Jag hör ibland uttalanden som: ”Han/hon söker bara bekräftelse.” Stopp ett tag: ”Bara bekräftelse?” Jag misstänker att det är jantelagens röst som ligger bakom de orden. Att vilja ha bekräftelse och att få dela ut komplimanger är grundläggande mänskliga behov. Visst finns det människor med ett destruktivt bekräftelsebehov, men det är inte det jag talar om här.

Jag mår bra när någon ger mig en komplimang för något jag skrivit, eller att människor känner aha upplevelser när jag föreläser. Jag mår bra när någon tycker om skjortan jag bär, eller att jag är en bra vän och lyssnare. Jag mår bra (vilket är ett rejält understatment), när mina döttrar säger: ”Du är väldens bästa Pappa.” (Vi är många som är ”världens bästa Pappa”).

Har hört folk säga att amerikaner är så bra på small talk, men att de inte menar något med det, och att det bara är ytligt. Då är min fråga: Skulle det då ligga ett djup i att ignorera varandra och bli vinnare av priset: Den som lyckades ge minst antal bekräftelser under sin livstid?

Om vi blev bättre på att bekräfta varandra, genom de små gesterna i vardagen, skulle vi alla lyfta varandra till ganska angenäma platser.