Det tar många år att kunna börja lära känna konstiga, mörka, destruktiva och motstridiga sidor i våra personligheter. Och innan vi börjar förstå vår egen person på riktigt, kommer vi att hamna förhållanden som gör oss besvikna, förtvivlade och uppgivna.
Överlag är vi väldigt dåliga på att se oss själva och hur vi beter oss i förhållanden. Men experter på att se bristerna i en partner!
Vi drivs även till alltför stor del av känslor. Och känslor gör att vi ofta navigerar fullständigt fel. Liksom ångesten för tystnaden i det egna sällskapet. Och för att hantera detta, ser vi till att ständigt vara på gång med all möjlig distraktion.
Förmågan att härda ut att enbart vara med oss själva, är en fantastisk källa till självkännedom, vilket b.la. innefattar medvetenheten om sina brister och destruktiva beteenden. Att i förlängningen bli vän med dessa sidor gör oss emotionellt vuxna!
Så länge som vi inte någorlunda väl känner oss själva, kan vi inte ha en sund relation med en annan människa. Vi kommer att repetera våra trasiga mönster om och om igen.
Och ju mer spirituellt inriktade vi är, desto mer verktyg har vi till hands för att lura oss själva till att tro att vi nått självkännedom. Påstår inte att alla som har en andlig/spirituell/personligutvecklings-väg använder detta som coping-strategier, men tro mig: självförförelsen ligger nära till hands.
Mognad ligger i att kunna se att en partner har både fantastiska och oändligt mycket mindre charmerande drag i sin personlighet. Att älska både det ”ljusa” och det ”mörka” – full och halvmånen.
Vårt sätt att älska som vuxna sitter ytligt ovanpå en massa relationsupplevelser från våra tidiga livsår.
Kärleken är inte en instinkt utan en färdighet. Kärlek är generositet gällande en annan människas känslouttryck, och viljan att förstå dess olika djup. Kärleken kräver även vår vilja och öppenhet i att visa oss sårbara. Däri ligger det sanna modet!
Att ha barn tillsammans med en narcissist del 1 – webinar. Du är varmt välkommen på den 26/9.
Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. För stad och datum följ länken.
Michael Larsen – relationscoach
Det känns dubbelt för mig i texten. Men jag tänker mig en ”frisk” relation. Då vill jag gärna ha förståelse för alla våra olika sinnesstämningar,
Jag lever med en ”mogen” person, men sedan länge är den fysiska attraktionen till honom bortblåst…Jag KAN bara inte tänka mig en intim relation med honom…någon som känner igen sig? Någon som fått tillbaka attraktionen till sin partner?
Känner igen mig alltför väl. Har nu kommit till den punkten att jag inte ens vill att han tar i mig och ju mer jag undviker det, ju mer vill han kuvert för han märker att något är fel. Han vill att jag ska väcka passionen för honom men det går bara inte. Förnuftet säger att jag borde älska och ha attraktion för den här personen, men känslorna vill inte. Vad ska/kan jag göra?
Kan du förklara lite mer om att använda andlighet/spiritialitet som en coping-strategi? Hur ska man känna igen det hos sig själv och andra? Kan du ge något exempel på hur en sån tanke skulle kunna se ut?
Det är jag också nyfiken på! Känns lite som att hur man än har man ändan bak… Att det är en omöjlighet att verkligen lära känna sig själv och sina mönster.
Blir lite brydd och fundersam när jag läser vissa delar. Min erfarenhet efter 23 års äktenskap som var allt annat än bra på många sätt och några relationer efter skilsmässan har gett mig många djupa insikter. Att vara själv, och få känna ensamhetskänslor som strålar genom kropp och själ är smärtsamt, och helt nödvändigt för att läka. Att söka mer kunskap, beröras av andra människor och skapa nya nervbanor är också helt nödvändigt för att växla kompasskurs. Att möta sin egen spegelbild utan påklistrade nödutgångar och flyktvägar kräver mod, sårbarhet och en sju..jvla vilja.
Samtidigt…..Det jag lärt mig om mig själv har till absolut största delen skett i kärleksrelationer, i relationer till barnen eller emotionellt starka ögonblick med vänner eller jobbarkompisar. När man provocerats ut på djupt vatten och dolda mönster blir synliga. Det sker inte på samma sätt när man är själv. Viktigast tror jag är förmåga till självreflektion, nyfikenhet på hur människan/jag fungerar och varför, och en vilja till att connecta. På alla plan. Mentalisera, gå över bron till personen som vi möter. Och-ta sig från omdevetet till medvetet.
Tänker att det är egenskaper vi kan öva upp. Utan träning kommer vi i ingenstans som människor. Allt som vi företar oss kan slå över och bli extremt, en flykt. Spirituellt, yoga, personlig utveckling, auyrveda, fysisk träning-kan bli en exit. Jag brukar fråga mig själv några kontrollfrågor när jag känner att jag närmar mig en gräns; Hur mår jag? Vad säger min egen inre röst, är den synkad med min yttre? Hur mår dem som finns närmast mig, är dem positivt påverkade av mig? Är jag i varje ögonblick närvarande oavsett arena och situation?
Det här var en bra text.
Det finns mycket som föder tankar och reflektioner.
Det är lätt att triggas till dåligt samvete och ifrågasätta sig själv, ”är jag medveten om mina egna mörka sidor”, ”tar jag ansvar för hur andra mår i närheten av mig”, ”är jag väldigt kritisk mot andra”….
Eva sa till mig en gång, det faktum att du ställer dig själv de frågorna är stort och mer än vad många gör men det visar också hur lätt du lämnar dig själv och fokuserar på hur andra mår och glömmer dig själv.
När hon sa att jag var medberoende första gången så sa jag emot. Jag tyckte inte alls att jag var det utan såg mig som en självständig person med många egna intressen och min man hade ju inte alkohol eller drogproblem så vad var jag medberoende till????
Tog ett tag innan polletten trilla ner och jag har sagt många gånger till henne efteråt att jag ber om ursäkt för att jag inte kunde ta till mig hennes ord. Hon hade ju rätt. Jag tyckte bara att det sa något om mig som jag inte ville identifiera mig med.
Men faktum är att jag tar svek väldigt hårt. Jag tänker automatiskt ”vad gjorde jag fel” och tar på mig skuld. Jag analyserar och försöker se hur jag kan lösa konflikter även med människor som inte vill lösa dem med mig. Jag ursäktar deras beteenden, vill inte döma för snabbt, tänker att det kan ju likväl vara jag som har uppfattat det fel osv. och vill ju egentligen att de ska berätta för mig vad de känner och tänker så att jag slipper gissa för det gör mig nervös och rädd för att jag gissar fel.
Sådant har jag lärt mig om mig själv efter separationen speciellt för det var tydligt då för första gången och jag slås av att jag fortfarande glider iväg i tankarna och undrar vad han tänker eller känner och lämnar mig själv. Hade jag varit i en ny kärleksrelation så är risken att jag inte hade reflekterat över det för då hade jag varit upptagen av min nya partner.
Ensamheten lär en mycket för man pratar med vänner och familj annorlunda då.
Hade jag varit i en ny relation så hade jag ju inte kunnat berätta för den personen att jag tänkte på min före detta kanske och samma sak så hade jag kanske inte berättat det för min familj heller för då hade de undrat varför jag var i min nya relation om jag inte kommit över min före detta osv…
Det är bara ett exempel på ämnen, tankar, känslor där man lätt censurerar sig själv och inte känns vid vart man är.