De har varit ett par i nitton år; har tre barn i tonåren (varav ett med särskilda behov), ett stort hem att sköta, krävande arbeten, en Coronapandemi som skapat osäkerhet kring framtiden. Inlägg på Instagram som visar hur fantastiskt alla andra har det, nyhetssidor som berättar om vilka ställningar som är härligast under semestern (”känn ingen stress” budskap) böcker och bloggar som berättar om hur vi ska bli lyckliga.
Vilket gap mellan drömmar, förväntningar och verklighetens: ”när är vi framme? Vad ska vi äta ikväll? Vi har inge gjort det på evigheter.”
Kvinnan nyss fyllda femtio, ser hur mannen ”diskret” scannar av kvinnan på cirka trettio där i badvattnet. När hon provade bikinin två dagar tidigare tänkte hon: ”what!? Vad hände med min trettioårskropp?”
Hon jämför sig och han har inte försökt förföra sin fru efter 2012.
En liten bekräftelse från trettioåringen skulle för ett ögonblick få honom att glömma sina midjevalkar.
Mannen är omedveten om vilka tankar och känslor som väckts inom hustrun genom den där blicken på stranden.
En kvinna blir charmad och fascinerad av en manlig kollega på jobbet som känns väldigt närvarande. Mannen är gift och hans fru tycker att han har varit frånvarande de senaste sju åren.
Det förekommer ingen vardagsstress i mötet med en ny person. Inget bagage! Ingen kropp som har förändrats av tidens tand. Inga gamla konflikter som ligger och skvalpar. I det nya fräscha idealiserar vi på alla cylindrar. Vi har inte sett tråkiga kommunikationsmönster, frustration, motgångar, läkarbesök, barnens alla aktiviteter etc.
Vi drabbas av den förförande upplevelsen av att vara sedda från en utomstående, vilket i sin tur får oss att känna oss levande. Det är attraktionsskapande!
Makens misstag är att han inte har bekräftat henne på länge och trampat i ”jag tar dig för givet fällan!” Han har upphört; kanske aldrig gjort det: ”sett på henne som om varje dag var den första gången.”
Hon har kanske inte heller orkat!
Emotionellt sköna oaser behöver skapas och besökas i tvåsamheten. Vi behöver prata om det svåra utan att skuldbelägga och tillrättavisa. Inte försöka vinna debatterna över partnern. Tillåta varandra och oss själva, att kunna vara sårbara och uttrycka våra behov. Röra vid varandra (inte enbart fysiskt).
Michael Thor Larsen – relationscoach
Jag har nu lite orsak att vara den där utanför relationen som väldigt felaktigt kan verka ”roligare”. När jag ser de där blickarna från män i relation tänker jag ”din skitstövel”. De har en fantasi som, för mig, gör dem grymt oattraktiva. De har ingen susning om hur det är att vara i relation med mig och skulle de ha det skulle de springa iväg så fort de kunde med svansen mellan benen. Lite elak är jag nu men det är lite befriande att få vara det ibland.
Det sorgliga som väcks inom mig kommer när de jag har på nära håll trampar på sin respektive men är trevliga mot mej. Det är inte trevligt. Det fyller på min sorg om fega män. Jag är låååångt ifrån nån lättsam Donna. Inom mig sjunger jag ibland Miss Lis låt ”jag är kompliserad”. Jag tänker oxå ”ta du hand om din fru och er relation innan du går o blänger.
Visst är det bra med fantasi men använd den då till något kreativt som bygger upp snarare än raserar.
Puss & kram till alla modiga som följer den här bloggen.
Känner så igen detta. Lever i ett förhållande där jag i tvåsamheten känner mig så ensam. Min man ser eller hör mig inte. Stänger av. Tror det är så även för mig jag stänger av. Vi är inte de samma personerna längre varken i kroppsform eller själsligen. Vet att ha inte villar min röst den är så skarp så han stänger av. Vi har för mycket med oss i vårt bagage som vi inte kan rör i.
Däremot är han supertrevlig mot andra kvinnliga varelser. Lyssnar och intresserar sig. Skrattar och verkar intressant. När jag ser honom då så ser jag den mannen jag blev kär i.
Jag tror inte det är någon lösning att bryta upp för att hoppa in i något nytt. För samma sak kommer att hända igen i den nya relationen.
Frågan är vad är min del i detta? Vad kan jag påverka? Hur kan jag agera? Hur skall jag tänka?