det är inte ens konstigt för oss. Våra vuxna barn uppskattar det och när vi samlas så har vi trevligt. Det var inte gratis och första åren då vi grälade om olika saker kunde säkert varit skäl att inte göra det men jag ångrar mer de tråkiga dumma grälen som barnen fick uppleva än att vi firade jularna ihop.
Jag fick ett barn med en ny för 7 år sedan och när vi levde ihop hade han inga problem med att de äldre barnens far firade med oss (de var barndomskompisar) och där fanns ingen friktion.
Däremot så bestämde jag mig när han flyttade för några år sedan att han inte skulle vara med oss på jul. Av flera skäl och så blev det. Han har inte ifrågasatt det och har även i långa perioder vägrat träffa sitt barn och än om de nu umgås så funkar inte alltid umgänget så bra. Så mitt yngsta barn kommer inte få uppleva att han firar jul med oss.
Jag har även en god vän som med sin son firar med oss sen några år tillbaka och jag tycker att vi funnit ett julfirande som passar oss.
Fick för några år sedan en kommentar under en hockeyturnering från en annan hockeymamma ”Åh när jag skiljer mig så vill jag få sån bra relation som ni verkar ha!” Jag stod som ett frågetecken för jag tänkte på grälen och hur jobbigt jag tyckte det var. Men en kär vän sa ”Men grattis du fick just ett toppenbetyg på allt ditt slit för att hålla ihop erat engagemang för barnen”
Idag har jag en sund och bra relation till barnens far och vi har hittat en fin balans för vårt ansvar kring barnen. Vi har ingen annan kontakt än vårt ansvar för de gemensamma barnen och respekterar varandra. Det tror jag är viktigare än om vi firar jul eller andra högtider ihop.
Ha en fin juletid!
Marianne, tack för dina kloka ord. Måste fortsätta tråden här. Du har rätt att man faktiskt kan lära sig av sina barn. Fascineras ibland av det krispigt klara och sanna budskapet som man kan få. Och att jag och mitt ex faktiskt lyckats visa våra döttrar hur man blir en självständig, insiktsfull kvinna som kan göra kloka val i livet. Även i relationsdjungeln.
Allt gott till dig, önskar en god jul lite i förskott 🙂
Har nu läst igenom kommentarerna på FB. Synd att inte fler går in här och skriver. Jag väljer att inte skriva på FB men anledning av att jag vill vara så ärlig jag bara kan, utan att andra/vänner ska se vad jag skriver, känner och tycker. Vad jag känner och tycker är inte det samma som mitt förhållningssätt till tex mitt ex.
Jag måste säga att jag är förvånad över att många vill dela med sig om så privata saker på FB, som är helt öppet för alla att läsa.
Alla är vi olika, och tur är väl det☺️❤️
Marianne, tack för dina kloka ord. Försökte kommentera tidigare idag men det försvann visst ut i cyberspace. Nytt försök. Du har så rätt när det gäller barnen. Jag upphör inte att förvånas över deras förmåga till krispiga klara och insiktsfulla ställningstagande. Värmer pappahjärtat att jag och mitt ex lyckats forma våra döttrar till förhoppningsvis självständiga, emotionellt mogna kvinnor som kan göra kloka val i livet. Även i relationsdjungeln. Såg ett bra citat idag; ” medan vi försöker lära våra barn om livet, lär våra barn oss vad livet verkligen handlar om”.
Allt gott Marianne, god jul lite i förskott 🙂
Julen…ja den är 3 dagar för mig. Julafton är inte huvuddagen alla år. Vartannat år är de större barnen hos sin pappa och vartannat hos mig på själva julafton . De år de kommer på juldagen så är det vår stora dag med klappar och firande. Min nuvarande make vill dock åka till sin släkt vartannat år på julafton. I år orkar jah inte åka 3 timmar bil på julafton så han får åka med de två små barnen och jag stannar hemma o h tar det lugnt samt förbereder juldagens mat.
Det är läkande att läsa era kloka ord. Jag lär mig så mycket av att ta del av era diskussioner i denna blogg. Tack för att ni delar❤️❤️❤️