När pressen ökar på det som redan är under stress är en vanlig reaktion: ”jag vill bort!”
Vem trodde i januari 2020 att flygplan skulle bli stående på marken att personal skulle tvingas lämna sina jobb? Att många människor skulle jobba hemifrån? Att länder skulle stänga ned och ekonomier störtdyka? Att plexiglas skulle monteras upp i butiker och avståndsmarkeringar? Att människor skulle dö?
Jag vet att många går runt med malande tankar: ”hur ska jag/vi få ihop det ekonomiskt? Tänk om mina föräldrar blir sjuka? Vad händer till hösten?” Det är existentiella frågor som tynger.
Ett förhållande handlar till stor del om hur vi som individer hanterar motgångar och frustration. Tar vi ut våra känslor på partnern eller har vi en kreativ/konstruktiv syn som gör att vi kan navigera oss framåt i en tvåsamhet? Eller tar anklagelser och besvikelser vid?
Strålkastarljuset riktas skoningslöst mot det som inte är bra i våra förhållanden när omvärlden och vi själva är utsatta för stress. Vi är inga isolerade öar från världen i stort!
När allting känns smidigt och skönt är det relativt lätt att vara omtänksam och kärleksfull. Men när det gungar…
Om vi tidigare har irriterat oss på partnern, förklarat att vi behöver förändring, men mötts av trött likgiltighet eller tomma löften, förlorar vi förr eller senare respekten och därmed attraktionen.
Det är egentligen inte de yttre omständigheterna som t.ex. en pandemi och dess efterföljande effekter som sänker våra relationer, utan våra reaktioner; vårt sätt att möta kedjereaktionerna från världen där ute.
Om vi försöker kommunicera med partnern och hon/han för den sjuhundranittionionde gången svarar disträ med blicken ner i mobilen, säckiga myskläder (inget fel på sköna kläder så länge det inte blir vår ständiga uniform) som vi störde oss på redan för ett år sedan, en partner som ständigt har fokus på barnen men sällan eller aldrig på dig, kommer oundvikligen dagen som får allt att rasa samman.
När vi dessutom ser att andra ta steget och separerar, väcks någonting inom oss: ”om hon/han kan så kan säkert jag.”
Något som de flesta av oss tycker riktigt illa om, är när vi blir till sämre människor tillsammans med någon. Vi avskyr zombiekänslan då vi mekaniskt utför vardagssysslor samtidigt som vi hör vår egen röst upprepa, vädja och tjata: ”kan vi inte? Jag behöver! Varför lyssnar du inte? Jag blir ledsen när du säger så!”
Livet är kort och vi vill känna oss levande – få älska och känna oss älskade!
Tidigare var det betydligt lättare att fly från förhållandet även om vi har varit kvar i det. ”Bedövningsmedlen” var innan pandemin betydligt mer lättillgängliga genom resor, konserter, sociala tillställningar etc. Vi kunde distrahera oss bort från tvåsamhetens trista fettfläckar.
Förhoppningar om en fantastisk semester som skulle göra att vi hittade tillbaka till varandra, ersattes med tristess och farhågor: ”jag fick ett kvitto på att det är så här jag under långt tid känt för henne/honom! Vi har nått slutet på vår väg!”
Om vi accepterar varandras olikheter, är villiga att kommunicera från djupare och autentiska platser inom oss, om det finns en grundkärlek mellan er, finns det förutsättningar för en fortsättning.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar