“Whether you think you can, or you think you can’t–you’re right.”― Henry Ford
”Om han ändå bara vore annorlunda! Han säger själv att han är en självisk person.”
”Jag drar till mig samma sorts män gång efter gång.”
”Jag avslutar aldrig det jag påbörjat. Det slutar alltid med att jag sitter där med ångest över att aldrig få någonting gjort.”
Olika människor med skilda berättelser, men känslorna är snarlika: frustration, skam och kronisk bekräftelse på att gamla tillvägagångssätt inte längre fungerar. Koden har nått bäst före datum. Nyckeln passar inte i låset. Och ändå kör vi vår egen beteenderepris.
En känsla som skriker samma budskap år efter år. Förutsägbarhet som som granne.
Ta tre djupa andetag och fråga dig själv:
”Vad är det jag behöver göra annorlunda? Vilka mönster är det dags att göra upp med?”
Nya vanor kommer att ge nya resultat. Ett agerande som drejar fram en ny självbild. Det kan gå emot allt det du känner! Vad säger att känslorna kommer att ge dig ett rikare, lyckligare och mer harmoniskt liv?
Känslor som förlamar, förtrycker, sår rädslor i personlighetsjorden….eller befriar. Det är våra tolkningar och handlingar i förhållande till känslorna som designar vårt livshus. Hemmet som du lever utifrån. Som utgör kärnan i alla dina relationer.
Ingen annan kan cykla eller simma åt oss. Vi måste göra det genom den egna kraften. Det var så du föddes ut i den här världen – din vilja och energi! Ingen kommer att tacka dig för att du levde mindre och smalare än vad som var möjligt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Sant
..men hur gör man liksom när man inte vet HUR. Måste förändra som sagt, det funkar inte. Har god självkännedom och insikt men förstår ändå inte VAD jag ska göra annorlunda för att få till en förändring….
☺️ Jag började skratta när jag såg din kommentar Philura. Det kunde lika gärna varit min kommentar, ordagrannt. Vi vet, men hur?
Ja…å jag har också haft svårt att förstå VAD jag behöver göra annorlunda. Eller det är inte riktigt sant, jag förstår ju VAD jag gör som får negativa konsekvenser för framförallt mig själv (men även andra). Jag har nog bara svårt att sluta med något utan att veta VAD och HUR jag ska göra istället. Antar att det finns olika vägar till att förändra sig själv och sitt liv. Antingen går man i terapi för att bearbeta och förändra sina ”bilder” av sig själv och sitt eget värde. Har läst om symboldrama som handlar om att bearbeta självbildsproblematik på en djupt känslomässig nivå med hjälp av att skapa nya mentala bilder av olika situationer som lett till negativa och förminskande upplevelser. Vore intressant att höra om nån provat den terapiformen? Och den andra varianten är väl då att göra annorlunda för att skapa nya erfarenheter för sig själv och på så vis förändra sin självbild och självkänsla. Men ja…det gäller att ha ett alternativt beteende att ta till. Eller så känner jag iaf…
Till hösten flyttar jag till Göteborg. Det är en förändring i det yttre som jag längtat länge efter, men inte riktigt vetat HUR den ska genomföras. Men nu känns det äntligen som att jag vet vilket mitt nästa steg är och hur det ska gå till. Tänker att det kan vara så med alla förändringsprocesser…att det finns faser av stor frustration då känslan är att man vill vidare men inte vet VAD å HUR. Men om man bara inte ger upp så kommer svaren med tiden. Det viktiga är att fortsätta söka efter svar…tillslut kommer det till en.
Jag tänker att all förändring handlar om att programmera om hjärnan. Att hjärtforskningen visar att hjärnstrukturen faktiskt ser annorlunda ut om man har haft en sämre start i livet. Och att det i sin tur gör att vi läser världen som vi lärt oss, negativt. Men att det går att skapa nya strukturer, antingen genom terapi, eller förändrat beteende. Och därmed nya mer positiva livsmönster.
För egen del ser jag att jag lagt alldeles för mycket kraft på att försöka övertala andra, istället för att agera själv.
Om du var den person som du allra helst vill vara, hur skulle du göra/välja då?
Det som hjälpt mig på senaste tiden är att se mig själv som en del som är en välfungerande vuxen kvinna och en annan del som är ett barn som känner sig ensamt och övergivet. I de stunder då jag känslomässigt hamnar i barnets känslovärld så kämpar jag för att bli sedd, känna mig viktig, få bli positivt bekräftad etc. Å jag vet att det handlar om att jag alltid kämpat för att min mamma ska se mig, förstå mig, beskydda mig, tycka om hela mig etc. Och hennes oförmåga/ovilja till detta har gett mig en negativ och osann självbild och låg självkänsla. Sen har jag upprepat det mönstret i hela mitt liv. Kämpat för att räcka till, duga, vara viktig, bli omtyckt…ja, men mitt sanna jag gör inte så!!! Mitt sanna jag ser sitt eget värde och kämpar inte för att få komma nära. Mitt sanna jag sprider ljus å kärlek i världen och vilar lugnt i sig själv och i ömsesidiga relationer.
Åh så klokt! Det vill jag ta med mig; mitt sanna jag ser sitt eget värde och kämpar inte för att få komma nära.
Jag är ju för övrigt precis som du – både välfungerande vuxen kvinna och ensamt övergivet barn. Och jag har tänkt att när jag känner mig som det ensamma övergivna barnet så är det jag själv som ska ta hand om mig, klappa om mig, tala vänligt med mig, visa mitt inre barn att hon är värdefull och att allt är bra.
Petra, jag känner så igen mig i det där att få kämpa (förgäves?) för den där moderskärleken, som skulle vara villkorslös…Jag såg ett Skavlan-program där Anna Mannheimer som gäst fick frågan hur hennes mor stöttat henne. ”Hon tycker jag är fantastisk vad jag än gör.” Jag har aldrig upplevt den där känslan. Det känns snarast som min mor ser mig som en konkurrent. När jag var barn fick jag gång på gång lära mig att jag ÄR fel, när hon reagerade på något jag sagt eller gjort. Om vi aldrig har blivit boostade med den där första kärleken är det svårt att känna egenkärlek och därmed veta våra gränser. Men precis som du skriver måste vi kärleksbomba oss själv som kompensation. Och inse att vi till viss del är föräldralösa, hur smärtsamt det än är…
Jag försöker lära mina barn att det är ok att ha olika åsikter, kanske bli osams i en fråga och t o m bråka, men att kärleken alltid finns där ändå i botten, vad vi än gör eller säger. ❤️❤️ ❤️
Ja, Celeste och Marianne…vi är nog många som har sårade inte barn som vi behöver lära oss trösta å ta hand om. Jag har inte alls varit snäll mot mitt inre barn som varit så desperat…utan agerat ut känslorna å sen känt skam och skuld över att vara sån…
Så sant! Det är nog rädslan att testa nya vägar som är den största utmaningen, eftersom man inte på förhand vet om en ny väg kommer att ge resultat. För min egen del måste jag våga visa mina behov ochinte anpassa mig. Vad som dock har varit svårt och krävt mycket jobb är att ta reda på vad mina behov är och att acceptera dem. Nu vet jag och det är dags att testa att bryta det mönstret även om det skrämmer mig. Ett annat mönster är att tro för väl om personer/ge för många chanser. Jag tänker på det som Håkan skrev i en tidigare kommentar om objekt och subjekt. Om man vill ha ett subjekt och inser att man träffar någon som (åtminstone verkar) vill ha ett objekt så kanske det faktiskt är lönlöst att fortsätta, man har olika grundinställning.
Tänkte se om jag får vara med och kommentera något mera :), något helskumt har hänt som gör att jag bara kan skicka ett begränsat antal tecken, ibland, så det blir flera inlägg i rad….. Nedan passar inte in på dagens tråd, men vill gärna kommentera ett tidigare ämne.
Återkopplar till tråden tidigare ang automatiska relationsmönster och funderingarna på varför män (oftast) får så märkliga (i kvinnans ögon) reaktioner. Har även en del bäring på Lasses inlägg i den förra tråden. Jag känner igen mig starkt i Mariannes, Celestes, Helenes och flera andra kvinnors berättelser här på forumet.
Att reagera med spydiga kommentarer,
Jag ger upp.
Michael, du måste göra något åt detta…………
Absolut Michael, kollar du över vad som kan vara fel kring att Håkan inte kan kommentera? Håkan, väntar ivrigt på dina kommentarer 🙂
Men vad trist Håkan. Jag kan väl inte tro att mina långa inlägg i tidigare tråd ransonerat andras möjlighet att skriva Med hopp om en snar lösning på problemet.
Jag har också haft problem att skriva kommentarer, som är längre än kommentarsfältet. Och det verkar inte bero på hur mycket jag skrivit tidigare på en sida. Jag hoppas på återkoppling från Michael!
Bara en kort återkoppling till varför vissa texter inte kommer igenom eller försvinner. Efter en del detektivarbete så verkar det som att vissa ord inte accepteras. Möjligt att det finns ett filter i mjukvaran som gör att den inte släpper igenom vissa ord?! Jag ändrade ett ord i texten och då gick den igenom. Känns lurigt….
Framförallt e det ju viktigt att få ett svar…hoppas du snart kan skriva vad du önskar igen Håkan…för du skriver alltid så läsvärda texter!!!
Harville Hendrix har ju snurrat runt lite kring ämnet om att vi söker en bekräftelse från en specifik personlighet för vi fick inte just den när vi var barn.
Lyckas vi få det just från den personligheten blir vi ”hela”.
Det tragiska är att just den personen är oförmögen att ge oss just DET.
Men om vi hjälper varandra närma oss, kan det lyckas att bägge blide hela.
En av tusentals teorier och som alla, rätt kul att stöta sig emot.
Finns på youtube.
Hoppas också att teknikstrulet löser sig för Håkan :).
Behövs lite mer av oss gubbar här, annars blir det så ensidigt med arga, besvikna, sårade kvinnor som bekräftar att MÄN är egosvin som bara vill ligga runt!
Lasse, det finns kvinnor som är trasiga invärtes. Som ligger runt, söker bekräftelse för att fylla på ett tomt skal. Och skapar smärta. Jag tror det är farligt att skapa ”ett vi mot dem” förhållande. Vad vi behöver, enligt mig, är mycket mer förståelse för vad som formar oss till dem vi är. Och vad vi kan jobba med för att utvecklas, och vad som vi inte kan göra något åt utan bara är att acceptera.
Så sant Håkan…
Håkan, absolut är det så.
Skulle vilja ändra till att det finns människor som är trasiga invärtes oavsett kön.