Jag har svårt för alla coaching-klyschor och frågor som: ”Vad behöver du göra för att må bra? Det är du – bara du som bestämmer hur stort du ska leva! Allting i universum har en mening! Dina tankar kan göra dig fri!”
Det finns naturligtvis sanningar i orden, men som jag ser det: delvis! Allting handlar om timing och var i livet vi befinner oss. Det är så lätt att böcker, föreläsningar etc. fungerar som tillfällig konstgjord andning. En emotionell/mental fernissa som håller i sig i timmar, dagar och ibland veckor.
Jag vet att många drabbas av må-bra ångest och slår ned på sig själva när de inte lyckas vara lyckade i att vara lyckliga.
Vad gör vi när vi inte förmår oss att tänka, känna och agera rätt? När de välmenande coachingfrågorna bara dunkar förvirrat i huvudet?
Vi behöver orka bottna i att må dåligt. Inte slänga över lite smarrig choklad över kakan med mögelsvampar. Jag menar inte att tio år i psykoanalys är receptet för alla, men inte heller 1–2 timmars föreläsning i hur vi blir vår egen fantastiska ledare. Återigen: det är bra – fantastiskt bra att få emotionell en vitamininjektion! Så länge vi är medvetna om att nyårslöften och en månad på gymmet inte skulpterar atletkroppar. Självförtroende är en färskvara! Den behöver vår omtänksamma empati varje dag.
Livet är oerhört komplext och det finns inga quick fix. Alla drabbas vi av svackorna. Hos en del personer är vandringen i den mörka dalgången alltför lång och utmattande. Men det är nödvändigt att fortsätta framåt. Om jag kunde så kan du!
Jag ser dig ensamstående mamma eller pappa med tårar i ögonen, som känner att livet är ett enda långt krig. En överlevnadskamp: ett ex som straffar dig på olika sätt. En ekonomi som gör att du tappar hoppet. En person som du trodde det bästa om: som nu är den sista du kan vända dig till. Ett ältande som nöter ned ditt självförtroende. Jag tänker på dig!
För min egen del handlade det om mina vanor. Små saker varje dag: tidiga morgnar av skrivande. Lärde mig några nya maträtter. Gick till gymmet eller ut och sprang även om känslan skrek ”nej!!” Små, små segrar över tröttheten och uppgivenheten. Citat som jag lärde utantill och som fungerade likt vänner i den där leriga dalgången. Kunde så småningom acceptera måendet vilket förde in varmluft under vingarna.
Små saker varje dag som du kan känna dig lite stolt över. Det har en spridningseffekt.
Michael Larsen – relationscoach
Tack Michael. Är just nu mitt i stormens öga med en sambo som nu bara är fd sambo. Vill inte längre, stänger av och stänger mig helt ute och säger allt är bättre utan ett oss. Det gör ont och det känns som att det aldrig kommer bli bra igen.
Finner tröst i dina ord.
Är i precis samma situation just nu. Det gör så ont! Skönt att höra vad som hjälpt andra. Och på så vis försöka känna tilltro till att det finns en ljusning längre fram. Tack!
Tack för dina ord. Jag håller på att läsa ”Att skiljas med barn och är sååå trött på alla flåshurtiga kommentarer om att syfte med skilsmässan är att utvecklas, att alla skall må bättre, att man skall uppnå något som inte fick plats i relationen. För mig är skilsmässan mitt eget Auschwitz, min egen napalmbomb, min vandring i helvetets krets. Om jag inte haft min son hade jag varit död.
Petter! Vi klarar mer än vad vi tror. Särskilt när vi har våra barn med i bilden. Med risk för att låta hurtig; håll ut! Du kommer se att det finns mer än din son.
Dagens inlägg om att känna skuld när man är den som går hjälper även det. För i ärlighetens namn är det ju så; jag är värd någon som stryker min kind och får mig att känna mig ”hemma” och det är aldrig något jag kan tvinga fram. Önskar bara att hjärtat var lika snabbt att acceptera som förnuftet.
Jag är också i samma sitts. Så mycket tankar och känslor. Oro. Vart ska jag ta vägen? Hur ska jag orka? Den som var så nära mig är borta. Jag är bortvald. Det är tungt. Gammalt bagage som återigen kommer till ytan, sådant som jag trodde att jag var klar med.
Trodde med att jag arbetat igenom och var klar. Och det är jag nog innerst inne även om det ibland skapas tvivel. Det jag märker nu är att jag har verktygen! Jag vet hur jag ska använda dem och när jag gör det känns det bättre. Det viktiga är att hörda ut och inte fly ”stormens öga”. Så är det här åtminstone.