Kära bloggvän: här kommer ett inlägg som tidigare publicerats och som jag hoppas skall hjälpa dig att förstå krafterna som kan sättas igång vid ett uppbrott av en relation.
Det är tiotusen år f.kr och den ensamma kvinnan stöts ut ur gruppen. Hon är desperat, förtvivlad och gör allt för att visa sin utsatthet. På egen hand är hon dödsdömd. Ett liv utan flocken/familjen finns inte, vilket är traumatiskt uppenbart för henne.
Vet inte vilka vetenskapliga backup jag har för min idé, men tror att det finns uråldriga delar bakom våra skallben som upplever en separation/skilsmässa på ett inte helt olikt sätt som den utstötta kvinnan, tusentals år tidigare. Överlevnads och dödsångest instinkter kan även triggas igång i oss vid starka omvälvande påfrestningar.
Logiskt sätt vet alla att vi överlever som ensamstående i vårt samhälle, men en djupare och äldre del av oss känner: ”hur skall det gå nu? Hur skall jag klara mig? Vad skall det bli av mig?”
Dessa existentiella frågor och krafter, plus de känslomässiga banden gör det så svårt för den lämnade, men också för den som lämnar. Skuld står högt på menyn.
Men det finns även en skuld i den som blir lämnad: ”varför kunde jag inte bättre? Om jag bara…” Smärtan och frustrationen över att inte få chansen att ställa saker och ting till rätta känns outhärdlig. Den som en gång var vår mest förtrogne har nu bestämt en helt annan riktning åt oss och känns plötsligt som en främling. Drömmar har smulats sönder.
Personen som var vår kärlek och samtalspartner är nu den sista vi kan vända oss till. Vi behöver göra tvärtom mot vad vi är vana vid, vilket kan ta tid att inse.
Vad tänker du om detta? Vilka är dina erfarenheter?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Bra skrivit!
Jag har verkligen känt av paniken i att kunna klara sig som ensam när familjen länge varit det som varit viktigast och ekonomin och pensionen är sämre än för många i vårt gemensamma samhälle, och att inte vara den viktigaste personen i sina barns liv har varit svårt.
Men… Att få leva nu, och åter få upptäcka vem är jag, samt se att det mesta kan man klara, att få skapa en ny identitet och att inte behöva känna att man inte är älskad, känns som en befrielse och lyckan hittar tillbaka!
Tack för att jag kan få skriva om detta!
Anne
Tack själv Anne för att du delar med dig. Bra för andra med liknande upplevelser att få läsa dina ord. Värme/Michael
Bra skrivet!!
Det är omtumlande att bli lämnad men även den som lämnar känner en stor oro om hur det ska bli? Gjorde jag rätt?….ingen att skratta med som förr….ingen att dela det innersta med. Men jag har stärkt mig med att det är bäst att lämna ett äktenskap då det inte finns någon väg tillbaka.
Dina ord är tänkvärda!
Tanja
Tack för dina uppmuntrande ord Tanja. Det är min (liksom säkert din) att det inte går att vara kvar i en relation utan kärlek. Det finns helt enkelt ingen väg framåt. Varma hälsningar till dig.
Men hur kan jag som är den som dumpar gång på gång vara den som får ångest och mår dåligt. Jag ångrar mig varenda gång….när det är för sent. Samma mönster over and over. I relationen känner jag mig kvävs, Har svårt att visa känslor. Är den där känslomässigt avstängde som du skrivit om. Men så fort jag gjort slut och det inte finns någon återvändo, då ångrar jag mig bittert. Och vill in i den där famnen som förut kvävde mig. Vad är det för fel på mig eg. Samma mönster over and over. Jag blir galen på mig själv. Och önskar ofta att jag vore känslokall istället. Det vore så mycket lättare.
Vad är det i att komma nära någon som får dig att gå? Finns det något som oroar/skrämmer dig? Vad? Varma hälsningar till dig.
Jag känner fortfarande starka känslor efter att ha blivit lämnad för drygt 2,5 år sedan.. Tänker ständigt på hur det kunde gå snett.. Vi hade allt.. Undrar bara när det liksom ska gå över.. Känns förjävla jobbigt emellanåt.. Och omgivningen vågar jag inte prata med längre om det.. Dom tycker jag borde gått vidare…
Tack för ett bra inlägg!! Kram
Tack för att du delar Yvonne. Det låter som att du behöver hitta fokus som är åt ett annat håll. Det är lätt att fastna när blivit lämnad. Kram
Hej Mia!
Jag är och har varit precis som du i många år. Sedan fick jag diagnoen emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) och då föll mycket på plats och jag förstod lättare varför jag agerat som jag gjort. Oftast är man så rädd för att bli lämnad och väljer då hellre att lämna partnern själv. Men sen ångrar man sig kanske om det nu inte var någon dålig partner. Man får helt enkelt lära sig känna igen sina känslor och lära sig att handla klokare av dem än man gjort tidigare. Man måste tex lära sig vara i känslan både de som är bra och dåliga. Lära sig njuta av stunden när man mår bra och inte tänka negativt. Det kan man lära sig. Att acceptera den jobbiga känslan och låta den komma. Att tillåta sig vara arg ledsen och sörja om det behövs. Att låta ångesten komma och passera för den går över. Det krävs träning på detta och man kan behöva hjälp från någon psykolog att rrda ut allt. Att samtala med en som är kunnig i ämnet har hjälpt mig. Hoppas du hittar någon lösning på problemet.
Tack Tina för att du delar med dig av dina erfarenheter. Intressanta och kloka tankar. Varma hälsningar.
3 1/2 månad sen vi separerade. Vi hade allt och vi hade det bra, men våra personligheter ploppade mer å mer upp till ytan och vi bestämde oss för att gå skilda vägar. Som vänner. Och fortsätta umgås. 5 underbara år fick vi tillsammans med mycket humor och skratt, nödvändiga och viktiga samtal och vi blev väldigt tajta. Livet var enkelt, ingen svartsjuka, aldrig några gräl men som sagt, vi var väldigt olika. Och att vi är dom vi är kom med bröstmjölken och gick inte att ändra på. Jag var lycklig i vår separation för han är/var min bäste vän, men några veckor efter separationen ville han ha ”distans och ”landa. Första skottet i knäskålen. Ytterligare några veckor senare hade han ny tjej. Nu var jag skjuten i sank. Inget blev som vi hade bestämt och pinan blev nästan outhärdlig. Plötsligt kände jag mig brutalt dumpad. Allt blev så fel.Det var dessutom jag som lämnade vårt hus och katt, så han bara fortsatte lulla runt på hemmaplan medans jag klämde in mig i en liten etta i en stad där jag inte kände någon. Hade många mörka tankar. Är i min hemstad nu, har ingen kontakt med mitt x och livet börjar sakta återvända, men sorgen är fruktansvärt stor än. Inte 24/7, men den ligger där och gror å ploppar upp ibland. När ska detta släppa helt ???