relationer

Det finns några upplevelser som starkt format min syn på livet: när jag som femåring blev påkörd (över huvudet) av en moped och såg hela händelsen uppifrån. För många år sedan i en kyrka i Prag, bektaktande en samling skelett med inskriptionen framför: ”en gång var vi som Ni. En dag skall Ni bli som vi.” En annan händelse var ett samtal med en svensk kvinna i Thailand som berättade att en stor del av hennes kollegor på mäklarbyrån där hon arbetade, gått bort i cancer. Samtliga var under fyrtio.

Vad har då detta med relationer att göra? Jo, de beskriver inte enbart liv och död, utan TIDEN och HUR vi använder den. Vad gör vi med timmarna i det här livet, vilka vi spenderar dem med och hur det får oss att KÄNNA?

Jag är ingen person med en lättvindig syn på uppbrott av relationer, särskilt inte då det finns barn med i bilden.

Många av era kommentarer reflekterar personer som kämpat och kämpar för att hålla samman familjen, trots en partner som inte varit närvarande på länge, otrohet och härskarmentalitet. Jag ser dig som inte vågar lämna av rädsla för att inte klara vardagen, ekonomin, ensamhet och ovisshet om hur barnen skall ha det då de är hos den andre föräldern (varannan vecka). Ett krig som pågår i din emotionella värld.

Skulle vilja be dig stanna upp för ett kort ögonblick, andas några djupa andetag och reflektera: hur vill du att fortsättningen skall se ut? Vad vill du fylla dagarna med?

En dysfunktionell relation, är en som får dig att tänka och känna smått om dig själv, gör att du inte vågar ta för dig, uttrycka dina verkliga behov och tvingar dig leva efter partnerns spelregler. Den spänner dina käkar, höjer axlarna och veckar pannan.

En parrelation skall bidra till utveckling, inspiration, glädje, lust, äkthet, trygghet, frihet… Vad är det annars värt?

Vad vill du att dina barn skall se då de är nära dig? Hur vill du fylla i resten av meningen? – Mina dagar var…

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare