Det går att se på hur par pratar med varandra, om relationen kommer att hålla eller inte. Meningar som bryter ned eller för oss närmare varandra. Kanske är det vi själva, partnern, eller båda som är avsändare av meningarna som är så förgiftande:
”Du är alltid så…”
”Du gör aldrig…”
”Du har tjatat om det där så många gånger….”
”Du har alltid rätt!”
”Jag vet hur värdelös jag är!”
”Jag förstår dig, men…”
”Måste du alltid krångla till det?”
När vi får partnern att känna sig förminskad, mindre vetande eller sätter på oss offerdräkten som härskarteknik, har vi slagit in på en destruktiv relationsväg. Små doser, dag efter dag, som skapar avstånd och en tyngd i bröstkorgen. Vi försätter oss själva i energisparläge för att inte bli ytterligare sårade.
Jag iakttar paret på restaurangen, där hon himlar med ögonen och gör en svepande avisande rörelse med handen. Kanske finns det en anledning, eller så är det ett sätt att stjäla energi från mannen mittemot. Om det här är ett återkommande mönster, vandrar den här relationen oundvikligen mot stupet.
Vi kan inte förändra det vi inte är medvetna om, och/eller erkänner för oss själva. Klarsynthet i kombination med handling är helt avgörande. Det som behöver ta större plats i många, många förhållanden är den genuina viljan att mötas och att verkligen vilja förstå partnerns känslovärld. Inte enbart den egna.
Bristen på riktig connection gör att vi känner ensamhet i tvåsamheten. Den gör att människor söker andra vägar; till sammanhang där de upplever sig förstådda, sedda och lyssnade till. Hur vi använder det uttalade och kroppsliga språket, är oändligt mycket viktigare än vad många av oss kan föreställa sig.
Istället för att köra med klyschiga ledarskapstekniker som:
”Jag hör vad du säger…”
För att på insidan ha inställningen:
”Men det är ändå min väg som gäller…”
Så behöver vi säga:
”Vet du vad älskling – jag ser på dig att jag gjort något som inte känns bra för dig. Jag tänker lyssna på dig. Vad önskar du att jag gjorde annorlunda i den situationen?”
Det handlar inte om att vara undfallande och självutplånande, utan att visa styrka i att kunna mötas på riktigt. När vi lär oss detta, kommer oändligt många bra saker som en bieffekt.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jag önskar så att jag kunde få henne att förstå att jag inget hellre vill än att vi börjar kommunicera med varandra igen – för att vi bättre ska förstå varandra. För att jag ska få en klarare bild över vilka tankar och varför som rört sig i hennes inre. Vill verkligen möta henne i hennes funderingar!
I mitt liv är hon en väldigt viktig person. Just för att hon är den hon är.
Vilket jäkla tur hon har Filip…som träffat dig…:-D
Tyvärr finns hon inte i min närhet längre.
Förlåt…jag borde kanske ha förstått det…ledsen för det. Kram
Det är så på pricken. Jag har blivit tilltalad på detta sätt i så många år och inte förstått att jag levt i ett förhållande med en person med många narcissistiska drag. Nästan 20 år. Till en början så var jag uppenbarligen uppmärksam på det för det vad mycket bråk men de senaste åren så har jag tystnat och då blev jag väl en tråkig, orkeslös kvarnsten med psykosomatiska besvär som jag trodde berodde på jobbet med som uppenbarligen kommer av mina reaktioner av den jag levt med som behandlat mig på det sättet som du beskriver. Spänningar i hela ryggen och buken i flera år som jag varit så orolig för.Och en massa ångest.Sen blir man väl så ointressant och jobbig så partnern ”tappar känslorna”. Jag kämpade som fan för att rädda förhållandet som känns vansinnigt nu i efterhand då mina ögon öppnats efter att jag berättat för andra det jag aldrig sagt tidigare och fått höra att NEJ det är inte normalt att exempelvis kallas psykiskt störd så man till och med säger det själv till bli utskälld varje gång man träffat folk att man alltid vill stå i centrum mm mm. Jag har väldigt snabbt återerövrat mig och jäklar vilken vrede jag får emot mig. Det är fruktansvärt men också bra att jag ser den sanna personen. Går hos psykoterapeut som stöttar mig och säger att jag ska vara stolt över mig själv att jag nu ser så klart och agerar. men vilken energi det tar.Någonstans där inne har jag hela tiden känt att jag blivit behandlad illa och av någon anledning när förhållandet är slut, berättat för barnen som verkligen ger en känslan av att sätta spiken i kistan har väl gjort att jag känt att jag inte har något att förlora och bjuder nu motstånd.Att leva med en partner som inte har förmågan till ömsesidighet eller försoning är fruktansvärt. Att den jag lever med skulle säga till mig att den ser hur jag mår eller att den har gjort något mot mig som jag reagerat på är helt främmande. Det ska ju vara självklart!! Jag har följt din blogg sedan separationen för 2 månader sedan och den har som för många andra varit en räddning att läsa. Att jag förstår att jag inte inte är unik eller dum i huvudet som man ju kan känna sig. Men jag ska vara snäll mot mig själv och tänka på att jag kämpade in i det sista. Det var på en nivå som jag i efterhand känner är förnedrande (trånande, efterhängsen) men det var sista rycket och så är det väl man fungerar som människa när man har barn och tror att man ska förlora så mycket. Han är nu fruktansvärd att ha med att göra eftersom jag nu är stark och kraftfull. han är antagligen väldigt förvirrad och blir otroligt provocerad att att jag säger vad jag vill. Han vill läxa upp mig hela tiden. jag hoppas att det lägger sig med tiden men får nog räkna med att det kan bli jobbigt framåt.Nu ska jag försöka tänka att jag kommer få ro i mitt liv och ska fokusera på barnen. Motarbeta alla konstiga föraktfulla sidor som han har som barnen ser genom att jag ska visa vem jag är. och står för. Har ju inte gjort det. att det ska se en mamma som är helt grym. Glad,stark, rolig och omtänksam och som har massor av vänner som jag har försakat (han har inte någon). Och sen ska jag göra allt vad jag kan för att stävja de eventuella narcissistiska drag som mina barn skulle fått av honom. men hoppas att vi gett dom en sådan grundtrygghet att det inte finns någon risk att de har något sådant i sig. Sen hoppas jag någon gång i framtiden får uppleva att ha en partner som respekterar mig och bryr sig om mig och säger mitt namn och det låter ärligt och mjukt och inte som maktutövning för att förstärka det han säger och sitt eget ego.. Tack så mycket för din blogg Michael!!
Jossan!
Läskigt att läsa och jag känner igen så mycket.
Har hjärtklappning nu för jag har inte sett det själv. Jag har vänner, som finns där i bakgrunden, och han har ingen..
Hoppas allt går bra för dig och barnen!
Varm kram!
Det du har skrivit och berättat är som en spegelbild av min relation med mina barns far. Ilskan man får emot sig är fruktansvärt att uppleva. Sa stopp för ett halvår sedan och har ett helvete var gång vi ska mötas!
Vill säga att du är starkast i ert förhållande och du lämnar en människa som mår väldigt dåligt. Det är inte ditt ansvar att rädda honom. Han får rädda sig själv.
Lycka till med ett lyckligare liv!
Fint skrivet och visst är det så, viljan att kommunicera, förstå varandra, att mötas. Tycker/älskar man om någon vill man inte den personen illa utan tvärtom. Känslor tar överhanden, viljan att alltid ha rätt. Önskeläget är det du skriver om i den bästa av världar. Det borde inte vara så svårt.
Känner igen det där! Vi pratar inte med varandra länge, ordentligt. Vi kan tilltala varandra när det är något men inte mycket mer. Något jag inte har märkt tidigare men upptäckt när jag har suttit och funderat själv.. och andra har märkt det. Han ska alltid ha rätt! Spelar ingen roll om jag råkar veta vad jag pratar om så har han rätt och driver det tills jag blir tokig. Jag blir väldigt nedtryckt av det.. och han behandlar barnen likadant! Det sårar..
Just hemkommen från en FANTASTISK dansvecka på Öland…fylld av härlig gemenskap, glädje, sol, dans, lek…bara sådär löjligt skönt å kul alla vakna minuter å sekunder. Men landningen här hemma blev jobbig…har hört att det är HEEELT normalt. Men va skönt det hade varit att komma hem till en varm famn och ett mjukt, välkomnande leende…få berätta om allt jag upplevt osv. Jag skäms på ett sätt över att gå in i de här tunga känslorna när jag haft det så sjukt bra…det är ju inte alla som får uppleva såna härliga saker. Men jag vill hålla kvar känslan av gemenskap å samhörighet. Den är så himla fantastisk!!! 😀
Har jag tur kommer året på Folkhögskola att ge mig samma känsla…fast under ett helt år 😀
Det kommer det säkert! Foklhögskola är helt fantastiskt! Jag är nyligen hemkommen efter en veckas kurs på folkhögskola och känner igen mig i din upplevelse i att sakna den gemenskap och samhörighet som jag fann där. Får bli en tur nästa år också!
Men så kul för dig Hera! Ja…dom säger ju att det är något speciellt det här med miljön å de möten man får vara med om på Folkhögskola. Det finns så många roliga kurser man kan läsa, korta som långa 😀
Tack Fia! Det är verkligen inte hälsosamt att leva med någon som nedvärderar en och även barnen blir påverkade. Hur ont det är gör måste man länna. Sådana personer kommer aldrig till insikt.
Hoppas att det löser sig för dig Fia på något sätt. Styrkekramar från mig.
Jag förstår att det måste vara hemskt att bli kallad för olika hemska saker, eller kränkt med kommentarer. För mig var han bara tyst. Sa mycket sällan någonting possetivt eller negativt. Han bara fanns där som en person, en robot. Klart han tyckte saker om ting, men kunde inte uttrycka till människor. Han blev tyst och handlingsförlamad när min mamma gick bort. När jag var ledsen så kunde han inte förmå sig att trösta eller bekräfta mig i sorgen. Han bara fanns där, grät inte själv. Undrar vad som försiggår i en sådan kropp? Om någon har sagt en sårande kommentar till mig och jag berättar att jag blev ledsen, sa han bara – skit i hen. Kunde inte stå upp för mig en endaste gång. När han mådde dåligt på sitt jobb bekräftade jag honom genom att fråga hur han kännde sig, hur det kändes i magen att gå till jobbet osv. Helt vanligt hederligt samtal, för att man vill! Han svarade som tur var, men hade inte själv förmågan att ge samma sak tillbaka.
Jag kände mig bara gnällig om jag klagade på mitt jobb. Det vara bara- byt jobb då. Vet inte om det är typiskt manligt att dra så konkreta och sakliga slutsatser om sådana saker.
Så tyst och emetionellt frånvarande kan också göra ont.
Idag tänker jag mycket på det här att överge mig själv, att tappa självrespekten, att passera gränser i relationer…både mina egna och andras…så mycket av det har jag gjort pga att jag har starka och otillfredsställda behov…och en längtan efter att kunna få dem tillfredsställda. Va fult och hemskt det låter. Behov och längtan. Jag som vill ge och ta emot kärlek. Vill inte riktigt erkänna för mig själv att jag kanske befinner mig i den motsatta änden av skalan mellan kärlek och rädsla. Men så är det kanske. Att mitt ego är starkt och att det handlar om skrikande behov. Jag vill inte leva hela livet utan att få uppleva en vacker kärlekshistoria. Jag önskar bara en sån, sen är jag nöjd. Helst slutar den inte förrän livet är slut…men det är ju mer än någon kan begära. Den slutar troligen i sorg på ett eller annat sätt…men kan kanske få vara vacker under en längre tid iaf. Men nu måste jag ju backa igen. För jag överger ju mig själv varje gång jag låter den här längtan få för stor plats i mitt liv. Varje gång den leder mig till desperata handlingar. Varje gång jag ger mer än jag får ta emot. Varje gång jag längtar efter någon/något jag aldrig kan få. Jag vill inte överge mig själv, min självrespekt, dumpa mitt eget värde och trampa över gränser – inte i kärlekens namn. Jag vill bygga upp mig själv i kärlekens namn istället. Inte låta min längtan styra mina handlingar. Utan visa min styrka och värdighet…