Hopp, förälskelsekemi, emotionell distans från en partner eller en f.d. sådan, ett nedsatt självförtroende, förlorad integritet och ett ständigt analyserande, är den perfekta medberoendecocktailen. Vi har bränt oss på den destruktiva relationsplattan men vi återvänder för en omgång till. Och en till!
Mixen av en hjälpare inombords och gränser som har raderats ut därför att vi kämpar med att nå fram till personen som inte är ”här” (i relation till oss), är förödande.
Det är antagligen inte första gången som vi tar ett par klunkar till av det emotionella nervgiftet som gör oss medberoende.
Vi testar nya strategier, söker råd på nätet och pratar med vänner. I bästa fall vet vi att vi måste gå åt ett annat håll, men när den som vi är förälskade i, eller inbillar oss vara förälskade i, bombarderar oss med dubbla budskap trasslar vi in oss.
Hjärnan har en märklig förmåga att höja värdet på den eller det som är utom räckhåll. Vi skapar en aura av mystik när vi inte får svar på meddelande, när vi ser fragment av personens liv på sociala medier, och tillåter hoppet om att han/hon ska ändra förhållningssätt och äntligen möta oss på riktigt.
Det är bortom logiken, men vi kan demystifiera genom att se vad det verkligen handlar om: att vi människor har ett oerhört starkt behov av att få upprättelse när vi har blivit sårade och bortstötta.
Vi behöver bli mycket bättre på att se omständigheter och människor som de är, och inte hur vi önskar att de vore.
Våra egon är enormt potenta och avskyr avvisande, icke förklaringar och att inte få bekräftelse ”efter allt omtänksamt och kärleksfullt som vi har gjort för honom eller henne. Jag förtjänar att åtminstone få veta varför.”
Egot lockar oss: ”han/hon har så fantastiskt fina sidor, är den ende för mig och jag kommer aldrig att kunna bli lycklig igen. I alla fall inte utan X!”
Och så slår vi oss emotionell blodiga genom att gå tillbaka vid minsta vink från den som är alldeles för trasig för att kunna ge oss det som vi verkligen behöver.
Vår egen trasighet kommer inte att helas genom en annan människas trasighet.
Våra nära relationer har en enormt stark inverkan på vårt mående och därför behöver vi vistas i en relationsdynamik som skänker lugn.
Se upp så att du inte blir beroende av din egen neurokemi: känslomässiga berg och dalbanor, återföreningssex, nya löften och återkommande kaos som du ser som din uppgift att lösa.
Livet är väldigt kort – vem ska du dela din ovärderliga tid med? Hur ser ditt eget sällskap ut?
Michael Larsen – relationscoach
I den ständiga längtan efter sedan…lite längre fram…och bara några år till, när barnen flugit ut och klarar sig själva…lär jag mig att se de små tingen i tillvaron som ger tröst trots allt…
Varm blick från någon av tonårssönerna..koltrasten utanför fönstret i skymningen…katten som hälsar mig med ett mjaauu när jag kommer hem..eller min vackra dotters varma hand i min under solblänket…
Glad Påsk Michael och alla ni andra!
/Em
Åhhh älskade du. Det va lite så jag tänkte det blir bättre sen när barnen blir större osv men när man slog ut helheten så vart de aldrig bättre sen.
Man ska ta vara på guldkornen i sitt liv det både stärker en och växer man av.
Nu vet jag inte riktigt om du är kvar i relationen.
Men all kärlek till dej. Börja med att tänka på dej själv o h vad som är bäst för dig.
Många kramar och glad påsk till dej med
Tack Nina!
Många långa år med en n-personlighet….ett försök att lämna..men barnens förtvivlan och dåligt med styrka från min sida att genomrida hela stormen har gjort att jag blivit kvar…lugnt i perioder..och man har lärt sig genom åren var minorna ligger och kan oftast undvika att trampa rakt på dem..
Man vet att man borde gått…men man väntar lite till..och försöker hitta guldkornen i tillvaron trots allt, och aldrig glömma att prata med barnen om vad som är viktigt i livet och om vikten av att värna om sin integritet…
Livet är en gåva trots allt.
Stor kram tillbaka!
Hög igenkänning på detta!!! Smärtsamt men ändå befriande att få syn på detta mönster. Medberoendepersonligheten sitter så djupt men med insikten kommer också möjligheten att förändra beteendet .Men oj vad svårt det är även om man förstår vad man gör och vatför. Utan dina texter och webinar hade jag inte kommit så långt som jag ändå har…..men det är långt kvar ….
Tack
”Se upp så att du inte blir beroende av din egen neurokemi: känslomässiga berg och dalbanor, återföreningssex, nya löften och återkommande kaos som du ser som din uppgift att lösa.” … usch så hemskt det låter… återföreningssex är inget som är aktuellt här, men det förstår jag i alla fall att man kan bli beroende av. Men det andra – har jag blivit beroende av kaoset, av att släcka bränder, av att åka känslomässig berg och dalbana?? Jag önskar mig ju bara trygghet och lugn. Eller? Lurar jag mig själv?
Jag har varit känslan på spåret. Förstått att det jag känner är helt galet. Om jag haft en dotter eller vän som gjort det jag gjort hade jag sagt spring. Men jag har stannat för att lämna har gjort allt för ont. Har bett om att han ska förklara varför han behandlat mig som skit och varför han håller kvar mig fast jag ber honom att släppa taget om mig.
Denna text är mina ord. Ord att hålla fast vid, att läsa om och om igen tills det inte gör ont mer.
Skapar man kaos för att slippa ha det bra. Och har Känslan inom sig ”jag är inte värd att ha det bra.”
Jag kan nästan tro att det är mej du skriver om!
SÅ hög igenkänningsfaktor och så sant!
Tack Michael!
Håller med i allt, känns som du skriver om mig!
Har haft ständig ångest sedan jag blev lämnad, går hos psykolog och inser att mitt ex. har tydliga draga av borderline. Men uppbrottet är lika smärtsamt för det och saknaden är enorm!! Från att jag var hennes allt i några år till att nu inte vilja ha någon som helst kontakt!
Smärtan är total, har inga mål i livet kvar i mitt vuxenliv. Har barn sedan ett tidigare förhållande.
Det har varit svårt för mig att verkligen se min medberoendepersonlighet. Jag tycker ju att empati, omtanke, viljan att se ur andras perspektiv och viljan att samarbeta och släppa på egen prestige är fina egenskaper men att då erkänna att jag är medberoende är att skuldbelägga de sidorna. Att jag ska skämmas för att jag är sån.
Jag har verkligen skämts för att vilja ha tillbaka någon som senaste året ljugit, bedragit, varit otrogen samtidigt som han sagt att han älskar mig, älskat med mig, åkt på resor med mig och vårt barn osv. En person som kan leva i en fasad men som man inte har en aning om vad han egentligen vill, tänker, känner …..
Jag tänker att personen nu ändrar sig när han lever med henne och det är väl det som känts tyngst, tanken på att allt det jag tyckte var fint med oss är det hon får nu samtidigt som hon slipper det som jag upplevde som jobbigt och det blir som ett kvitto på att jag var den felande länken.
Samtidigt så skäms jag över att jag vill att det ska ta slut mellan dem. Det är som att önska olycka över någon som jag bryr mig om. Det känns fult och inte alls empatiskt eller kärleksfullt. Jag ska ju unna den jag älskat lycka. Men just nu har den lyckan känts som att den varit på min bekostnad och samtidigt så hatar jag offerrollen. Jag är inte bekväm med att känna mig liten och ledsen …. men just så känner jag mig.
Djupt sårad
Anneli. Så väl jag känner igen mig i det du skriver. Det näst sista stycket skulle kunna vara jag som skrivit. Men om det kan vara en liten tröst så vet jag att vi är fler som undrar så och det är väl inte så konstigt. Tycker inte att det är något man behöver skämmas för. När man blir utbytt utan att veta varför är det väl inte konstigt om man undrar.
Sista stycket. De tankarna tycker jag inte heller du ska skämmas för. Jag tänker likadant och fler med mig. Hoppas det kan få dina skamkänslor att avta.
Att man vill ha tillbaks någon som bedragit en är väl inte så konstigt. Älskar man någon så slutar inte de känslorna för att man blir lämnad. Det kan ta lång tid att glömma någon och de känslorna gör ont.
Lider med dig för jag tror jag vet hur du känner. Livet är tufft och jag önskar att det kommer något positivt i din väg.
Tack P.
Det är så skönt att bara få höra att det är ok att tänka och känna det man känner och tänker.
Man kan ju inte riktigt styra det … inte än ……
Det är så tabubelagt att prata om sina riktigt primitiva tankar och känslor vilket gör att man känner sig än mer ensam. Gemensamma vänner och exets familj, man drar sig för att berätta vad man tänker och känner för dem. Man vill inte vara den som låter bitter, man vill inte låta barnslig utan tänker att som vuxen så får man hantera besvikelser i livet, acceptera motgångar och vara stark och gå vidare.
Och visst ser jag solsken. Visst finns det mycket jag är tacksam för. Jag kommer inte ge upp. Men det finns stunder när man inte orkar. Det finns dagar då styrkan känns långt borta. Det finns en sorg i att inte få sin kärlek besvarad och mina empatiska handlingar värdesatta.
Då är det riktigt skönt att läsa här, skriva av sig och känna sig liten med andra.
Så tack än en gång.
Du är en av de positiva sakerna som kom min väg.
Anneli. Känner så med dig när du skriver att du inte vll verka bitter inför vänner och anhöriga. Tyvärr är det så att någon som inte blivit lämnad/utbytt kan förstå hur ont det gör. Det gör verkligen riktigt ont. Även om man är vuxen får man vara ledsen. Det tråkiga är, tycker jag, att vi vuxna är så elaka mot varandra när vi separerar och då särskilt den som lämnat. Ibland tänker jag att man kanske aldrig accepterar att man blivit lämnad och det behöver man heller inte skämmas för. Det är så mycket man inte alls behöver skämmas för. Tänker på dig och hoppas att din vår och sommar blir en liten ljuspunkt. Någon gång måste det bli bättre.