När jag ser henne är min första tanke: ”OJ! Hon har garanterat fint flyt i allt hon gör. Vad gör hon här?” Utstrålning, vacker, ödmjuk, med beslutsamma steg och ett säkert handslag. Redan efter att bara ha växlat några ord förstår jag att självförtroendet och självkänslan fått sig ett par smällar:
”jag känner mig helt värdelös!” Gapet mellan vad jag först såg och hur hon känner sig på insidan är stort och det smärtar henne. Det är sorgligt.
Det här är SÅ vanligt – en historia av alldeles för lite positiv uppmärksamhet (förutom vid prestation), där ett charmigt leende talar om för världen: ”allt är fint med mig” (förutom i hjärtat).
Självilden filtreras genom tidigare betydelsefulla personer/relationer och tankarna vi upprepar om och om igen. Vi är likt ett kameraobjektiv där zoomen kan vara inställd med optimal skärpa eller ge en suddig och förvrängd verklighet.
Det handlar om att ställa in skärpan så att vi kan se vårt autentiska jag och inte leva enligt speglarna i lustiga huset på Tivoli. Den grandiosa ”felfria” personen behöver justera så att ärren och skuggorna syns, medans den självnedtryckande bara måste få se skönheten i sig själv.
Vi är mycket MER ÄN det andra sagt och gjort mot oss genom åren. Ärr kan göra oss till stjärnor.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Förbrukad, värdelös, ej älskvärd … det är känslor och tankar jag bär med mig efter att min älskade man talade om i mitten av januari att han inte vill leva med mig längre. Min självbild är totalt knäckt i tu efter att kämpat i ett 13 år lång relation och äktenskap där jag sakta tappade mig själv. Jag anpassade mig för att duga till mannen jag hade bestämt mig för att bli gammal tillsammans med. Nu sitter jag här med svidande känslor och en sorg stor som Atlanten. Jag som alltid tyckt om mig själv och alltid känt mig omtyckt av andra har tappat fotfästet och ser just nu inte stigen framför mig. Jag känner mig straffad för att jag ville behålla min självkänsla och sa nej när jag till slut inte kunde anpassa mig mer. Min övertygelse var att jag kunde det och ändå vara värd att älskas.
Ja, jag har bokat samtalsterapi. Igen. Denna gång ensam …
Har bara råkat snubbla över din blogg. Mycket tänkvärt.
Det jag önskar säga är att jag älskar bilden i detta inlägg, eftersom de båda koftorna är så jämngrå ser personerna lite siamesisk-tvilling-aktiga ut.
Först skrattade jag högt och länge sen tänkte jag att det är lite så att leva i ett förhållande, man måste nog tänka att man är helt siamesisk med sin partner för att de ska funka. Både se allt och blunda för allt som den andre gör som man inte själv vill se (obs inget olagligt eller omoraliskt ) men blunda för normala solfläckar.
Roligt att du hittat hit till bloggen Nanna. En konst att möta människor, särskilt en partner där de är och inte försöka forma om. Kärlek handlar väl mycket om att se helheten? Vad tror du?