Jag är en person som behöver någonting att vakna upp till. För några räcker det med att kliva upp till livet självt. De bär på en slags djup förnöjsamhet av att sätta på kaffet, göra en kopp te och leka med barnen. Eller vad det nu är som gör dem fullständigt tillfredsställda. För en annan grupp människor gäller det att sysselsätta sig med så många olika slags aktiviteter som möjligt. Ett fullspäckat schema ger dem ro eller vad det nu är. Andra kämpar för att överhuvudtaget orka med.

I min värld bygger det på den djupa upplevelsen av syfte och mening. Det jag kallar för gåvor (ja, jag ser det som gåvor därför att det är någonting som jag inte tar för givet.) Det har alltid varit så, men jag såg det inte förrän lite längre fram i livet. Det gör att kotorna i ryggraden sträckas ut och knakar till. Det får mig att känna ilningar genom kroppen ”utan någon som helst anledning.”

Syftet behöver inte nödvändigtvis vara uppbyggt kring grandiosa planer och projekt, utan kan vara invävt i arbetet med att ta hand om barn eller gamla. Att undervisa, konstruera tekniska lösningar, hålla gatorna säkra eller vad det nu är som är betydelsefullt bortom en lönespecifikation.

Jag är tacksam över förmågan att kunna njuta av de små liksom stora tingen. Ge mig en behaglig miljö att vistas i, skön musik i bakgrunden, något gott att dricka och min dator, så känns det som att allt är möjligt. Ruset av kreativitet! Någonting från ingenting. Det finns en eld här inne som måste få komma till uttryck!

Den yttersta meningen kommer när jag vet att någon lyfts ett eller ett par snäpp av orden. Mitt syfte handlar om att ingjuta energi och hopp. Att få en människa att tänka och känna:

”Det där är möjligt! Det har jag inte tänkt på, men nu! En känsla som inte går att förbise” Hitta rätt nivå inom sig själv.

Det är få saker som är så potenta som en idé där det finns en mottagare som är redo. Idéer i kombination med handling bygger världar.

Kommer att tänka på länken någon delade med mig och som jag skall försöka krama ur essensen från: allt handlar om våra relationer. Förmågan att relatera till en annan människa. Att känna. Vi är här för varandra. Liv väcks i mötena.

Skulle jag skriva om jag visste att ingen läste orden som passerade genom mitt huvud ut i fingrarna? Antagligen inte. Lite anteckningar i någon bok, men drivet skulle inte finnas där. Att bli och verka i ett större sammanhang. Behöver jag bekräftelse? Hell yes!

Som när jag föreläste i Helsingborg senast; såg igenkännande, hoppfullhet, nya tankebanor ta form (mina tolkningar så klart, men anser mig kunna läsa av ansikten)… Injektionen av att väcka någonting. Det är sådant som skänker mig djup tacksamhet.

Vad gör dig tacksam?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se