Jag hör ibland uttalanden som: ”Han/hon söker bara bekräftelse.” Stopp ett tag: ”Bara bekräftelse?” Jag misstänker att det är jantelagens röst som ligger bakom de orden. Att vilja ha bekräftelse och att få dela ut komplimanger är grundläggande mänskliga behov. Visst finns det människor med ett destruktivt bekräftelsebehov, men det är inte det jag talar om här.
Jag mår bra när någon ger mig en komplimang för något jag skrivit, eller att människor känner aha upplevelser när jag föreläser. Jag mår bra när någon tycker om skjortan jag bär, eller att jag är en bra vän och lyssnare. Jag mår bra (vilket är ett rejält understatment), när mina döttrar säger: ”Du är väldens bästa Pappa.” (Vi är många som är ”världens bästa Pappa”).
Har hört folk säga att amerikaner är så bra på small talk, men att de inte menar något med det, och att det bara är ytligt. Då är min fråga: Skulle det då ligga ett djup i att ignorera varandra och bli vinnare av priset: Den som lyckades ge minst antal bekräftelser under sin livstid?
Om vi blev bättre på att bekräfta varandra, genom de små gesterna i vardagen, skulle vi alla lyfta varandra till ganska angenäma platser.
Jag har också tänkt mycket på detta. I Sverige är det inte riktigt ok att visa upp sig för då är man en ”bekräftelsehora”.. Men hey! Vem vill INTE ha bekräftelse? Som du säger – det är ett behov – något vi behöver och mår bra utav. Det enda som egentligen kan vara ett problem vad gäller bekräftelse är när vi inte ger det till oss själva. Vi måste bekräfta, tro på och älska oss själva i första hand. Gör vi det kan vi växa så otroligt mycket mer och använda den bekräftelsen vi får utifrån också. Men – har man inte kommit till den punkten att man tror på sig själv så är ju bekräftelse utifrån en hjälp att ta sig dit, också. Jag kan verkligen inte se hur bekräftelse skulle kunna vara fel.. någonsin. Det ändå som är fel är när den uteblir!
Jag tycker för övrigt att du är en fin människa! Klok. 🙂
Så sant Miri – vi behöver kunna bekräfta oss själva för att bli hela som individer, annars blir vi sårbara och utelämnade. Samtidigt tänker jag att om vi inte får någon bekräftelse över huvud taget från omvärlden, spelar det ingen roll hur självbekräftande vi är. Ensamhet och tomhet kommer att smyga sig på eftersom vi inte är ”isolerade öar”, utan kollektiva varelser. Tack för att du delar med dig av dina insikter:-)