”Det är väl bara att gå ut och träffa någon?”

”Du är alldeles för kräsen!”

”Du måste älska dig själv först.”

Midsommarhelgen är över och många människor inleder sina semestrar. I detta riktas även ljuset mot såren i våra relationer. Liksom den ofrivilliga ensamheten. Ensamhet i tvåsamheten eller ett singelliv som vi inte bett om.

Det är vår tids sjukdom: att behöva sitta där med en tyngd i bröstkorgen och inte veta vad vi skall göra med den. Det har aldrig funnits så många böcker, poddar, webbsidor etc. om hur vi skall jobba och ta hand om oss själva. Hur vi ska bli lyckade och lyckliga. Dejtingsidor och en massiv tillgång till sociala kontakter. Och ändå vet jag att många känner sig så fruktansvärt ensamma. Ett gift som kan förlama och på sikt göra oss fysiskt sjuka.

Pressen från omgivningen och oss själva gällande det lyckade livet skaver på insidan. Vi jämför oss med alla de som har det ”fantastiskt” – tror vi.

Människor bär med sig förväntningar om en semester som ska föra oss tillbaka till romantiken. En nytändning för relationen!

Jag känner en kvinna som berättade att midsommar var näst intill outhärdlig, därför att hon längtar så innerligt efter någon att dela livet med. Och ändå var detta det femte året som ”ofrivillig singel.”

Det är lätt att bygga upp en negativ identitet kring vår egen person när vi inte har det vi önskar. Ett avstånd mellan det vi drömmer om och det som är.

Det finns inga smarta mediciner som löser allt genom positivt tänkande och en magisk självkärlek.

Som människor är vi närhetslängtande. Det ligger i vår natur och går inte att terapeuta bort genom ”kom igen!” attityd. Vår mänsklighet ligger djupare än så. Vi vill känna oss älskade och ha någon att ge vår kärlekslängtan till.

Det vi kan göra, är att se över vad vi säger till oss själva i tankarna. Lyssna ärligt och klart på hur resonemangen vi för här inne ser ut. Om vi ständigt degraderar oss själv, och slår ned på hur orättvist allting kan vara, hur blir det då? Jag påstår inte att det är lätt att förändra det som programmerats in år efter år.

Livet kan vara för jävligt. Människor kan behandla oss fullständigt respektlöst. Vi kan utsättas för lögner och otrohet. Vi kan känna oss desillusionerade och ensamma.

Men vi behöver komma ihåg att det finns saker vi kan göra för oss själva, som lyfter, även om bara en aning. Små steg blir sammantaget till en resa. När du tycker om ett steg (en vana), hur liten det än verkar vara, kan många områden förändras. Gör, även då det känns meningslöst och tungt.

Jag tänker inte bjuda dig på romantiserade berättelser om att allting ordnar sig. Men det jag vet; är att alla, oavsett plats, kan börja agera på ett sätt gör att självrespekt och jagempati kan börja ta form.

Jag önskar dig en skön söndag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se