För narcissisten (n-personen) är det den perfekta matchen: ingå ett förhållande med en empat (den inkännande och förstående personligheten), eftersom hon/han gärna sträcker ut sin hand för att ”rädda” n. En narcissist har en förträngd och omedveten bild av sig själv som värdelös och måste därför kompensera genom en grandios och ytlig självbild. Förmågan att ljuga för sig själv är n:s största ”tillgång”!
Empaten (e) är en hjälpare och sätter andras behov före sina egna. Det gör henne (ibland en han) till ett perfekt redskap för n. Typiska drag i ett empatiskt/narcissistiskt förhållande är e:s ständiga känsla av otillräcklighet och kamp för att försöka förstå: ”Hur kan han göra så här mot mig!? Jag fattar ingenting! Detta är så sjukt så att jag knappt tror att det är sant!” Samtidigt som n gradvis förlorar respekten för e och hennes/hans alla försök till anpassning.
För inkännande personer nöts självförtroendet ned och vi börjar tvivla på den egna verklighetsuppfattningen, vilket är gör oss till kasperdockor i narcissistens föreställning. Relationen blir till slut så pass förgiftad att vi undrar om ”detta verkligen händer på riktigt”? Medberoendet har slagit till med full kraft: ”Om jag hjälper honom/henne kanske jag själv kan känna mig hel?”
E försöker alltså läka sig själv genom att kämpa för att rädda n. N lever gott på energin som e ständigt delar med sig.
E bär med sig en stark övertygelse om att ovillkorlig kärlek kan hela allt, vilket är ett förödande misstag!
En annan förförisk kraft är de tvära kasten mellan att bli idealiserad och upplyft av n, för att lite längre fram känna sig anklagad, inkompetent och höra den egna röstens konstanta försvarstal. Hjärnan åker neurokemisk/biologisk berg och dalbana i dessa förhållanden.
En e person kan inte fixa n. Aldrig någonsin! Och anledningen är enkel: N ser inte problemet! Härskarmetoderna som han/hon ständigt utövar, förnekelsen, det fullständigt självupptagna och den avgrundsdjupa känslan av värdelöshet inför sig själv.
En inkännande person behöver börja rikta empatin gentemot sig själv så att självbevarelsedriften blir så pass stark att hon/han lämnar det destruktiva förhållandet. Det är inte vår uppgift att läka n. Det är någonting som personen själv måste göra (om den dagen och insikten överhuvudtaget kommer).
Den negativa förtrollningen kan endast brytas genom att e slutar med att ständigt försöka skapa harmoni i det dysfunktionella förhållandet till n, och slutar med att förneka den egna känslomässiga behoven.
Upphör med att lyssna till n:s ”fantastiska” verbala förförelsetekniker, utan börja istället agera på den egna överlevnadsrösten som ropar: ”Gå åt ett annat håll och ta hand om dina egna sår!”
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 16/3 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
Så bra Michael…
Var med på ditt första webinarie.
Och Utan det så hade ja definitiv hamnat i ett djupt hål efter att precis lämnat en narcissist av precis den kalibern som du beskriver i denna texter. Allting stämmer klockrent på hur förhållandet började och fortskred och tog slut.
Genom att jag precis som du skriver började analysera och fundera det sunda förnuftet tog tag i mig och skrek…… rädda dig själv för tusan.
Än en gång tusen tack Machael dina texter är till stor hjälp i förståelse..
Med vänlig hälsning, Mat
Så oerhört fint att höra Mats! Tack för dina ord! Varma hälsningar Michael
Som E är jag ute på andra sidan. Det var det absolut mest kaotiska och känslomässigt anorektiska jag någonsin upplevt.
Jag höll på att gå under av N.
Din blogg Michael, öppnade mina ögon och jag såg.
Det har varit oerhört svårt för mig att lämna, då jag utvecklade ett 100% medberoende.
Det var aldrig kärlek det var ett sjukt ställe att vara på med N.
Det värsta är att en E-person tycker till och med synd om en skitstövel !!
Jag har knäleder. Jag använde dem.Jag reste mig upp.
Livet återvänder med goda vanor o härliga vänner.
Jag kunde-Du kan !
❤
Så oerhört talande och fina ord som du delar med dig utav emilienne! Strykan kommer när vi agerar! Varma hälsningar till dig!
Hur deltar jag i denna? Någon plats man måste boka?
Bara följ länken Linda. Där hittar du all information 🙂
Tack!!
Jag befinner mig just i en sådan situation, där jag tänker bara hur jag ska hjälpa honom.
Har gjort allt för att rädda förhållanden eftersom det är två barn med i bilden.
Men jag känner hela tiden att jag kan göra lite till och lite till.
Undrar om det kommer att sluta och hur länge ska jag köra på och göra allt och mycket till ????
Vad händer om du tar några steg tillbaka Lita77 och slutar ge?
Genomgår just nu en separation och den här texten var intressant. Jag tror inte att min snart fd fru egentligen är eller har varit en narcissist men att hon delvis blev det när vi hamnade i den här sitsen.
Hon blev förälskad i någon annan och började måla in vårt förhållande i ett hörn. Hon kunde inte hantera sina skuldkänslor och började gradvis förlora respekten för mig och mina försök att rädda vårt förhållande.
Är det rimligt att man kan inta de här rollerna, eller att dragen av dem kan växa sig starkare, när man plötsligt hamnar i en ansträngd situation?
Tack för att du delar med dig D – jag ser ofta hur människor förändras under en separation – nya sidor som kommer ut i ljuset. Det kan vara oerhört smärtsamt att se. Jag önskar dig en fin dag!
Tänk om man läst detta för kanske 10 år sedan…
Så mycket tid..
Befinner mig i en relation som jag,om jag tänker efter borde avsluta. Har för två veckor sen hämtad mina grejor, bytt nycklarna och åkt hem(distansförhållande). Känns så jäklar jobbigt, bara för 6 mån sedan var vi nära på köpa hus… Vi har ff telefonkontakt och jag fick hopp liksom,- nu igen…men rätt vad det är så börjar han blir högljud,skäller osv och allt rasa igen och igen och igen.Hade mina döttrar varit med om det här, så hade jag bett de lämna. Och jag, jag hoppas om och om igen. Mår dålig, gråter för ingenting och mina döttrar tycker jag ska gå för gott. fatta själv inte vad jag håller på med, vill inte vara ensam….. vill inte vara med om detta tjafset heller, önskar bara det kunde vara som då…………….suck
Tina, jag tror du har svaret inom dig. Skrikandet o gapandet kommer sldrig att ta slut. Tro mig! Jag har varit i samma sits som du. Jag hoppade hela tiden på att han o jag skulle lösa det. Det var lugnt o skönt, å så pang kom hans ilska tillbaka. Det kunde vara en liten struntsak vi diskuterade. Det blev så många hårda ord, skrik o gap. Inget sunt att leva i.
Du kommer så småningom att må mycket bättre…försök bara och släppa taget om honom. Livet är för kort för att slösas bort på en massa tjafs o bråk med ngn som ska ge kärlek o trygghet istället.
Kram till dig!
Har lämnat. Är E. Håller sakta men säkert på att återhämta mig och mitt men det tar längre tid än vad jag trodde från början.
Tänker mycket på att jag så många gånger tidigare varit på väg att gå som magkänslan sa.
2 fina barn fick jag med honom och det är jag glad över. Allt annat gemensamt (som ändå inte fanns) är avslutat. Så skönt.
Tack för stärkande texter!
Jag ligger i skilsmässa med en man som fyller upp alla dessa saker. Det är så jäkla tufft då mitt egna värde är näst intill obefintligt! Jag har gett av mig själv så mycket att jag sommaren 16 undrade över medicin då jag inte kände glädje eller i huvudtaget någonting. Tomhet. Jag orkade inte längre vid årsskiftet då hans kyla och avstängdhet fick mig att tappa allt. 150% gav jag och ur detta gick jag tom. Nu är det som att avvänja sig från en drog, panikartad och lugn byter av varandra. Jag känner mig vilsen.. hur tar man sig igenom en sån här tid?
Läser din blogg varje dag, du får mig att andas!
Jag tror många människor har en uppfattning att en N-personlighet är en ”galen” människa utåt. Det vore nästan lättare att hantera. Det är fruktansvärt att ha blivit utsatt av en som är snäll, social, trevlig utåt och generös med och inför barnen. Att en sådan man på ett subtilt smygande sätt gjort en så mycket illa under många år, och att det med tiden kröp fram att han hade sgs alla dessa N-egenskaper. Nu lever han i ett fast förhållande med en ny E-kvinna (min tolkning trots att jag inte känner henne så väl.) Tidigare vände jag allt mot mig själv när han t ex blev arg över att jag tog upp att jag inte kände tillit, när jag hade en känsla att något var fel. Vilket det ju också var, när jag ser i backspegeln. Har insett att jag pga rädsla för att bli lämnad slätade över varningstecknen och bara försökte ge honom mer stöd och kärlek. Jag visste ju att jag var en stark och självständig kvinna som aldrig skulle bli styrd eller lurad av en man. Jag kände mig alltid otillräcklig hur jag än försökte, fast då kunde jag inte sätta fingret på hur det var. Och allt exploderade när han lämnade mig. Noll mentaliseringsförmåga för mig, trots att jag försökte beskriva att jag höll på att gå under. Skulden lades på mig, jag hade ”avvisat” honom så många gånger att han inte till sist stod ut. Jag förstod ingenting, jag tyckte jag alltid varit kärleksfull, fysisk,öppen och lyssnande. Visserligen ledsen över ständiga klagomål, men ändå den som lyfte honom. Jag tvivlade länge på mig själv men nu efter snart tre år ensam har jag börjat lita på mig själv igen. Jag vet vem jag är, och jag vet att jag inte kunde gjort bättre i vår relation. Det finns en skamkänsla kvar över att han hann lämna mig istället för jag honom, jag känner mig så dum på nåt sätt. Men hade vi inte haft barn kanske jag agerat tidigare. Barnen kommer jag alltid att sakna, att jag förlorar halva deras barndom, det tar tid att komma över. Men jag jobbar aktivt även på den biten, self-compassion, att ta hand om mig själv väl, att vända mitt synsätt och uppskatta den rika tid som jag och barnen faktiskt delar tillsammans.Och allt annat som livet innehåller.
Känner precis igen mig i din situation. Varje ord. Separerade med en N-personlighet vid årsskiftet och känner mig så ensam just nu. Jag har flyttat ifrån vår gemensamma bostad, men köpet är inte ekonomiskt löst ännu vilket begränsar mig i att börja leva mitt nya liv på riktigt. Barnen mår bra och bor hos oss båda och jag vet att jag inte vill leva med denna man resten av mitt liv. Men det gör så ont att bara få halva tiden med mina barn. Att inte få vara en familj. Jag uppfattar mig själv också som en stark och självständig kvinna och har gett honom all min kärlek och sympatier i 11 år utan att ta plats eller klaga. Som tack blir jag sviken och bedragen på värsta sätt och tvingas lämna mitt hem. Utåt sett är han snäll, social, trevlig utåt och generös men med en icke existerande självkänsla som han måste fylla med andras bekräftelse. Hur kunde jag bli så lurad?
Hur ska livet bli? Kommer jag någonsin lita på en annan person igen? Leva tillsammans med någon? Dela livet med någon? vara lycklig?
LiLo, önskar dig lycka till. Jag vill tro att lyckan kan komma åter. Försöker bara acceptera att det blev som det blev och jag är glad över att jag inte slängt mig in i ett nytt förhållande, att jag inte har samma bekräftelsebehov som min fd. Nu efter snart tre år ensam tror jag dock att jag skulle våga lita på en ny partner, samtidigt som jag inte känner att jag ”måste” dela livet med någon ny just nu. Styrkekram till dig.
Blev tipsad om dej av en vän, har läst detta och får ondare i magen. Det är ju klockrent ! Har levt i ett förhållande i nästan 15 år
ett barn. När N inte kan tala med mej sista året och jag känner att jag kvävs, då skaffar han en ny och kommer hem och kräver skiljsmässa . Allt är mitt fel, vad har det tagit åt mej som inte ställer upp längre på honom. Gud ska veta att jag försökt, försökt förstå, försökt att alltid vara till hands, försökt att förlåta hans misstag, försökt att hålla ihop familjen.
Jag sliter ensam med flytten med min son men känner ändå på något konstigt sätt att jag ANDAS ! Ja jag mår bra mitt i allt elände. Han ångrar sej och vill ha mej tillbaka, ber mej om hjälp med diverse saker som om allt va som förut. Jag stålsätter mej och säger nej, det enda vi ska tala om är vårt barn inget annat. Det sliter och river i kroppen men jag ska lyckas, jag vet att jag kan stå på mina egna ben. Detta kommer ta tid, vet inte hur men jag ska lyckas, för mitt barns skull.
Tack för att du finns och jag ska läsa allt !
Fick kontakt med en man för drygt 2 månader sedan. Svårt att förstå att det bara gått 2 månader för dessa har verkligen varit intensiva och händelserika. Det började med en djup själslig kontakt, vi pratade om allt i timtal. Han var otroligt intuitiv och känslomässig och jag fascinerades av hans verbala förmåga att uttrycka känslor. Det började som en djup vänskap som snabbt gick över i något annat. Han blev stormförälskad och var inte sen med att visa det. Efter någon vecka fick jag blombud, vilket såklart gjorde mig glad men också överrumplad. Det var som om jag dragits in i en känslomässig karusell och jag var yr. Det fanns dock en hållhake, han var i en relation. En relation som han ofta pratade illa om. Hur dåligt och känslolöst det var. Inget samliv på flera månader. Ingen kärlek. Han hade aldrig varit otrogen men detta kunde han inte stoppa. Han hade aldrig upplevt större kärlek än den till mig.
Jag drogs med. Jag hade ju längtat efter en känslosam man efter att ha levt med en känslokall man i många år. Jag hade längtat efter den själsliga kontakten. Nu fick jag den. Vi träffades. Första känslan var att det kändes fel. Men jag svalde och tvingade mig att ge det en chans. Han pratade om sitt liv, sin turbulenta barndom, sina missbrukande år och så behandlingen han genomgått som förändrat hela hans liv. Han hade kommit på fötter även om han hade vissa sviter kvar från sina missbrukande år. Det började ringa varningsklockor som jag försökte bortförklara som obefogad rädsla. Han pratade om sitt inre mörker. Sin inre smärta. Om ett liv som han sett som hopplöst tills han träffade mig.
Jag började känna press. Vad skulle ske om jag inte längre ville? Skulle han återfalla i missbruk? Ta sitt liv? Mellan raderna fick jag den känslan och den skrämde mig. Samtidigt som jag faktiskt kände något för honom, men för mig var det mer vänskap. Han pratade om att lämna sin kvinna, men behövde ordna upp saker först.
Veckorna gick. Så kände jag att jag måste stoppa karusellen innan det skulle gå för långt. Jag anade vart detta skulle kunna leda till och jag ville inte gå in i något som inte kändes helt hundra rätt. Jag berättade med stor ångest hur jag kände och reaktionen som kom var kraftfull. Hela hans värld rasade samman vilket han berättade om och om igen. I långa meddelanden beskrev han det totala mörker han hamnat i. Att han inte visste om han skulle orka leva vidare. Att han kämpat i halva sitt liv och alltid åkt på motgångar. Att han inte visste om han skulle orka mer. Skulden i mig ökade för varje rad jag läste. Samtidigt visste jag att jag troligen träffat en offerkofta som försökte manipulera mig tillbaka genom att skuldbelägga mig. Jag ägnade dock timmar i åt att samtala med honom om hans mående, men det ledde bara till mer och mer prat om mörker och hopplöshet. Han var totalt ensam i livet och allt var totalt meningslöst och han skulle nu avgöra om han skulle fortsätta ett liv i smärta eller avsluta det.
Jag kände mig totalt dränerad och jag kunde inte förstå hur det kunde bli så här på så otroligt kort tid. Inom loppet av några veckor? Jag har nu försökt att avskärma mig från honom men jag kommer på mig själv ibland med att vilja fråga hur han mår. På något vis bryr jag ju mig om honom och jag vill ju såklart inte att han ska göra sig något.
Texten du skrev nu fick mig att känna igen mig. Nu vet jag inte om han är en N person eller bara en offerkofta med missbruksbeteende. Men varningsklockorna ringer fortfarande och än är karusellen inte helt över.
Jag valde att lämna mitt ex efter 27 år. Mycket pga att han kan inte kommunicera, satt bara med iPad/tv. Oengagerad i vad som händer runt omkring. Jag tyckte att vi aldrig skrattade o vi saknade samhörigheten och framtidsvisioner som ska finnas i ett förhållande. Jag var ensam i tvåsamheten. Vi har haft berg och dalbaneförgållande alla år. När det är bra är det toppen och vice versa.
Bestämmer mig för att flytta och han blir ledsen men är väldigt samarbetsvillig och vi har många bra samtal(som vi borde haft tidigare…) Pratar om att tiden får utvisa hur det blir med oss i framtiden. Vi stänger inga dörrar. Han ska alltid finnas och ställa upp för mig säger han. Men nu efter att vi varit isär någon månad med bara ytterst sporadisk kontakt så har han nu tvärvänt på ingen tid alls. Är så himla arg. Beter sig som ett svin (verbalt) mot barnen och mig vill han inte veta av. Han osar av hat. Jag är rädd att han håller på att bli galen. Rädd för vad han kan ta sig till.
Nån som varit med om liknande? Vad händer? Varför ger han sig på barnen? (De är så gott som vuxna).
Om det finns barn med och det krävs att komma överens om uppdelning av veckor , dagar och semestrar där den ena styr och ställer och spelar ut inför barnet om personen inte får som den vill.
Vad göra?
Jag har samma problem. Hur göra? Kanske något Michael kan ta upp?… (Jag går sönder av en fd som detaljstyr allt och låtsas att vi samarbetar. Om jag har en annan åsikt så säger han att jag ”motarbetar” honom. Till slut får jag alltid ge med mig för jag blir helt slut av att han pressar mig och kommer med tusen argument för att få sin vilja igenom.) Jag kan snart inte dölja inför barnen mer hur han är… Jag är så frustrerad av situationen. Och det går inte att prata med utomstående för han pratar omkull vem som helst med sin sociala förmåga.