Du står där med bultande tinningar, tankar i kaos, känslor som rusar och en röst som skriker: ”nej, nej, nej!!!” Och frågor:
”Hur kunde han/hon!?”
”Hur kunde jag missa det!?”
”Är jag inte tillräckligt attraktiv?”
Vi kämpar med att försöka förstå något som vid första chocken är fullständigt ogripbart. Han eller hon som det är menat att vi ska kunna anförtro oss åt, personen som vi ligger avklädda, sårbara, nakna och delar nattmörkret tillsammans med. Månader eller år av uppbyggd tillit, skratt, en varm hand som mjukt styrkt över din kind och en kropp som smält samman med din, har nu valt att dela kyssar och flämtande andetag med en utomstående. Eller utbyte av bilder och textrader som bara är för mycket att ta in.
Du upptäcker det genom en främmande doft, en upplyst mobilskärm vid fel tidpunkt på dygnet, nya sexuella beteenden från partnerns sida, förändrad klädsstil och en frånvaro som gör dig misstänksam.
Fullständig förnekelse eller så kommer hon eller han fram till dig och berättar: ”jag har gjort någonting fruktansvärt och gått över gränsen.”
Som människor vill de flesta av oss känna sig exklusiva, utvalda och få vara Personen i någon annans liv. Det ligger så oerhört djup inom oss att få känna den där alldeles speciella känslan av VI. Tillit som grundfundament för hjärtat som har haft modet att blotta sig!
Hur smälter vi det som det känns inte går att smälta? Overklighetskänslor som invaderar och tuggar i sig allt det som vi hållit kärt: ”du och jag mot världen!” En plats av trygghet som förintats av svek.
Men det går att hitta tillbaka till varandra, men resan är lång. Ett enormt stort ansvar vilar nu på den som har varit otrogen. Inga bortförklaringar, skuldbeläggande, rationaliseringar och lögner. Utan sanning! Även om den känns rå och fruktansvärt smärtsam. Den viktigaste ingrediensen: öppenhet och förståelse för hur illa vi gjort partnern. Inte som intellektuella trollkonster utan förmågan att känna med. Att gå i den andres skor och smaka tårarna.
Till dig som har utsatts: du kommer aldrig att glömma men förlåtelse är möjlig. Men du behöver tid till att få vara förtvivlad, arg och misstänksam.
Om otrohet är ett återkommande mönster i er relation och du gång på gång utsätts för kränkningar, behöver du ta all hjälp du kan för att lämna relationen.
Inget i världen är värt kostnaden av ett självvärde som släpas runt i smutsen. Du kommer att hitta kraft till att resa dig upp igen. Människor kommer att kliva in i ditt liv och säga de rätta sakerna, ge dig blickarna som lyfter och hålla handen över din rygg.
Hur går man om man är på andra sidan?
Vad kommer en otrohet av… Är man en ond människa för alltid dömd till en etikett av otrogen…
Kan en otrohet vara ett sätt att vilja ändra på den relationen man lever i. Och i så fall, när man sagt förlåt, försökt visa och förklara att man ser hur mycket man skadat – är det då okej att titta på varför-frågan? Varför det kunde ske?
Hur länge är det okej för den som blivit utsatt att vara arg? Och är vilket beteende som helst giltigt hos den som blivit utsatt? Får man kalla den otrogna ”hora, fitta, psykopat…” får man trycka ner, mobba, ge igen, göra den andres liv till ett helvete… Är det okej att få bete sig precis som man känner för – för att man blivit utsatt för otrohet?
Många funderingar och många frågor <3
KRAm "en otrogen" som tappat bort sig själv…
Nej, jag tycker inte att man har rätt att kalla någon de sakerna du räknar upp, även fast den varit otrogen. Jag har inte varit i din partners sits, även om jag har misstänkt det, men även om jag skulle ha varit det tänker jag att jag fortfarande måste stå upp för mina värderingar. Saker som ”h-ra, f-tta etc” säger inte jag. Punkt slut. Oavsett vad jag blivit utsatt för.
Jag har varit på din sida en gång. Det slutade med att jag gjorde slut. Min tanke var att kunde jag känna så starkt för någon annan så var det en pusselbit i att relationen inte var rätt längre. Efter att jag gjorde slut lyssnade jag. Lyssnade på frågor, förtvivlan, gråt, uppgivenhet etc. Sedan gick vi båda vidare. Och jag tycker fortfarande att det var fel att vara otrogen, men jag är nöjd med att jag stod kvar och mötte honom i att få ut sin förtvivlan.
Berättade du att du varit otroligen när du mötte honom, eller sa du att er relation inte fungerade längre? Kan vara en viss skillnad i det och betydligt mer sårande.
Det märktes på mig att något hade hänt, så jag berättade.
Starkt gjort!
Tycket inte i heller att man får säga vad som helst som bara ploppar ur hjärnan och hjärtat på en, utan man får faktiskt bita sig i tungan en eller två gånger. Man kan vara otrogen/svika på många sätt. Det svåra för mig var att se och följa någon annans känslor i en situation där du vill något men inte den andra, ingen otrohet men ett stort svek som den andra upplevde. Vi och jag då? Inte bara dina känslor. När är det vår tur?
Har aldrig varit tillsammans med någon på riktigt, och därför har ingen kunnat vara otrogen mot mig. Men kan bara föreställa mig vilket sår det skapar. Att känna sig sviken och utbytt/ersatt med någon som betyder mer helt plötsligt vet jag är fruktansvärt smärtsamt, även om man bara träffats ett litet tag. Speciellt om man trott att man varit betydelsefull för någon. Att sen dessutom bli utsatt för något otroligt kärlekslöst och respektlöst från den personen man öppnat sig för och gett sig själv till kan ju verkligen få en att känna sig fullständigt värdelös och betydelselös helt plötsligt. Lurad. Fast det gäller väl att komma ihåg att det handlar om något som är händer i en annan människas inre. Inte om det egna värdet. Och man kan aldrig förändra andra. Bara välja vilka man behåller nära. Vilka som är värda att få tillträde. Alltså skydda det som ÄR och ALLTID VARIT värdefullt inom sig själv. Ibland kanske man behöver bli riktigt sårad för att komma till gränsen där man börjar välja bort människor för att man helt enkelt fattar att man är värd något mycket bättre. Jag tror det är så det varit för mig. Har gett för mycket av mig själv till otillgängliga män i hela mitt liv. Men har ändå inte valt bort dem. Har med stor längtan tagit emot det lilla jag fått. För jag har inte förstått bättre. Att mitt värde ÄR stort och MÅSTE SKYDDAS.
Tack för ytterligare ett fantastiskt bra inlägg. Tårarna rann ner för mina kinder när jag läste detta. Jag önskar att jag hade tagit hjälp i tid att lämna den relationen där jag ett flertal gånger blev utsatt för otrohet av den mannen som betydde allra mest för mig. Konsekvensen blev att jag förlorade mig själv och nu lever jag mitt i denna mardröm där jag försöker finna en väg att komma vidare och framförallt bygga upp mig själv igen.
All kärlek till dig Helena!! ❤️
Tack
Tankar till dig Helena! Du kommer bli starkare och det kommer komma till att hitta tillbaka till dig själv och få ditt livsutrymme tillbaka. Jag har varit utsatt för otrohet. Den kvinnan tänker jag i dag var min nyckel till friheten. Han hade aldrig låtit mig göra slut och själv hade jag aldrig kommit till insikt utan fortsatt att brutits ner av en manipulativ man. 18 år räckte. Tacksam!!
Tack Jossan! Jag vet att det kommer att vända en dag och jag hoppas på att jag kommer att känna som du gör. En tacksamhet!
Michael, kan du tänka dig att skriva ett inlägg utifrån ”Livetblirsvarts” inlägg. Har även jag varit på den ”sidan”. Försökt med alla medel förklarar mina behov för den jag lever med, men en extrem ovilja att förstå till svar. En känsla av att jag är krävande. En dag blev behovet för stort och karaktären för svag. Fel – ja absolut, men jag önskar ändå (vilket jag tror att jag själv hade haft) att han skulle ha lite självinsikt i allt detta- är det naivt att tänka så? Annars ska jag fortsätta utan den insikten fr honom så kommer nog jag alltid känna mig i ”underläge”, det var jag som ”gjorde fel”…
Å, vad jag förstår dig! <3 Och känner likadant. Dock valde jag tillslut att avsluta och skilja mig – det fanns inte minsta lilla vilja eller förståelse till att se helheten… Tyvärr, kanske hade vi kunnat lösa det. Kanske inte. Kanske var det sista droppen i ett hav av saker som behövde ändras/bearbetas/tas tag i.
Michael, jag skulle också gärna läsa ett inlägg utifrån "den andra sidan". Även om det inte finns någon skuld hos den som blivit utsatt / självklart kan man inte skylla sin otrohet och sina fel på någon annan, så känner jag så ofta att när man är den som varit otrogen "utmålas" man alltid som den elaka/onda i ett förhållande. Precis som med andra fel som människor gör så finns det ju ofta en bakgrund/anledning till att det händer.
Stor KRAM till dig Vilsen!
Och tack Michael för bästa bloggen någonsin!