”Det är väl bara att gå ut och träffa någon?”
”Du är alldeles för kräsen!”
”Du måste älska dig själv först.”
Midsommarhelgen är över och många människor inleder sina semestrar. I detta riktas även ljuset mot såren i våra relationer. Liksom den ofrivilliga ensamheten. Ensamhet i tvåsamheten eller ett singelliv som vi inte bett om.
Det är vår tids sjukdom: att behöva sitta där med en tyngd i bröstkorgen och inte veta vad vi skall göra med den. Det har aldrig funnits så många böcker, poddar, webbsidor etc. om hur vi skall jobba och ta hand om oss själva. Hur vi ska bli lyckade och lyckliga. Dejtingsidor och en massiv tillgång till sociala kontakter. Och ändå vet jag att många känner sig så fruktansvärt ensamma. Ett gift som kan förlama och på sikt göra oss fysiskt sjuka.
Pressen från omgivningen och oss själva gällande det lyckade livet skaver på insidan. Vi jämför oss med alla de som har det ”fantastiskt” – tror vi.
Människor bär med sig förväntningar om en semester som ska föra oss tillbaka till romantiken. En nytändning för relationen!
Jag känner en kvinna som berättade att midsommar var näst intill outhärdlig, därför att hon längtar så innerligt efter någon att dela livet med. Och ändå var detta det femte året som ”ofrivillig singel.”
Det är lätt att bygga upp en negativ identitet kring vår egen person när vi inte har det vi önskar. Ett avstånd mellan det vi drömmer om och det som är.
Det finns inga smarta mediciner som löser allt genom positivt tänkande och en magisk självkärlek.
Som människor är vi närhetslängtande. Det ligger i vår natur och går inte att terapeuta bort genom ”kom igen!” attityd. Vår mänsklighet ligger djupare än så. Vi vill känna oss älskade och ha någon att ge vår kärlekslängtan till.
Det vi kan göra, är att se över vad vi säger till oss själva i tankarna. Lyssna ärligt och klart på hur resonemangen vi för här inne ser ut. Om vi ständigt degraderar oss själv, och slår ned på hur orättvist allting kan vara, hur blir det då? Jag påstår inte att det är lätt att förändra det som programmerats in år efter år.
Livet kan vara för jävligt. Människor kan behandla oss fullständigt respektlöst. Vi kan utsättas för lögner och otrohet. Vi kan känna oss desillusionerade och ensamma.
Men vi behöver komma ihåg att det finns saker vi kan göra för oss själva, som lyfter, även om bara en aning. Små steg blir sammantaget till en resa. När du tycker om ett steg (en vana), hur liten det än verkar vara, kan många områden förändras. Gör, även då det känns meningslöst och tungt.
Jag tänker inte bjuda dig på romantiserade berättelser om att allting ordnar sig. Men det jag vet; är att alla, oavsett plats, kan börja agera på ett sätt gör att självrespekt och jagempati kan börja ta form.
Jag önskar dig en skön söndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Mitt i prick!!
Helt underbart att läsa och känna igen sig så himla mycket. Men sedan då tänker jag automatiskt… Hur går jag vidare?
Riktigt intressant att läsa och nu tar jag ett litet steg framåt igen.
Tack
Dina inlägg träffar mig alltid mitt i prick rakt i hjärtat precis i den situation jag befinner mig i varje gång…den senaste tidens blogg är det du tar upp mina tankar precis för dagen.
Jag tackar för alla fina ord ditt sätt att förklara gör mig varm och får mig att fortsätta tro på hoppet av en lycklig relation med ömsesidig kärlek ärlighet och respekt. <3
Jättefint text Michael…tack…den landar skönt hos mig, och säkert hos många, många andra.
Jag har en jädrigt bra plan för mitt liv nu…det närmaste året…ska ju flytta till Alingsås å läsa till Hälsocoach på en folkhögskola. Det känns såå rätt. Både med utbildningen, miljön (jättevackert) och att få flytta till en ny miljö och möta nya människor. Känner mig lite som en blomma som håller på att börja slå ut. Å har börjat känna ett lugn i själen för att jag vet vad jag ska göra för mig själv det kommande året. Och visst är det lustigt…har ALDRIG.haft så många karlar i hasorna som just nu!!! De typ dreglar lite när jag går förbi 😀 Hahaha…okej, ska inte överdriva nu…men lite så har det blivit. Jag tror det syns på mig att jag är påväg…och mår gott i det. Det är lite roligt att märka hur det funkar…om man älskar sig själv och sitt liv och är i sin egen bästa energi så blir man en magnet. Sen hjälper det inte riktigt mig hela vägen…för jag har fortfarande inte dragit till mig den jag vill. Den jag kan bli kär i, och den som är en sån där varm, trygg, levnadsglad och härlig människa som jag vill leva mitt liv med. Men jag känner att jag är på rätt väg nu iaf 😀 Har fått mycket insikter och stöd här på bloggen som gjort att jag förstått mer och mer. Hittat nycklar och nu är det bara jag som ska sätta dem i låset…och vrida om. Självkärlek…jag börjar kunna känna det mer och mer. Även om jag ibland fallet in i den där jobbiga känslan av ensamhet och uppgivenhet över att kärleksrelationer inte är för mig. Men jo…snart så…:-D Kanske är strax innan/efter 40 det händer 😀 TACK ALLA OCH GLAD MIDSOMMAR PÅ ER ❤️
Vilken härlig och spännande resa som väntar dig Lycka till!
Man fylls av glädje och värme av din härliga text! All lycka till dig!
Hej.
Jag och mitt ex var tillsammans i lite över 4 år, vi bodde ihop och hade börjat prata om barn och förlovning.
för att göra en lång historia kort så har han en bästa tjejkompis som han sto väldigt väldigt nära, jag hade svårt för det men försökte ändå skapa en relation till henne för hans skull i första hand.
jag och hon hade våra pratstunder om hur jag kände kring deras relation och så.
efter nästan precis 4 år så hittar jag bilder på henne (avklädda) och konversationer som dom skrivit till varandra sen 2,5 år tillbaka. jag konfrontera båda och de blev så att dom slutade ha kontakt och jag och exet forsatte tillsammans. Inte lika bra som innan men vi jobbade på det. När jag trodde att de va bra så kom bomben – han vill göra slut.
han vill göra slut pga att han mår dåligt pga vad han gjort mot mig och hur dåligt han ser att jag mår. Han hade ångest att ringa mig och att komma hem varje dag i 2 veckors tid. Han gjorde aldrig slut för att känslorna/kärleken var borta utan för att han mådde så dåligt och jag mådde dåligt.
Detta är nu snart 4 månader sen det tog slut. Idag har vi kontakt (längsta uppehållet vi haft utan kontakt är 3 veckor) och vi känner båda två att det är som att det är slut mellan oss, men ändå som att vi är i en paus. Vi känner samma sak för varandra vi har känslor för varandra och båda saknar varandra och har de jobbigt. Igår när vi prata så kom vi överens om att nästa gång vi ses ska vi prata om vi ska bli tillsammans igen eller avsluta all kontakt för att komma vidare.
Han har gett mig dubbla budskap sen de tog slut och förhoppningar (han är välmedveten om det för jag är inte tyst om det).
Hur kan jag tänka i denna situation? jag vill ju inte hellre än att ha haan tillbaka och eftersom han la fram förslaget att prata om att bli tillsammans/kapa kontakten så känns de som han vill samma.
Petra! Vilket härligt inlägg ❤️ Du ger hopp till en vilsen själ! Bamsekram och ha en skön sommar
Tack för den jättefina texten Michael! Mycket tänkvärt… Och Petra35: Låter härligt! Lycka till och tack för pepp, att man behöver ta tag i sitt liv!!! ❤
Hej och tack för dina tänkvärda texter, försöker ta de till mig så gott jag kan.
Ensamheten kan ”äta upp en” och kännas svår ibland, speciellt vid helger/storhelger, när man ser alla lyckliga par och familjer.
Sociala medier påverkar mig och säkert många andra.
Befinner mig i en strulig relation (sedan flera år tillbaka med en upptagen man) som kommer och går som han vill. Vilket också gör att jag känner stor ensamhet eller lycka när allt är bra och vi ses. Har väldigt starka känslor för honom och klarar inte av att bryta och gå vidare. Känns som jag befinner mig i ett ”fängelse” som jag inte kan ta mig ur. När vi ses känner jag mig lycklig, upprymd och glad, som att befinna sig i himmelriket. Men mycket av tiden präglas av längtan, saknad, besvikelser och ensamhet.
Lever mellan hopp och förtvivlan och känner mig orolig och vet aldrig var jag har honom och när vill ses eller bryter relationen. Vet att han har starka känslor för mig men vill inte skilja sig (även om det kommit på tal några gånger). Han upptar mycket av mina tankar och min energi.
Har gott på samtal hos både kurator och psykoterapeut men kommer inte vidare…
Kärlek och relationer är så svårt och tyvärr kan man inte fly från dem…
Lever ett olyckligt liv och orkar inte med mig själv eller att ha det så här…
Hej Ellen!
Har befunnit mig i en exakt likadan relation tills för några dagar sedan! Jag stod bara ut i fem månader dock och har under den tiden försökt avsluta det åtskilliga gånger men då har han sagt allt jag längtat efter att höra och jag har försökt lite till. Denna man var min första stora kärlek och jag hans i tonåren, jag trodde om det finns en person jag kan lita på så är det han. Har inte gråtigt, längtat och saknat någon så mycket, hela min värld och alla tankar ägnades åt varför han inte gjorde si eller så. Varför sa han en sak men inte handlade efter det osv. Tack och lov tog det inte så lång tid för mig att inse att det var mycket snack och väldigt liten verkstad.Igår pratade vi och kom överens om att det inte går att ha det så här, jag kan aldrig ringa för att snacka lite eftersom han har sin familj utan jag kan bara vänta på honom. Vi sa att vi skulle hålla kontakten men jag vet innerst inne att jag äntligen kan hålla mig ifrån det.
Har det gått så lång tid och han fortfarande är gift så lär han inte gå för din skull i alla fall. Tufft att inse men högst troligt att han inte kommer att lämna sin fru, det hade han gjort vid det här laget om du är den han älskar. Känslor kan vara väldigt starka men frågan är om det är kärlek han känner eller bara åtrå? Han vet ju vart han har dig. Han vet ju att du finns där när han har lust att fly sin verklighet en stund. DU är värd så mycket mer än det!
Kom ihåg att DU är mer än dina känslor för honom. Fråga dig själv, Vill jag ha honom på riktigt? Vad säger att han inte gör samma mot dig om ni skulle bli tillsammans som han gör mot sin fru? Varför tror du han är ärlig mot dig när han uppenbarligen lyckats föra sin fru bakom ljuset i flera år?
Det finns bara en som kan förändra situationen och det är du. Jag är övertygad om att du klarar det och du försök tänka på dig istället för honom. Vad vill DU? Vad får dig att må bra förutom han osv.
Börja tänka dig ett liv utan ständig saknad, besvikelse brutna löften osv. Det är skönt jag lovar dig! 🙂
Kram och lycka till!!
Åh tack va ni är goa å fina ❤️
Tack Michael för att du skriver regelbundet utöver ditt vanliga coachande och ger stöd till så många av oss!
Ett tips utöver din fina blogg är boken När livet slår till av läkaren Russ Harris. I boken beskriver han det som han kallar ”verklighetsglappet”, dvs precis det som är ditt ämne för det här blogginlägget. Han utgår från en terapimetod som kallas för ACT och som går ut på att i svåra stunder ge sig själv tröst, träna sig i att acceptera situationen ( t ex ensamhet) även om man helst vill slippa undan den, och leva så mycket som möjligt efter sina inre värderingar. Mycket sådant som du skriver om i bloggen, men här i samlad bokform. Kanske stöd för några av er som läser. Mig har boken hjälpt mycket. Metoderna finns i app-form också. Actcompanion.
Så bra med tips på konkreta metoder att jobba med…har hört talas om ACT…ska självklart skaffa boken! 😀
Ellen!
Jag förstår precis hur du känner, har varit i samma sits länge. Den andra kvinnan, nr 2…
Känner igen mig i alla pendlingar, total lycka och hoppfullhet ena stunden, sen tomhet sorg och ensamhet. Storhelger är vidrigt..
Har gjort slut ett par gånger men saknat för mycket så när han hört av sig har jag trillat dit igen.
Men nu äntligen har han tagit steget till skilsmässa. Törs dock inte tro på något än. Eftersom han velat hit å dit så länge så är jag rädd han ska trilla tillbaka till henne igen.. Så jag fortsätter ta en dag i taget för att se hur det landar.
Hoppas det ordnar sig för dig!
Kram
Den första semestern och midsommar helgen själv, det är svårt beskriva hur ont det gör på insidan denna omställning från tvåsamhet till ensamhet. Känslorna stormar inombords och det trycker över bröstet, och i tankarna är han den jag älskar den jag saknar fast det är ju inte så i verkligheten. Men i dessa svarta stunder ser jag inga sanningar bara fantasier. Att plötsligt börja leva för mig när jag inte gjort det på 25 år är svårt, jag vet plötsligt inte vem jag är eller vilken mening nånting har? Men jag vet att när jag kommit genom denna svarta stund så ska jag satsa på mig själv, få tillbaka glädjen och trivas med mig själv. Just nu har jag ingenting att ge till en man, men där längre fram hoppas jag möter en man som inte vill förminska mig och som vill älska mig för den jag är. Är djupt tacksam att jag har hittat denna blogg, här har jag hittat styrka varje dag i allas kloka texter.
Kära ”Slutkörd” jag vet vilket he…te du just nu går igenom. Jag har varit där och jag är fortfarande ensam, fyra år efter separationen, alltså utan kille, men inte ensam egentligen då jag har grannar, släkt, vänner (nya och gamla) mfl att umgås med. De tre första åren efter separationen skulle jag vilja beskriva som hysteriska, känslorna gick inte att kontrollera. Förutom rädslor för ekonomi etc, sorg över förhållandet som tog slut, chocken med att det redan fanns en annan kvinna och arbetet med att trösta barnen, så fanns, som du verkar vara inne på, en enorm chock över att få så mycket egen tid,. Plötsligt såg man på sig själv och undrade hur kunde kroppen bli så gammal så fort, hur kunde jag förlora bort mig själv så ofantligt mycket. Jag gjorde som du, resonerade som så att jag ska inte släppa in en ny man i mitt liv försen jag har hittat tillbaka till mig själv igen. Det har jag gjort nu, men har lite för mycket om å kring mig nu med att eventuellt starta ett företag, livet leker igen och jag har nästan inte tid för en man i mitt liv. Jag var så sårad, så nere i gyttjan och det kändes som om att jag aldrig skulle kunna resa mig igen. Men, som jag tror, tack vare att jag stod på mig att leva själv, så har jag tagit alla rädslor ”vid hornen” och utvecklats enormt mycket som människa. Det är nästan fascinerande att ha studerat sig själv hur illa man kan må på grund av en separation. Aldrig trodde jag att man kunde förlora fotfästet så enormt mycket. Men som tur är så går det över. Så här i efterhand så tycker jag att den värsta känslan var, som du säger Slutkörd, att man plötsligt inte vet vem man var och att känna en hopplös meningsfullhet….men det gick över så lite på att tiden läker alla sår och det finns en män som är trygga och inte utför några härskarmetoder och framförallt, lever du själv och stärker dig får du verktygen som gör att du öppnar din dörr till en trygg fin man.
Jag är också otroligt tacksam din blogg Michael! Den har betytt mycket för mig och att få läsa om er kommentatorer betyder att man inte behöver känna sig så ensam i att inte ha haft kontroll på sina känslor under en tid. Jag har fått ära mig att en separation innehåller så otroligt många dimensioner av påfrestningar, som man måste ta sig igenom innan man blir stark igen. Vilket man blir även om man inte tror det när det är som värst.
Tack för boktipset Maria, att just acceptera var den stora nyckeln för att jag inte skulle fånga i olika slags bitterheter, dels över maken och den nya kvinnan, att de gjorde som de gjorde, men även bitterheten mot mig själv, att jag vigde halva mitt liv åt denna mannen….att kunna acceptera genom olika metoder är så otroligt viktigt för att kunna gå vidare men ack så svårt. Till viss del tror jag det också kan vara nyttigt att ta på sig offerkoftan, känna hur bitterheten svider för att sedan bli trött på sig själv och slutligen resa sig upp och känna att hela processen sporrar en själv till att visa att jag duger jag med och nästan likt fågeln Fenix flaxa ut som en ny, pånyttfödd starkare person än någonsin tidigare.
Petra, Gudars vilken glädje det sprids i kroppen när man läser ditt inlägg, så ljuvligt och underbart. Åh vilken stark kvinna du är…
Ni som känner er ensamma..här får ni en jättekram jag tänker på er och tycker ni är starka
Ååhh…TACK…❤️ å TACK Anna för dina texter…de rymmer så mycket smärtsamma erfarenheter, lärdomar och styrkan av en fågel Fenix!!! Fortsätt skriva till och med oss…snälla 😀
Stor igenkänning i era beskrivningar Sviken och Anna. Chocken över att så fullständigt tappa fotfästet i den första tidens känslokaos. Jag, den lugnaste av lugna, har skrikit, kastat saker, gråtit hejdlöst på vårdcentralen, blivit sjukskriven, fått ta lugnande och sömnmedel. Så långt ifrån den stabila person jag trodde att jag var. Och förutom alla känslorna av övergivenhet, vanmakt, svartsjuka mm kom, som ni beskriver, förlusten av identitet. Samma dag som jag insåg att min man träffat en annan höll mitt yngsta barn på att packa för att flytta hemifrån. På så sätt blev det dubbla förluster, och jag som alltid satt familjens behov i första rummet, hade inte längre någon funktion att fylla.
Efter många månader har jag nu börjat hitta tillbaks till min grundkänsla. Jag är ju jag! Jag är ju Manna! Mamma till mina barn, fast på ett nytt sätt nu när de är vuxna. Dotter till mina föräldrar, fast på ett nytt sätt nu då de börjat bli skröpliga. Syster till mina syskon. Med djupare band nu pga det jag går igenom. God vän till mina vänner. Även där med djupare känslor nu då jag varit öppen i min kris och på så sätt låtit mina vänner visa sig ärligare och i sin egen svaghet. Alla har sina problem har det ju visat sig.
Jag är också singel nu, och ex till mitt ex! Något som jag nog har en bra bit kvar till att acceptera.
Manna…du låter som en stark kvinna…fortsätt att se framåt så kommer det att gå bra.
Detta här låter kanske lite konstigt, men hoppas ni förstår vad jag menar, jag har haft enormt svårt att acceptera sveket från min före detta man, att han förde mig bakom ljuset med en annan….så jag har accepterat att det är svårt att acceptera ….för att ta mig vidare. Jag tvingar därmed inte mig själv till att kunna förstå allt för att ta mig vidare…. Målet är bara att finna ro, glädje, lycka och harmoni i mitt nya liv.
Manna, jag känner igen mig i dig, båda mina unga vuxna barn flyttade hemifrån samma vår som separationen, samt att min mor låg på sjukhus….allt på en gång! Identitetskrisen var oerhört mäktig och lamslog mig, åt inte å rasade i vikt, sov tre timmar per natt, råkade ut för två olyckor pga stress och brist på sömn, som tur var kom bara jag till skada med, som bara består av ärr på knä och armbågar…. Jag var inte närvarande, som tur var gick denna kris över på ca ett halvår. Det var kroppen själv som sade till genom att få en kraftig influensa. Idag, tyvärr så har jag så oerhört svårt att se med respekt på min före detta man. De få gånger vi träffats efter separationen så känns det som om han uppstår från de döda….sorgen har varit så enorm. En äldre dam sade till mig – det är värre att sörja döda än levande. Det ligger nog något i det.
En sak vet jag nu….det är du och jag Minna som går starkaste ur detta här tillslut.
Tack för ditt svar Anna. Tårarna rinner, men det är styrketårar!