separera

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kära bloggvän: här kommer ett inlägg som tidigare publicerats och som jag hoppas skall hjälpa dig att förstå krafterna som kan sättas igång vid ett uppbrott av en relation.

Det är tiotusen år f.kr och den ensamma kvinnan stöts ut ur gruppen. Hon är desperat, förtvivlad och gör allt för att visa sin utsatthet. På egen hand är hon dödsdömd. Ett liv utan flocken/familjen finns inte, vilket är traumatiskt uppenbart för henne.

Vet inte vilka vetenskapliga backup jag har för min idé, men tror att det finns uråldriga delar bakom våra skallben som upplever en separation/skilsmässa på ett inte helt olikt sätt som den utstötta kvinnan, tusentals år tidigare. Överlevnads och dödsångest instinkter kan även triggas igång i oss vid starka omvälvande påfrestningar.

Logiskt sätt vet alla att vi överlever som ensamstående i vårt samhälle, men en djupare och äldre del av oss känner: ”hur skall det gå nu? Hur skall jag klara mig? Vad skall det bli av mig?”

Dessa existentiella frågor och krafter, plus de känslomässiga banden gör det så svårt för den lämnade, men också för den som lämnar. Skuld står högt på menyn.

Men det finns även en skuld i den som blir lämnad: ”varför kunde jag inte bättre? Om jag bara…” Smärtan och frustrationen över att inte få chansen att ställa saker och ting till rätta känns outhärdlig. Den som en gång var vår mest förtrogne har nu bestämt en helt annan riktning åt oss och känns plötsligt som en främling. Drömmar har smulats sönder.

Personen som var vår kärlek och samtalspartner är nu den sista vi kan vända oss till. Vi behöver göra tvärtom mot vad vi är vana vid, vilket kan ta tid att inse.

Vad tänker du om detta? Vilka är dina erfarenheter?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare