Det finns några upplevelser som starkt format min syn på livet: när jag som femåring blev påkörd (över huvudet) av en moped och såg hela händelsen uppifrån. För många år sedan i en kyrka i Prag, bektaktande en samling skelett med inskriptionen framför: ”en gång var vi som Ni. En dag skall Ni bli som vi.” En annan händelse var ett samtal med en svensk kvinna i Thailand som berättade att en stor del av hennes kollegor på mäklarbyrån där hon arbetade, gått bort i cancer. Samtliga var under fyrtio.
Vad har då detta med relationer att göra? Jo, de beskriver inte enbart liv och död, utan TIDEN och HUR vi använder den. Vad gör vi med timmarna i det här livet, vilka vi spenderar dem med och hur det får oss att KÄNNA?
Jag är ingen person med en lättvindig syn på uppbrott av relationer, särskilt inte då det finns barn med i bilden.
Många av era kommentarer reflekterar personer som kämpat och kämpar för att hålla samman familjen, trots en partner som inte varit närvarande på länge, otrohet och härskarmentalitet. Jag ser dig som inte vågar lämna av rädsla för att inte klara vardagen, ekonomin, ensamhet och ovisshet om hur barnen skall ha det då de är hos den andre föräldern (varannan vecka). Ett krig som pågår i din emotionella värld.
Skulle vilja be dig stanna upp för ett kort ögonblick, andas några djupa andetag och reflektera: hur vill du att fortsättningen skall se ut? Vad vill du fylla dagarna med?
En dysfunktionell relation, är en som får dig att tänka och känna smått om dig själv, gör att du inte vågar ta för dig, uttrycka dina verkliga behov och tvingar dig leva efter partnerns spelregler. Den spänner dina käkar, höjer axlarna och veckar pannan.
En parrelation skall bidra till utveckling, inspiration, glädje, lust, äkthet, trygghet, frihet… Vad är det annars värt?
Vad vill du att dina barn skall se då de är nära dig? Hur vill du fylla i resten av meningen? – Mina dagar var…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack /// Jag vet !! Men samtidigt är rädslan att han hittar någon annan och jag blir ledsen….Mycket kloka och rätt ord.
Hur kommer det att se ut om två år från nu, om fortsätter som hittills?
Jag levde i en relation utav rädsla i många år, men är sedan länge ute ur den. Att rädslan att den andre skulle hitta en annan partner handlar mer om ägande än om kärlek. Om man verkligen älskar någon släpper man taget, även om det är svårt
Håller med om det du säger om att släppa taget. Kärleken äger inte.
Det är så konstigt, jag känner igen mig i det Evalis säger. Jag är mest rädd för att jag ska bryta ihop när jag ser honom med en annan kvinna. Jag har blivit bortvald och hon har blivit vald. Han tränar, går ner i vikt och är så mån om sitt utseende nu. Var inte jag värd att anstränga sig för? Det får mig att känna mig ensammast i världen….
Kan förstå den känslan Mia och att det skrämmer. Samtidigt kan det vara bra att fråga sig själv om det handlar om kärlek eller revirtänkande. När vi ser en f.d. partner med en annan, kan det också vara det som gör att vi släpper taget. Känslorna klingar av. Första chocken värst, tills vi försonas med verkligheten.
Nu fick jag mig en riktig tankeställare…när jag såg ordet revirtänkande kände jag mig träffad.
Så bra skrivet som vanligt. Så kloka ord. Kändes som en käftsmäll som jag verkligen behöver… för att snart snart våga ta klivet ur denna relation… Problemet är att en person oftast inte är svart eller vit, men när de dåliga erfarenheterna/händelserna tar över det goda så är det väl dags att inse fakta…. Problemet är ju också att man så lätt blir van vid dåligt beteende… Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle stanna kvar i en relation som denna, så hade jag förmodligen sagt ”aldrig att jag skulle finna mig i det, jag skulle göra slut direkt”. Men man blir luttrad och tänjer på sina gränser och vet till slut inte ut eller in…. Men nu ska jag läsa dessa rader som ett mantra varje dag, och hoppas att jag till slut ska bli stark nog att lämna.
Lätt är det inte, men vi betalar våra liv med tid och hur vill vi att det skall vara under resans gång? Håller med dig om att det är lätt att vänja sig vid det vardagsnormala (som kan vara bedövat) och en dag vaknar vi kanske och undrar vad som hände.
Känner mig träffad på varje punkt som togs upp. Mitt stora problem är samvetet, vill att han ska må bra, sluta gråta, vara lycklig och älska igen. Kan inte känna lycka förens jag vet att han mår bra. Han är arg o ledsen i omgångar och jag vill verkligen inte att vårt barn ska drabbas i denna sorliga karusell. Jag har tappat alla, familj nära o kära pga mitt val vilket gör att osäkerheten tar över, gjorde jag rätt? Jag har sårat så många människor och nu är jag ensam. Känslomässigt har jag gått vidare och han som idag står vid min sida är även han hårt drabbad av detta. Så mycket känslor från alla olika håll och allt är mitt fel…
”Inte känna lycka förens han mår bra” – Din f.d. behöver ta hand om sina känslor. Det kan inte du göra åt honom. Vad får han ut av att ge dig skuld tror du? Det är en process att kunna förlåta sig själv. Alla är vi ansvariga för den egna lyckan – kan inte lasta andra för bristen på den.
Viktig tanke (som vanligt i din blogg). Men även om man vet att tiden tickar har allt ”sin egen tid”. Efter en oväntat skilsmässa från barnens far träffade jag en man som var allt annat än bra för mig. Jag som alltid varit känd för att vara glad, stark och ha skinn på näsan hamnade strax i ett medberoende. 4 år gick snabbt och jag vände o vred, vek mig dubbel och utochin för att passa in. Tillslut ville jag inget hellre än att han försvann ur mitt liv så jag fick börja leva mitt liv igen men det var lättare sagt än gjort. Tillslut kom dagen jag omedvetet väntat på. Inom en vecka hade han ett nytt förhållande och äntligen kunde jag ”släppa” honom. Vi skulle dock vara vänner. (Varför?). Jag började helas och hitta mig själv igen. Då fick jag ett elakt mess där han anklagade mig för att sätta käppar i hjulet för hans nya förhållande. Nåt han säkert gör otroligt bra själv. Jag sitter ju så att säga på facit. Iochmed messet bröt han all kontakt med mig. Och jag kan inte annat än tänka att jag fått ovärderliga kunskaper och växt enormt som människa. Så tack för en otroligt bra blogg som hjälper mig sätta ord och bekräfta känslor. Och hur viktigt det känns att ta makten om sitt eget liv. Det är ingen som tvingar någon att sitta med offerkoftan på. Kram
Du delar med dig av många kloka tankar, och som du själv säger i slutet om att ta makten över sitt eget liv. Låt inte hans tillkortakommanden läggas ut på dig. Tack för dina fina ord E. Kram
sant. Jag fick i samband med min separation frågan. Vilken bild av kärlek tror du dina barn får om du är kvar i en relation som du inte vill vara i ?
En mycket bra fråga Eva. Värd att fundera på.
Ett viktigt ämne om livets förgänlighet och en fråga väcks i mig. Du skriver att ett parrelation ska bidra till utveckling, inspiration, glädje, lust, äkthet, trygghet och frihet, vad är den annars värd … Känner du någon i din närhet som lever i en sådan relation? Jag gör det inte. Mitt äktenskap sprack i våras och nu ser jag med andra ögon på relationerna i min vänkrets. Ingen riktigt lycklig och verkar ha allt detta. Det är snarare hårt slit med många parterapitimmar och konstruerade datenights. De som verkar lyckligast och nöjdast är mina väninnor som valt att leva själva eller som särbos. Jag skulle så gärna vilja uppleva och leva i en lycklig utvecklande relation. Jag vill höra någon berätta om hur dom lyckas med det. Har du någon som kan berätta här på din blogg?
Det är intressant det du säger Bee. Jag börjar också se att det är få lyckliga par runtomkring mig. Det paret som jag alltid sett som lyckligast visade sig vara det trasigaste. Tänk om man vågade prata mer med varandra om sånt här och inte vara så upptagna med att visa en lycklig fasad.
Viktigt det du säger Mia och upptagenheten med lyckliga fasader. Vi behöver ständigt granska oss själva så att vi kan leva autentiskt. Lyckliga istället för enbart lyckade.
Tack för de orden; att vi ska leva lyckliga istället för enbart lyckade.
Jag har två misslyckade relationer bakom mig som gett mig två barn med två olika pappor. Förhållandena var misslyckade på två olika sätt. Jag blir ständigt påmind av omvärlden att jag har misslyckats i livet. I den relationen jag lever i idag är jag så lycklig. Alltså, hellre lycklig än enbart lyckad ska jag tänka hädan efter! Tack!
Det är en konst att göra sig fri från alltför mycket tyckande från omgivningen. Självförtroende och en välförankrad självkänsla är trygga vänner att ha med sig. Tack för att du berättar Åsa.
Inser just nu att detta gäller all typ av ”nära” relationer. Hur lämna de som utför ”jakt” på hens värde?
Ja, jag känner några stycken som har den sortens relationer. Ditt förhållande bröts upp ganska nyligen och jag förstår att du har många tveksamheter när det gäller parförhållanden. Jag generaliserade under lång tid då jag var nyskild mig. Såren ville och kunde inte tro på att det var möjligt. Lever själv, men vet att det finns kärleksfulla och varaktiga relationer. Det är möjligt. Kärleken är perfekt, men inte vi människor.
Lite sorgligt med ”hårt slit med många parterapitimmar och konstruerade datenights.” Ligger mycket i det du beskriver.
Hej! Så många kloka reflektioner och så mycket likheter med den resa jag gjort, är i. Att leva i ett dysfunkionellt förhållande har jag gjort…i 18 år tills mitt beslut att gå landade inom mig. Jag kan idag inte med ord beskriva hur alla negativa ord, tigande beteenden och avsaknaden i drivkraft för mig och våra barn….samt min panikkänsla av otillräcklighet fick mina tankar om mig själv att nära på utplåna allt jag tycker om. När allt processats i huvud, kropp o själ landade beslutet och vilken total känsla av lugn och harmoni. Sen är resan tuff och varje dag lär jag av mig själv o mitt beteende hur mkt jag har med mig likt en medberoende till alkoholist har jag tagit mig beteenden som medberoende till partner med psykisk ohälsa. Jag är idag fri ….i mycket men tränar ständigt på att tänka nytt och se nytt. Framförallt som levnadsglad har jag nu förutsättningar att leva mitt liv o på så vis ge mina barn synen o möjligheten att värdera sig själv o göra egna val i den omgivning de har.
Tack Anna! Ser stor styrka i dig som lyckat bryta dig loss. Din berättelse är med och gör den här bloggen levande. Dina ord ger styrka till andra. Värme till dig.