De enda som inte tvivlar och känner sig osäkra på sig själva emellanåt är fanatiker eller psykopater. Du vill inte tillhöra någon av dessa. Fanatikern har av olika anledningar byggt upp en falsk övertygelse där friskt ifrågasättande inte släpps in. Psykopaten känner inte (förutom möjligen för sig själv) och eftersom osäkerhet är en känsla så är det ”ingen hemma” där.
Men låt oss prata om oss andra en stund. Vi som känner att vi inte alltid räcker till och som tänker: ”är det här rätt? Är jag rätt? Vad skall de andra tänka?”
Jag har pratat med människor som av de flesta uppfattas som oerhört självsäkra och trygga. De tillhör de s.k. framgångsrika och lyckade. Du hade blivit förvånad över hur många av dessa och andra runt omkring dig som känner sig otillräckliga och osäkra. Världen är inte alltid som vi tror.
ALLA KÄNNER SIG SMÅ EMELLANÅT OCH UNDANTAGEN ÄR FÅ.
Själv kan jag ibland känna mig otrygg i sociala sammanhang men har kommit till den punkten att jag inte längre orkar bry mig om osäkerheten. Jag har gett upp inför den och säger istället: ”så är det. Det här är en del av mig.”
Vi tror det är ett svaghetstecken att känna sig rädd och liten. Det är det inte. Det visar på vår mänsklighet och det gör att vi kan känna empati med andra. Om vi inte känner igen och erkänner vår egen osäkerhet, hur skall vi då kunna känna med andra?
När vi kan ”omfamna” och tycka (eller åtminstone acceptera) om alla delar av oss själva, inkluderat rädslor och osäkerhet blir friheten oändligt mycket större.
Hur ser du på det min bloggvän? Vad gör du med din osäkerhet?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar