Radioaktiv strålning är luktfri, osynlig och i för höga doser dödlig. Där har vi det som gör den så förödande – partiklarna kommunicerar inte till våra sinnen att någonting är på väg att slå ut våra kroppar. Om det luktade starkt, gav omedelbart illamående och kliade i ögonen, hade vi getts möjligheten att söka skydd.
Om inte förhållandet skall bli som exemplet ovan, behöver vi kommunicera, lyssna och ta varningssignaler på alvar. Lyhördhet, intuition, insikter och öppenhet är vår inre Geigameter (instrumentet som mäter radioaktivitet).
Vad är det vi skall vara uppmärksamma på när det gäller ett förhållande som befinner sig i riskzonen för kollaps?
Signaler som speglar relationsfara:
- Återkommande småkonflikter med liknande teman: ”vi planerar aldrig någonting tillsammans… jag når aldrig fram till dig när vi pratar… du känns inte närvarande…” Listan kan vara lång.
- Ointresse och ovilja till sexuell närhet. Våra kroppar kommunicerar och ljuger aldrig för oss. Genuin sexuell intimitet svetsar kärlekspar samman – det förenar till känslan av: ”jag är inte isolerad. Vi är vi!”
- Sex som ångestdämpande där vi ångrar oss efteråt, eller t.o.m känner avsmak.
- Kritik, ständigt ifrågasättande och sarkasm är säkra tillitsavlivare. Fara!
- När vi själva eller partnern med täta frekvenser dagdrömmer om någonting annat – ”hur skulle det kännas vara i ett annat förhållande eller leva ensam?”
- Urblekt nyfikenhet gällande partnerns emotionella värld. Undvikande/trötthet samtala med varandra om djupare saker. Allt handlar om det praktiska.
- Oengagemang när det gäller partnerns familj och vänner: ”åk du, jag hittar på någonting annat.” (nu behöver detta inte alltid vara en varningssignal).
- Ni skrattar sällan eller aldrig tillsammans. Glädje är liksom fysisk närhet ett relationslim.
- Barnen sätts alltid före relationen. Det måste få finnas en delad förstaplats (kommer skriva mer om detta längre fram).
- Känslan av ensamhet i tvåsamheten. Svårigheter visa sig sårbar inför partnern och när du väl är det, kryper den ytterst obehagliga känslan fram: ånger att du berättade och exponerade ditt inre. Detta p.g.a. partnerns ovilja/oförmåga möta och se dig.
Utryckstrygghet är grunden för en hel relation. Regel nummer 1: få aldrig partnern att känna sig ensam i ditt sällskap.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Om det nu gått så.långt att en massa signaler finns. Går det att reparera med hjälp eller är det ingen idé att ens försöka?
Klart att saker går att reparera. Men då måste båda vilja på riktigt, inte bara säga att man vill eller låtsas försöka.
Philura jag tror att om man gemensamt bestämmer sig för att hitta tillbaka till kommunikationen och uppskattningen av varandra har förhållandet stora chanser att klara sig. Men det krävs nog både vilja, envishet och att man bryter de vanor som blivit destruktiva för förhållandet
Var och en måste även ta ett snack med sitt eget Ego. Det är oftast där skon klämmer, ifall vi ska lyckas att reparera ett förhållande, där dessa signaler finns. Det är tufft att titta på sig själv och att VILJA sänka garden och MÖTAS igen. Det kan lätt bli att man inte vill ge med sig i diskussionen. T ex att den ena parten har fått en roll av att behöva krypa och fjäska för den andre, för att bli sedd och accepterad. Helt ärligt, så finns det vuxna personer som beter sig som ett tjurigt lite barn , och vägrar att lyssna på riktigt, och höra vad partnern har att säga. Vi måste också försöka att se saker från den andres perspektiv. Framförallt är RESPEKT för sin partners åsikter, integritet, så viktiga att anamma. INGEN ska behöva ”ställa ” upp på sex , för husfridens skull. Och INGEN ska bli sur för att partnern ibland faktiskt inte har lust med sex just då.
INGEN ska behöva känna sig mindervärdig. Alla bör på fullaste allvar verkligen tänka igenom vad KÄRLEK till en annan människa betyder för Oss.
Är det ett snyggt yttre med perfekt kropp som är det viktigaste, och att vi håller ihop av ekonomiska skäl och för att det ska se bra ut inför andra?
Första meningen är så klockren. Bästa jag hört på länge!
Tack för den❤️
Vi har alltid haft det bra en det senaste året så pratar vi knappt med varandra. Vi sittgrupp varsin soffhörna. Jag kan sitta och vara ledsen och. Min man ser det, Men han kommer inte och tröstar mig eller ger mig annan uppmärksamhet.
Varför lever ni fortfarande tillsammans? INGEN av er mår ju uppenbarligen bra i ert förhållande med varandra. Det ÄR jobbigt att bryta upp och gå vidare. Men är det värt att leva i ett förhållande utan kärlek och omtanke och trygghet? Man kan inte leva tillsammans bara för att det är en vana och bekvämt. Det är tufft att leva ensam ett tag. Men att vara utan KÄRLEK OCH RESPEKT från sin partner är ännu värre.
DU kommer att växa som människa ifall du tar steget att bry dig om Dig själv och ge Dig Själv RESPEKT OCH KÄRLEK.
Varma kramar till dig ❤
Att alltid känna sig bekväm eller i alla fall våga, också i det obekväma, jobbiga som ibland måste dyka upp längs vägen.
Att alltid ha känslan att ”jag är mig själv, den jag är”
Precis som du skrivet, uttrycksfrihet! Aldrig känna ”oops, vad sa jag nu” eller ”hur ska jag säga det här på ett sånt sätt så det är okey” och så vidare
Tänk på den relation ”jag” känner mig allra mest bekväm i/med, den relation som ger energi åt båda håll, där bådas känsla är bara – god och använda sig av det i en nära relation med den man möter..tänker jag.
Synd att förälskelsen ställer allt på huvudet 🙂
Men när man ”vaknar till” tror jag dina ”stolpar” här ovanför är suveräna att alltid ha med i bakhuvudet. Sen kan det ju tyvärr bli så att man problematiserar något så mycket att det blir själva problemet.
Svårt det här med livet, kärleken, relationer 🙂 men så spännande
Tack 🙂 som alltid för kloka ord
Michael, och ni andra vilka tänkvärda inlägg. Oj vad era kommentarer stöttar mig i min bearbetning att komma vidare efter separationen.
Visst fanns det varningssignaler i vårt förhållande och vi borde ha gjort slut efter två år och inte 27 år, med facit i hand.
Men, livet är ju inte alltid lätt, utan vi kan lära av ex. Michaels list ovan. Men förnuftet talar inte alltid med känslorna, vs, och med åren kommer kunskaperna, som vissa av oss kanske inte fick i uppväxten.
Jag tror att mycket handlar om att träffa en person som haft en liknande uppväxt för att kunna få relationen till att funka. Då förstår man varandras uttryckssätt, hur den andra försöker inge trygghet eller varför hen gör si eller så. Man kan relatera till varandra.
Jag var inte van vid hårda ord från mina föräldrar, medan mitt ex bad sin mor skilja sig från sin far första gången då han var 13 år.
Jag glömmer aldrig första gången jag var hemma hos min före detta make. Mina svärfar betedde sig på ett förnedrande/hånande sätt mot min svåger, som då var 18 år, som jag idag aldrig hade accepterat. Tyvärr lever min svåger ensam i ”klorna” på sin alkoholiserade far och hans medberoende mor. Det är tragiskt att se hur de levt sina liv.
Min uppfostran handlar mycket om att man ska hjälpa andra som har det svårt, vara snälla mot varandra, ha stora kalas och skratta och ha roligt. Samtidigt har vi i den familj jag växte upp alltid delat lika på arbetsbördorna, pojkarna diskade, städade och tvättade lika mycket som tjejerna. Vi har också alltid respekterat mor och den mat och alla hushållssysslor hon utfört för allas välbefinnande i familjen som hade små ekonomiska medel. Kvinnan har respekterats med värme.
Det går inte att jämföra med den familj som min make växte upp i. Den stora skillnaden och det som gjorde dem exotiska från mitt håll, var att de hade bil och hade rest en hel del. Min make hade också haft ett jobb som inneburit resor till andra länder. Men när några år hade gått och man lärde känna dem bättre förstod man att under den vackra ytan fanns mycket problem.
Vi hamnade i olika roller. Jag blev den trygga personen att lita på för min make då hans familj var så splittrad. Och han gjorde karriär och kunde visa sina avlägsna släktingar och ortsbefolkningen med allt rykte om hans far, att han kunde bli något.
Min familj kämpade med ekonomin och båda föräldrarna arbetade mycket. Jag hade en jobbig hormonell uppväxt med tonårsdepression och min make var den första som jag vågade berätta för att jag mådde dåligt. Han ingav trygghet i att jag kunde få vara den jag var med mitt problem. Det var en lättnad då jag inte velat belasta mina föräldrar och detta var inget man på den tiden pratade så mycket om. Det var nästan en skam på den tiden om någon var deppig, då kanske man hamnade på ett mentalsjukhus (institution) så föräldrarna visste inte bättre på den tiden utan var rädda, bäst att vifta bort sådant fort!
Så vi var nog två vilsna själar som fann någon slags trygghet i varandra, men skillnaden i uppväxt tror jag är orsaken till att vi inte tidigt slog våra kloka huvuden ihop och gjorde slut. (Fast hade hans föräldrar varit trygga så hade vi kanske aldrig behövt skiljas).Istället kom barnen, sätta bo och göra karriär, och vips så var barnen vuxna och de få svaga band vi en gång hade brast. Vi hade inget kvar att bygga vidare på. Under vägen var det för mycket slit med svärföräldrar, olyckor, sjukdomar mm som tog slut på oss. Ingens fel, inget är rätt eller fel…livet är så och skulle vi vrida tiden tillbaka så skulle vi inte kunnat gjort något annat. I grund och botten har vi alltid velat varandra väl, men externa saker har påverkat oss väldigt mycket, den hårda vägen tog slut på oss istället för att binda oss samman ännu kraftigare.
Oj
Så du menar att du(och ditt ex)har levt ihop i mer än 25 års elände?
Förlåt, men är inte det efterkonstruktion?
Tycker exet också det?
Vad fick er att kämpa så länge isåfall?
Levt ihop i 36 år. Jag har en depression och min man gör allt hemma men Det är i te det stödet jag behöver. Vill kunna prata Men han säger han förstår Men innerst inne tror jag ute det. Hur kan man bara sitta och se på när Jag är ledsen. Har igen livslust längre. Känner att jag förstör vårt äktenskap Men å andra sidan kan jag inte rå över mina känslor och hela tiden känna skuld. När får jag vara glad? ? Har haft problem med att få tag i samtalskontakt i dagens sjukvård. Känner bara att mitt INRE skriker. Sitter i varsin sofforna och pratar knappt med varandra. Han säger jag pratar inte så så pratar ute han med mig. Kanske så att en deprimerad människa inte pratar så mycket. Och han säger ”det krävs två för dansa tango ”. Är det fel på mig eller som tycker att han inte förstår? ?? Har sagt till han att det är inte lätt att leva med en deprimerad människa. MEN NU UNDRAR JAG VARFÖR ÄR JAG DEPRIMERAD OCH VARFÖR blir jag inte bättre trots behandling.
Michael vad säger du? ?
Hej Anette
Ledsamt och svårt att gå igenom en depression.
Dina skrik på hjälp verkar bara tystna i skogen.
Du borde få bättre hjälp av de som kan hjälpa; psykvården, terapeuter, etc.
Det är inte din man.
Jag tror ärligt att din man gör så gott han kan.
Och om han inte kan mer där han står och är själv som människa, ska han då lastas för din depression?
Det är inte hans, det är din.
Eller menar du att hans bristande kommunikation(i dina ögon) är grunden till dun depression?
Begrunda då att när man är deprimerad är det rätt vanligt att man projicerar ut sitt elände på den som står en närmast.
Hoppas du får tag i rätt person som kan leda dig ur mörkret.
Ja Lasse min man gör så gott han kan Men inte när det gäller att vi pratar, för han är.så bra med att prata med alla andra. Jag förstår att det är.svårt för honom som närstående
Kommit nyss hem från en liten weekend med våra vänner, under middagen igår förnedrade min man mig inför våra vänner inte bara en gång utan flera… Han himlade med ögonen, gav mig direkt order”bara så du vet tar inte jag M(barnets namn) för nu ska jag äta, så ingen ide du säger emot” när jag inte hörde diskussionen och frpgade ”jag hörde inte vad sa ni(pga av barnet bredvid) fick jag en väsande kommentar ”Lyssna Då Istället” fn jag blev bara mindre o mindre skämdes ville bara därifrån!! Vad har jag gjort!! Frågade idag om han förstod hur han sårade mig , det gjorde han inte, utan det är pga av min oordning som gör honom irriterad. Märker mer o mer hur han får med sig den största sonen på sin sida, och även hur pojken visar förakt mot mig…jag anses va snäll enligt alla andra! Visst lite vimsig, men det är ju inte elakhet….Jag når inte fram , han går iväg när jag vill prata…. Hur få honom förstå??
Du kommer inte att få honom att förstå, och det är inte heller där du ska sätta din energi just nu. Hans beteende är inte acceptabelt!
Kanske parterapi kan hjälpa – annars…fundera på om det är så där du vill bli bemött av din närmaste. Om inte…fundera på att lämna. Upprepar; Hans beteende är inte ok!
lämna honom nu
Be inte mer
Fråga inte mer
Lyssna inte mer
Ta ingen mer skit
Ta ett eget beslut!
Flytta hem till någon vän som kan stötta dig
Jag är ledsen o sårad, han är precis som vanligt, han bara säger att han till slut inte orkar mer när jag inte har kontroll på saker o ting(glömde en sak) nu är jag bara kylig, VAR ska jag lägga energin någonstans, jävla Karl!!! Parterapi har vi testat han tyckte inte han hade ngr problem utan var jag som skulle ändra på mig….
Sätt energin på att fundera över vad DU vill med DITT liv! Kanske du kan gå till nån terapeut själv och få klarhet i dina tankar.
Han är inte snäll, vad det låter.
Lasse du kommer med bra frågor vilka även jag har ställt till mig själv samt jag och exet tillsammans.
När vi skildes sade han efter ca 4 veckor att han alltid haft en längtande tanke efter andra kvinnor och att han bara älskat mig till 80 % och att det med den nya kvinnan kändes som 100 %. Han berättade också med sorg i ögonen att de gånger han var nära på att lämna så hade jag alltid reagerat på ett visst sätt utan att jag visste att han var på väg att lämna mig. Nu i våras, fyra år efter skilsmässan, frågade jag honom, varför han inte lämnade mig tidigare. Han hade också ställt sig den frågan och sade att det var först de sista sex åren som om han tyckte att han fick strida i vårt förhållande.
Men vi har inte levt i ett elände, men vi har heller inte levt i ett fullständigt harmoniskt förhållande. Vi är båda från arbetarfamiljer och har kämpat för att få livspusslet att gå ihop och problem från exets familj har påverkat vårt förhållande rätt så mycket.
Jag har länge funderat på om jag skapar mig en efterkonstruktion, är jag bitter, har sorgens fåglar byggt bo i mitt huvud….är jag instabil person, är jag för snäll, är jag för känslig… men nej. Vad var det då som fick oss att kämpa så länge, det var nog de där 80 % från honom och mina 100%. Att han hade ett arbete som innebar långa perioder hemifrån. Samt att vi var två oroliga själar med två olika bakomliggande orsaker som fann någon slags trygghet i varandra.
Mitt ex ångrade sig och ville tillbaka efter 3 månader, men jag bad honom för sin egen skull att leva själv och finna inre frid för att sedan göra sitt val. Men han klarade inte det och valde att gå tillbaka till kvinnan. Till mitt ena barn sade han det hade varit bättre om han varit otrogen mot mig för då hade han aldrig lämnat. Efter ett år sade han till mig att det nog får gå 4-5 år innan det kan bli du och jag igen. I våras sade han att han inte ångrar en enda dag av de åren vi levde ihop. Han är en snäll man med hög empati och respekt för andra människor som fått kämpa mycket i sitt liv. Men i grund och botten lite vilsen i sin själv, vilket kanske även jag varit. Vi fann olika tryggheter i varandra och vi hade hög attraktionskraft till varandra men ser jag tillbaka så började vår negativa spiral redan efter två år. Jag vet precis när det skedde. Och har förlikat mig med varför jag inte redan då gick, eller snarare varför jag lät han komma tillbaka efter att jag gjorde slut.
Men ska jag ångra de 25 åren? Är jag bitter då? Är jag svartsjuk eller har jag inte läkt färdigt ännu? Givetvis fick jag två underbara barn men samtidigt så har det förhållandet lärt mig vad jag dels ska undvika i nästa och vad som jag ska söka i nästa förhållande.
Jag ser de 25 åren som lärdom och försöker inte döma mig själv för hårt utan med hjälp av sörjande, reflektion och accepterande ser jag att det fanns någon mening med de 25 åren för mig. Jag har fått lära mig mycket av honom och jag försöker nu minnas de fina stunderna vi hade.
Men jag förstår Michaels lista ovan då jag för ett år sedan umgicks med en man som var så mjuk, lugn och trygg i sitt sätt och så bekräftande. Han blev jättekär i mig och älskade mig. Vi hade samma uppväxt, och på det viset han uttryckte trygghet till mig och han skulle aldrig låta mig känna mig ensam i hans sällskap, fanns inte hos mitt ex. Hade jag haft den erfarenheten med mig när jag var 17 år så hade jag inte stannat kvar efter 2 år, eller tagit tillbaka honom efter det att jag gjorde slut då. Därför kan jag ibland fortfarande brottas med tanken, tänk om jag träffat någon annan som var lugnar och tryggare i sig själv redan då, hur hade mitt liv blivit? Gör jag mig själv lätt till ett offer? Ja kanske ibland, vet inte, jag har frågat min syster och mina kompisar det, men de tycker att jag dömer mig själv för hårt. Min broder varnade mig för honom tidigt…varför lyssnade jag inte!
För mig har det varit nödvändigt att leva själv flera år för att kunna hitta tillbaka till mig själv och få en chans att reflektera över både misstag och framgångar och lärdomar i mitt förra förhållande. Som du anar Lasse så finns det kanske en risk för att jag varit utsatt för förminskning av en rastlös själ, är det så det varit så är det viktigaste att inte döma mig själv för hårt och ta reda på ens egna svagheter hur man i så fall tillät det ske. Men allt sker inte så direkt utan vissa mönster kan smyga sig på och kanske inte alltid bara bero på parterna i förhållandet utan externa saker kan var väldigt påfrestande och en del par kanske stärks i det och andra försvagas…det är min livserfarenhet.
Livet har olika prövningar och det svänger upp och ned. Men så är det för alla förhållanden, och människor, viktigast för mig har varit att ta lärdom av händelser och utvecklas som person.
Idag är jag en stolt, lycklig och harmonisk människa med stark inre trygghet och framtiden är spännande.
Men jag är trött, grundtrött, då min ekonomi varit i botten och mina barn mått pyton…men nu ordnar sig det mesta och den antågande hösten som är min favoritårstid ser jag fram emot.
Kära bloggläsare tack för alla era hjärtskärande berättelser, om ni visste vad det har varit betryggande att veta att man inte varit ensam om att gå igenom en separation. För 2 år sedan var stressen så enorm men idag är all stress borta, mycket beror på att man fått tagit del av era berättelser och framförallt Michaels kloka inlägg….TACK!
Va fint att du delar med dig av dina erfarenheter. Det hjälper många andra. Hoppas du fortsätter finna ro i ditt liv framöver.