När jag läser era kommentarer och mail, ser jag hur olika våra emotionella världar kan se ut. För någon som varit känslomässigt färdig i relationen under lång tid, kan det från sidolinjen verka som om hon/han har enormt bråttom att komma vidare. Det hela upplevs som iskallt ur den lämnades perspektiv.
Kvinnan eller mannen som avslutar tycker att försäljningen av den gemensamma bostaden går plågsamt långsamt. Den andre att allt sker i en rasande fart. Helt olika tidstolkningar!
Det är en enormt tuff utmaning att försöka hämta in det som partnern gått runt och känt på i månader eller år. Ett berg av känslor att bestiga. En är nedstämd/ledsen över att behöva såra. Den andre över att tvingas se en distanserad ”främling” i ögonen. Lättnad och förkrossad på varsin sida. I den här brytpunkten uppstår ofta konflikter.
Motiven till varför människor går ”snabbt” in i nya förhållanden varierar: för några är det bekvämlighet, trygghet, krockkuddar mot ensamhet, eller förälskelse och kärlek.
Kvinnan berättar: ”jag ser det inte som att jag gått in i min nya relation för snabbt. Ytligt sett kan det se ut så, men jag hade redan lämnat min f.d. man på ett känslomässigt plan redan för fyra år sedan.”
En man berättar: ”jag erkänner: står inte ut med ensamhet. Måste få känna mig älskad och behövd av någon. Hon tycker att jag är ett svin som gick in i det nya så tidigt. Mina känslor är som de är. Önskar att jag kunde bättre!”
Smärta försvinner inte bara för att vi har den förnuftsmässiga förståelsen av det som sker. Intryck, tankar och känslor behöver sorteras och ältas innan vi vända om och ta stegen som för oss vidare mot nya värmande uppåtvindar. Det är få av oss som har en magisk on/off knapp.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Visst är det så att separationen kommer med två personer med två helt olika verkligheter. Så här med ett år bakom mig av processen ser jag såväl att det verkligen behövs tid för att sortera och bearbeta alla tankar och känslor. Men att det också går, jag kunde få en verklighet att växa fram genom hur jag valde att hantera det som hände mig.
Lägg därtill omvärldens, dvs släkt o vänners, verklighet i en separation – jag fick under min resa höra så mkt dumheter att jag tillslut insåg att många fler än bara vi i paret genomgick en process i separationen.
Jag lämnade för en ny kärlek. Var klar med det känslomässiga för flera år sen men förstod inte hur länge jag skulle åka ner i en djupt kaos när jag minst anar det, framför allt på grund av den trygghet jag ryckte undan från oss. Tvivel, sorg, skuld, rädsla och ångest blandat med kärlek, lättnad, hopp, utveckling och lycka över hur jag har det nu. Vi väljer olika vägar men i varje steg måste barnens perspektiv få plats och respekt för den lämnade. Vi hade ett helvete i början men med tiden utvecklade vi ett bra föräldraskap tillsammans och kan hjälpas åt för varandras bästa.
Så rörigt är det väl med stora förändringar. En dag i taget… Med respekt och omsorg för den jag valde att få barn med. Den inställningen smittar visst av sig.
Nytt försök idag, får se om det funkar…som sagt kopplar inte till ämnet för dagen.
Återkopplar till tråden tidigare ang automatiska relationsmönster och funderingarna på varför män (oftast) får så märkliga (i kvinnans ögon) reaktioner. Har även en del bäring på Lasses inlägg i den förra tråden. Jag känner igen mig starkt i Mariannes, Celestes, Helenes och flera andra kvinnors berättelser här på forumet.
Att reagera med spydiga kommentarer. Avbryta bryskt en pågående dialog. Plötsligt försvinna iväg tyst utan att vilja fortsätta en pågående diskussion. Tystnad i dagar. Ett sätt ”att gå segrande” ur dramat för att döva den inre smärtan. Härskarmetoder för att dölja rädslan att visa sig sårbar. Oftast helt omedvetet, man följer ett relationsmönster som präglats in under barndomen och utvecklats under decennier.
När jag reflekterat kring mitt eget beteende har jag kommit fram till att jag har inte kunnat sätta bokstäver och forma dessa till ord som beskriver vad jag känner, hur jag mår, vad jag vill och relatera detta till vad någon annan säger. Ungefär som en analfabet. Helt saknat någon form av mental kompass, inga egna medvetna konturer. Vid ett givet läge i diskussionen där jag intuitivt känner att orden saknas så kommer flyktbeteendet. Omedelbart. Automatiskt. Kraftfullt. Man skulle kunna jämföra det med att lära sig ett nytt språk. Att sätta ord på känslor, ha kontakt med sig själv och sitt inre. Att förmedla ett JAG.
Så vad göra man om man inte kan ett språk? Först måste man fatta att man saknar språket, att det verkligen behövs och fyller ett syfte. När väl den insikten finns på plats måste språket utvecklas. Utbildning, lära sig grunderna. För att bli riktigt duktig på ett annat språk och hantera snabba, personliga och mer komplex dialog så är det oftast nödvändigt att bo utomlands några år. Först då kommer nyanserna och man kan kommunicera galant med de som har språket som modersmål. Det krävs något extra för att lära sig att kommunicera med djup och skildra nyanser-både att ta emot och förmedla, men alla kan komma dit med vilja, engagemang och disciplin.
Vart vill jag komma? Tror att alla, oavsett ”språknivå”, har nytta av att utveckla sig själv och sitt eget känslospråk. Vissa av oss måste börja på nybörjarnivå och kämpa sig igenom alla stadier vilket tar tid och en oerhörd vilja och energi, medan andra kan fortsätta från en högre nivå. Att om man nu har en känslomässig analfabet till partner, det enda man kan göra är att försöka skapa den jordbävning som behövs för att väcka insikten till förändring hos den andra. Sen kan man inte göra mer. Den kraft, energi och jävlar anamma som sen krävs måste komma från mig själv. Ingen annan kan göra den resan åt mig. Jag kan bara säga som gjort en resa med mig själv, hur märkligt det än låter, att det har varit värt allt helvete som varit. Lever mycket mer autentiskt och färgrikt idag, mycket tack vare ett nytt språk.
Vad intressant Håkan, att jämföra det med att inte kunna språket. Så är det verkligen för mitt ex, och jag känner igen hans flyktbeteende.
Själv har jag chockat mig själv idag. Känner mig helt omtumlad av min egen reaktion.
Träffade exet, det blev bråk, han störtade iväg, fly förbannad och efter att ha sagt ett och annat nedsättande.
Och nu till det nya – jag svarade med: ingenting! Det har aldrig hänt förut. Jag brukar börja gråta av detta, bli helt uppriven och uppgiven. Och sedan börja sms:a. För att ge uttryck för min frustration och för att ställa allt tillrätta; för vilken katastrof hotar inte om jag inte ställer allt till rätta. Och han svarar med att stänga ute och skapa distans.
Så döm om min förvåning när jag inte började gråta. När jag inte kontaktade honom. Och det är inte för att ”vinna”, utan för att jag inte behöver längre. Jag vet vad jag står för och jag behöver inte hans godkännande.
Men; detta har aldrig!! hänt förut. Jag har aldrig betett mig så här. Så på tal om ett tidigare inlägg om att det handlar om att börja agera annorlunda. Jag har under det senaste året gradvis jobbat med att agera på nya sätt. Och nu kommer ketchupeffekten!! Tänk att det faktiskt blir skillnad till slut!
Härligt att höra!!
Marianne, har skrivit en lång kommentar men nu verkar jag vara censurerad. Gör nytt försök imorrn!
Marianne, riktigt starkt gjort! Och som Lasse skriver, skitsvårt rent ut sagt.
Handling föder förändring! Handling skapar nya tankar, som ger nya sköna känslor. Det stämmer verkligen. Var stolt över dina framsteg!
Tack! Jo, jag är stolt. Och jag har fortsatt under dagen med tydlighet mot exet, men inget att försöka lappa och laga. Och inga tårar över hans beteende.
Marianne, så underbart att du äntligen är fri och kan släppa din exmans beteende! Det är ett stort steg på vägen! Åh, vad jag önskar att jag kunde vara där! Berätta gärna sen hur han reagerar på den nya Marianne!
Jag vill också alltid ställa till rätta. Och just nu drabbas jag av insikten, det är för att mitt sargade inre barn tror att allt är mitt fel! Om jag ersatte min ärvda självkritik med självkärlek skulle jag istället konstatera att han får ta ansvar för sitt dumma handlande själv, det är inte mitt bekymmer!
Jag tänker, att min exmans beteende inte hade varit ett så stort problem, om jag hade kunnat hantera mina egna gamla problem att inte lyssna på mina behov och sätta gränser. Då hade jag drämt näven i bordet, sagt nej tack till hans härskartekniker, av kärlek till honom och mig själv. Varit den vuxna som stod pall för hans eget sargade barn. Och om det inte gav resultat, själv packat väskan för länge sen….
Celeste, jobba på, men var också snäll med dig själv. Jag har samma story som du, ett sargat barn som tar på sig allt som är fel.
Jag fick förklaringen till detta hos min terapeut idag. Om man, som jag, växer upp med otrygga föräldrar så blir det omöjligt att existera om man tar till sig sanningen, det vill säga att det är föräldrarna det är fel på. Att vara fast i en sådan omgivning är mer än vad man klarar av. Alltså gör man i sitt huvud om det till att det är man själv det är fel på. Det är den överlevnadsstrategi man tar till för att kunna överleva i ett otryggt hem.
Så känslan att det är fel på mig har jag med mig från modersmjölken. Och sedan letade jag upp män som bekräftade den sanningen.
Tills nu. Nu har jag sprängt den gamla sanningens bojor. Börjar så smått förstå att jag är bra, fin och värdefull. Ska nu få denna nya grund att växa sig stark under mig.
Vilken grej Marianne! Jag förstår vilken wow-känsla. Jag kan verkligen identifiera mig i din beskrivning av hur du en gång var. Jag har sååå många gånger slagit på mig själv för att jag aldrig har kunnat föra ett känslosamt samtal utan att börja gråta och sedan hamna i att ursäkta mig och ställa allt tillrätta. Det har gjort mig svag i mina egna ögon och självkänslan har verkligen lyst med sin frånvaro. Vilket kvitto på att förändring gör skillnad 🙂
Tack!! Jo, det är fantastiskt. Du vet, jag har gjort så många förändringar som bara har gett mer ångest eftersom de har inneburit ett nytt sätt att agera. Men jag har tragglat på. Och så plötsligt, har det nya sättet att agera blivit det automatiska. En sådan seger!
Håkan,
Om du byter ut ordet man till jag.
”Man måste lära sig språket”
Alltså,
Jag måste lära mig språket.
Och sen byter ut jag till dig.
Lika intressant det.
Varför ska det bara vara vi män som lära oss ett nytt språk?
Återigen en norm vi alla skulle må bra av att bryta då och då.
Marianne;
Grattis till att du lyckades bryta ett väl inövat mönster.
Starkt gjort, svinsvårt.
Det är så lätt att koppla på autopiloten när det gäller känslor som styrs av vår gamla hjärna.
Vi vill tro att vi kan kan ta rationella beslut om något så ifrån logisk tänkande vi kan komma;
Kärlek.
Det är nästintill omöjligt.
Men, vi kan ta rationella beslut om hur vi ska hitta den.
Tack Lasse för din kommentar. Har länge önskat att fler män vill/kan reflektera här på forumet.
Är fullt medveten om att jag generaliserar ibland, även i detta inlägg. Och jag tänker precis som dig, att det är farligt och ibland helt fel. När jag började följa den här bloggen för 1,5 år sen så reagerade jag starkt på Michaels generaliseringar, som kom ibland. Om kvinnor och män. Med mer kunskap, insikt och framförallt reflektion på dem personer jag har omkring mig så ser jag tydliga skillnader mellan oss. Som kommer från arv, miljö och personlighet.
Vår barndom och föräldrars förmåga till självinsikt slår blint oavsett son-dotter. Kultur, ideal och referensramar om våra roller man-kvinna formar oss starkt under uppväxten. Våra hjärnor är konstruerade på olika sätt vilket också bidrar till skillnaderna.
Med det sagt-alla vi formas till unika individer med olika förmågor, men också vissa drag som kopplar till kön.
Den stora grejen tror jag är att komma över tröskeln från omedvetet till medvetet. Där startar resan, oavsett kön. Jag har insett att flera upptäckter om mig själv har landat när någon utanför mig har provocerat, och mitt medvetande har börjat reflektera. Ett sår eller en rädsla har visat sig. Vissa av dessa provokationer kommer från generaliserande synpunkter om manlig och kvinnlig förmåga att hantera sina relationer.
Håkan, jag tycker inte du generaliserar i detta inlägg. Du beskriver en typ av person, en emotionell analfabet, som du själv har erfarenhet av. Som du skriver, det är oftast män som har problem med att uttrycka sina känslor, åtminstone i den generation där vi hunnit ha relationer i ett tjugotal år. Precis som du säger tror jag det är något man måste lära sig, och de förväntningarna tror jag inte män har haft på sig tidigare i så hög grad. Till viss del har inte dagens pojkar det heller. Men min son är minst lika emotionellt kompetent som min dotter – därför att jag behandlar dem likvärdigt! Jag vill inte fördjupa mig i vad som är genetiska skillnader, men förväntningarna att kvinnor är mer lämpade att ta hand relationer tror jag är en social konstruktion som gör att män ofta slipper sitt halva ansvar!
Det kanske är ett tecken som stöder min tanke på att många av oss män helt enkelt har svårt att sätta just ord på sina känslor?
Känslorna finns nog i de flesta men att kunna sätta ord på de, ja det är en helt annan sak.
Har en fin historia som kanske kan sätta lite ljus på saken:
En kamrats pappa, nu avliden, gick varje lördagsmorgon och köpte en fralla att dela med sin fru.
Han gav alltid henne överdelen för det var den bästa biten tyckte han.
Efter han gått bort pratade min kamrat med sin mamma om just detta;
– ja egentligen gillade ju jag underdelen bäst men jag tyckte det var så fint att han gav mig den del han själv gillade bäst så jag tog emot den.
– Det, mina vänner, är riktig kärlek.
De var gifta i mer än femtio år.
Tack! Och precis, vi kan ta rationella beslut om hur vi ska hitta kärleken. Ett sådant rationellt beslut för egen del har varit att allt mer börja behandla mig själv med kärlek. Tänker att det är där allt börjar och slutar.
Håkan, tusen tack för din utförliga beskrivning av ett annan slags EQ!! Den har ingen terapeut lyckats ge mig. Och den stämmer så väl in på min exman, men det har vi ju redan konstaterat… 😉 Nu förstår jag bättre att hans beteende kanske inte bara bottnar i ovilja och aggressivitet, utan i oförmåga. Att han kanske inte KAN göra på något annat vis. Att han måste ha känt sig otroligt jagad av mig de senaste åren. Och att han ännu inte fått någon insikt om vinsterna med att vidareutbilda sig…
Jag vet att vi mänskor kan ha helt olika begåvningar vad gäller ord, bild, siffror, teori, praktik. Att det skapar mångfald och kräver anpassning och ödmjukhet inför att vi kan ha helt olika världsuppfattningar. Men samtidigt har jag sett det som att konflikter i första hand handlar om att man har olika värderingar, vill ha makt, och/eller pratar förbi varandra. Jag har inte förstått att vi kan skilja oss åt så mycket i känslomässig kompetens.
Jag har ju envist jagat efter dialog, skrivit långa uppsatser med psykologiska analyser av vår relation, blandade med varma försäkringar om att jag gör allt detta i välvilja. Jag har inte fått ett ord tillbaka. Min 10-årige son är ett emotionellt geni i jämförelse med sin far. Men om min exman är så som du beskriver är det ju helt logiskt. Och jag måste dra mig tillbaka. Men jag undrar samtidigt, hur skulle jag kunna sätta igång en jordbävning hos honom? En väninna har formulerat det som att ettuppvaknande hos honom kräver en tsunami – en kris av katastrofala mått. Jag vet inte om han är beredd att lära sig något nytt språk. Första steget är ju att veta att man inte vet. Och ana fördelarna som den nya kunskapen skulle kunna föra med sig. En god väns man fick lära sig att säga ”time out”, när hans mer verbala kvinna kom igång, men han hade också en gryende vilja att erövra det där nya känslolandskapet.
Men oj, om min man inte är en illvillig skitstövel som vägrar lösa våra problem, utan en illitterär person att snarast tycka synd om, då måste även jag förändra de senaste årens konfliktlandskap. Vad tomt när fienden försvann eller iallafall krympte, och jag får bekänna färg i att min bild av honom faktiskt också handlat om mina egna negativa projiceringar.
Vi har ju redan tidigare berört det Celeste, men vi har verkligen liknande bakgrund i att ha levt med emotionella analfabeter. Hur många mejl har inte skrivits, sms eller brev och hur många samtal har inte påbörjats och havererat?
Jag visste inte bättre tidigare, men nu när jag gör det vill jag ha en framåtrörelse och dialog. Det är väl det som gör att frustrationen växer när exmannen säger – jag vill inte ha en dialog just nu.
Det är just så som du skriver att det kanske är dags att dra sig tillbaka, och inse att ansvaret till att förstå det nya språket inte vilar hos mig. Att inte fortsätta min ”mission” om en hel och äkta relation och vad som krävs av oss båda.
Han måste ju upptäcka och vilja samma som jag och påbörja sin resa.
Helene; du, jag och Celeste delar ju samma historia. Även jag har haft en mission om att få min exman att se, att förstå, och att vilja utvecklas så att vi skulle kunna dela en hel och äkta relation.
Men jag har insett, det är inte mitt ansvar. Antingen vill han själv påbörja resan från omedvetenhet till medvetenhet, eller så vill han inte. Det ligger helt bortanför mig och min kontroll. Och mitt liv går inte ut på att få honom att se. Jag går vidare på nya stigar och nya vägar, och tänker inte dela mitt liv med någon igen som i alla fall inte kommit en bit på vägen mot medvetenhet. Nästa man måste ha själv valt att ta språnget. Hittar jag inte honom, så lever jag ensam. Jag har andra saker att åstadkomma med mitt liv än att ta ansvar för andra vuxna människor.
Så rätt Marianne! Den igenkänning jag känner hos många av oss som skriver här är både nedslående men i ännu högre grad upplyftande. Det är en sann tröst att veta att det finns en väg till ett mer äkta och sunt liv.
Jag tar med mig dina rader om att mitt liv inte går ut på att få honom att se. Det måste han klara själv.
Åh Celeste; vi är därmed minst två som skrivit långa uppsatser och kommit med varma försäkringar ;-). Jag tror som du att min exman inte gör som han gör av illvilja, utan att oförmågan tar sin uttryck i ovilja och aggressivitet. Däremot är jag kanske lite mer cynisk än du. För jag anser att det trots allt är hans eget val att inte börja lära sig språket, som Håkan skriver om. Det är hans eget val att inte vilja se vad han inte kan, som ju är första steget mot medvetenhet.
Du skriver om hur du skulle kunna sätta igång en jordbävning hos honom? Det är likadant med min exman, det verkar som att det skulle behövas en tsunami för att sätta igång resan mot medvetenhet. Men vet du; jag har ingen lust längre. Jag valde helt på egen hand att hans avbrytande av äktenskapet skulle bli min utvecklingsresa. JAG valde. Det var en enorm kris som drabbade mig, men jag valde vad jag skulle göra med den. Han drabbades av samma kris, han valde att fortsätta i omedvetenhet. To hell with it then, säger jag, cyniskt kanske, men jag har verkligen ingen lust längre att åstadkomma någon jordbävning hos någon annan. Därmed förstås inte sagt att jag inte kommer att samarbeta med honom, självklart ska jag göra allt som står i min makt för att det ska fungera bra kring vårt barn.
Kanske har jag drabbats av samma insikt som du; fienden försvann. Min exman är ingen fiende längre. Men inte heller någon vän. Som man är han numera ingenting. Han är bara far till mitt barn. Och min livsuppgift är långt större än att tassa och fixa och jämka och locka för att öppna någons ögon. Långt större.
Marianne, tycker inte att du är cynisk. Inte alls. Du tar ansvar för ditt eget mående, hur du vill ha ditt liv och vad det ska bestå av. Det som du kan påverka. Varken du eller någon annan kan göra om din exman. Man kan vara extremt tydlig mot sin partner med vad som är viktigt för att jag-och vi-ska kunna leva ett rikt, färgat och inspirerande liv. Om hen inte vill/kan förstå så är vi vid vägs ände. Nästa steg är handling i den riktning som ger MIG det jag vill ha.
Tack Håkan för att du tydliggör för mig att jag faktiskt kommit ganska långt mot det jag ville; ett ansvarstagande för mig, mitt mående och hur jag vill ha det i mitt liv.
Vilket i sig också varit receptet mot bitterhet. Det var min exman som valde att lämna mig, men för mig stod det klart från dag ett av vad som skulle ske för mig från den dagen var mitt ansvar. Och med ansvaret följer också makten. Jag väljer hur jag vill ha mitt liv. Det är en skön känsla!
Oj vad det där är nyttigt att läsa, tack Håkan för dina ord. Har ett ex som precis regerar så där. Stänger av och flyr. Det har varit en kamp i den relationen men jag var så kär och ville så gärna få det att fungera. Har insett nu i efterhand (det var han som till slut gjorde slut, från ingenstans också en flykt känns det som) att det hade aldrig kunnat fungera på ett sätt som fått mig att må bra i längden, för han har inte förmågan. Och jag tror helt ärligt att han inte heller vill skaffa sig den. Han kör på i sina mönster och tycker att andra ska anpassa sig till honom…. Men det är tufft att inse men också nyttigt att mycket av det jag tolkat som att han inte bryr sig i mångt och mycket handlar om en oförmåga att uttrycka.. men också att så vill jag inte leva, i ett sånt torftigt, kärlekslöst förhållande kommer jag aldrig bli lycklig och vill han inte själv förändras så kan jag inte göra det åt honom..
Precis så Håkan, du satte verkligen ord på det svåra. Jag känner att jag behöver läsa din text några gånger till, men det är hög igenkänning. Det är verkligen som näst intill en kopia av min exman och det jag upplevt tidigare, men även under och efter vår separation. Flykten från de obarmhärtigt plågsamma känslorna som påminner om det man egentligen skulle behöva ha kontakt med – sitt inte, sitt jag. Det blir så oerhört tydligt i din beskrivning när jag tänker på alla de gånger jag och säkert även min exman känt; nu förstår vi inte varandra, nu pratar vi förbi varandra – igen. Så bra att höra din egen upplevelse från ”andra sidan”.
Det är starkt Håkan. En fråga (okej…antagligen fler..;)) kvarstår för mig, tror Celeste skrev något liknande, men hur kan en jordbävning komma igång? Jag vet nu att den uppgiften är inte min, men jag har tänkt mycket på just det.
Det finns förstås grader i helvetet som det heter. Jag hade nog ett riktigt tjockt pansar att ta mig igenom innan jag nådde mitt eget barn, eller det som format mig. Alla är olika här, och graden av vad som krävs för att bryta destruktiva mönster skiljer förstås. Sen tror jag det är en lång process, flera års stötande och skapande i en själv som sakta bryter ner muren. Däremot är det nog en ”katastrof” som får en att tippa över stupet. Ner i det berömda svarta hålet. Där börjar tsunamin, jordbävningen eller vad vi nu kallar det. Helvetesresan som tar en till ett nytt medvetet, reflektionsbaserat liv. Hela livet sätts i gungning. Frågeställningen ”vad sjutton är min uppgift under den korta stund jag finns på denna planet?”.
Partnern tar sitt pick och pack och konstaterar att nu är det slut. En vän som för tidigt går bort i cancer. Eller som för mig att en nära går bort och på begravningen så spelas hela livet upp på näthinnan. Mina barn som stirrar upp i taket, flera där som är där för att de måste. Den kraft och energi som kom där är obeskrivlig. Jag vill inte att mina nära och kära ska rycka på axlarna när jag går bort. Jag vill betyda något. Jag vill vara någon.
Din fråga Helene om hur startar man denna process är nog tiotusenkronors frågan. Tydlighet, framförallt mot en emotionell analfabet, är det som gäller. Extrem tydlighet. Både i ord och handling. Och att man har satt upp egna gränser för när det är nog, när det är dags att släppa och vara själv medkännande och gå vidare med sitt eget liv.
Vad är min uppgift i livet? En stor fråga men jag förstår precis hur du menar Håkan. Det krävs nog alltid att saker blir otroligt tydliga för en innan man verkligen förstår nödvändigheten till förändring. En emotionell käftsmäll som träffar. Som du beskriver – vem vill av sina barn och nära vänner bli ihågkommen med en axelryckning, något blekt och oviktigt? Vi vill ju vara viktiga för dem vi har nära oss. Bottna i något djupt och äkta. Att förstå att när en förändring är nödvändig så måste den tveklöst börja hos mig. Det blir oerhört tydligt i din beskrivning.
Jag har redan insett att jag måste för min egen skull bli mer tydlig i var mina egna gränser går. Jag har märkt att jag trots min fasta övertygelse irrar jag bort mig emellanåt. Troligtvis av gammal vana. Visserligen har jag otaliga gånger berättat och förklarat om ”mina upptäckter” och det möts nästan varje gång av skepsis från hans sida. Argument som; varför skulle det fungera nu, jag tycker du styr mig, det kanske är bättre att börja på nytt utan våra ryggsäckar, jag har inte tid just nu, tänk om vi sårar varandra igen osv. Den här vågen mellan mig och min exman som innehåller sådan oerhörd mängd rädsla från hans sida och fortfarande en viss mängd skuld från min sida, behöver plana ut och hitta nya vägar. Och det är där min tydlighet och ryggrad kommer in – jag förstår det.
Jag behöver släppa. Tack Håkan!
Ķloka ord Helene. Önskar dig en trevlig helg!
Detsamma till dig!
Smsa är verkligen ett dåligt sätt att kommunicera.
Borde förbjudas att försöka kommunicera om känslor.
Testa att skicka tre sms;
1. Hej!!!
2. Hej?
3. Hej….
Du kommer få tre helt olika bemötanden.
Så sant! Och att tänka på att inte använda. För egen del är det därmed ofta mail som står till buds, eftersom min exman inte vill prata om något som har med känslor att göra. Så, jag når väl fram vad jag når, konstaterar jag, inte längre uppgivet, utan just bara konstaterande.
Nu har jag läst igenom alla kommentarer och kommer på mig själv genom att nicka igenkännande, på alla plan. Mitt ex är också en analfabet. Jag är det inte, men blev det mer och mer på senare år då kommunikationen har blivit en känslomässig dialog med mig själv istället. Att ( som jag ) känna så mycket och att försökt att uttrycka mig i alla år, där mottagaren inte kan kommunicera alls känslomässigt han dragit ner mig. Inte så konstigt att man känt sig ensam i tvåsamheten. Jag har hanterat detta genom att bli frustrerad. Att inte nå fram alls. Som jag skrivit tidigare så vet jag inte alls hur han har sett på mig som fru, mamma, vän. Inget kommer spontant vad gäller känslor. Jag har sett på honom som känslokall då han intar en praktisk roll när det kommer till rädslor och sorg. Det ska praktiskt genomföras, sen är det stopp! Vår son opererades när han var 2 år. Vi låg inne på sjukhus i flera dagar. Jag var ledsen och rädd och orolig för hur det skulle gå (att sövas är alltid en risk). Han kunde inte sätta ord på sina känslor alls. Inte ett ord om att han var rädd och orolig. Det uttryck som jag såg var att har blev spänd i kroppsspråket.
Idag, när jag läst igenom era rader så ser jag allt så klart. Käre nån, vad jobbigt och smärtsamt det måste vara att inte kunna uttrycka känslor. Ni pratar om vad som kommer att krävas att komma till insikt med sitt ” handikapp” , ja, jag tycker det är ett stort handikapp att inte förmå sig att uttrycka sina känslor. En tsunami? Man råkar ut för en stor olycka? Cancer? Vem vet…… Det smärtar i mig nu när jag ser med nya ögon. Jag har ju varit den som ville ” rädda honom från det onda” men ju mer jag ville, ju mer stötte han mig ifrån sig ( logiskt ) . Jag tycker på riktigt synd om honom som inte har förmågan att sätta bokstäverna mellan sina läppar och forma ljuden som är så viktiga. Känslorna finns ju inne i hela kroppen, men dom stannar där, eller ger uttryck i andra ickeverbala sammanhang.
Jag har också backat i mitt förhållningssätt gentemot mitt ex. Att inte försöka förmedla så mycket, dialogen behöver inte vara mer ingripande än enkelt och konkret. Inte alls jag, men har insett att detta alternativ är det enda språk han kan och då får jag anpassa mig efter det så båda förstår. Tänk vad man har vuxit och kommit till insikt med under detta år. Känns som man levt 10 år, fast i speedad fart. Vilken utveckling man kan göra med sig själv, bara man vill ❤️
Så härligt att läsa LA om hur du vuxit. Jag kan känna det samma, tänk vilken utveckling man kan göra med sig själv, om man bara vill. Jag känner också som att jag har levt 10 år det senaste året.
Jag tar också med mig det du skriver om att hålla kommunikationen med exet enkel och konkret. Det var en ögonöppnare för mig, för det är likadant i mitt fall, det är det enda språk mitt ex förstår. Så jag får anpassa mig och kommunicera på ett språk vi båda förstår. Då blir det lättare. Även om det inte heller alls är jag. Men å andra sidan behöver jag inte leva med det längre.
LA, precis, vilket handikapp! Så synd om mitt stackars ex, det är också min känsla! Han sitter fast i en betongbunker, som varken han eller jag kan bryta oss igenom. Det konstiga är, att jag intuitivt sett den bilden av honom framför mig, långt innan jag nu kommit till den här insikten. Varför har ingen berättat om hans sort förut? Och inte konstigt att han gjorde slut när han gjorde slut – när jag började ställa krav på dialog!
Till saken hör att när vi gått till terapeuter så har vi kunnat tala ganska vuxet, även om vi fick stämpeln kampförhållande. Min ex gav nog snarast bilden av en funktionell, logisk ensamvarg, med vissa överkomliga empatiska brister. Det var hemma som hans dysfunktionella flykt-eller-attack-beteende dök upp…
Och så kommer genast mina rätta-till-tendenser fram, eller hur Marianne? Åh, varför förstod jag inte hans emotionella handikapp? Då hade jag mött honom med mer värme och förståelse, inte tagit det så personligt, men också tydligare satt gränser och inte vikit mig. Precis så som jag tänker om min mamma. Historien upprepar sig… Jag ska hela mina nära med mitt bemötande.
Någon skrev: Jag är jag och du är du. Men om jag är jag för att du är du, då är jag inte längre jag.
Åh, LA..jag känner igen mig så starkt i det du skriver. Tack! ! Fick en dos hopp
Jag tror att det handlat mycket om att träffa rätt terapeut.
Någon som inte dömer, lyssnar ,lirkar, ger lite motstånd, hjälper mig att sätta ord på det jag känner och varför.
Jag själv har testat runt lite olika men för snart två år sedan var det som att komma ”hem”.
Och att inse att egentligen är allt bra.
Det är vi själva som rör ihop det 🙂
Vara sin egna bästa vän, våga vara sårbar, våga erkänna sin brister och helt enkelt ändå tycka om sig själv.
Det tar tid, kanske hela livet men det är väl så de flesta av oss vill att livet ska vara; en väg framåt.
Jag tycker om att vara riktigt under isen för då kan jag börja känna efter;
– jaha här kommer du och hälsar på, var kom du ifrån?
Låter som en väldigt bra strategi!
Så lätt att tycka det är mig det är fel på.
Kombinera det med En till som tycker det samma i en relation, då är trasslet igång.
Jo tack, igenkänning på den! Då är trasslet igång. Men nu är det tack och lov slut.
Och om det är svårt och vi trillar dit ännu en gång och gör slut efter fem månader igen, ja då är det så.
Vi är ju alla människor och vi gör saker som vi efteråt, rationellt sett, tycker är helt galna. Så lätt att då gräva ner sig och ta på sig offerkoftan inför sig själv.
Vi är styrda av så många saker och att fela är en mänsklig rättighet :).
Men med små små myrsteg vandrar vi framåt.
Vi kanske tycker;
Ååå nu gjorde jag exakt samma sak och hamnat här igen. Tror att det kanske var likt förra gången men i te exakt lika.
Känner igen din beskrivning av de olika verkligheterna. Upplevelsen var olika från början och vi går sedan igenom olika faser vilket ofta kan innebära att när den ena är nere tycker den andra att det funkar rättså bra osv. Jag kände också att jag ”lämnat” känslomässigt ett bra tag innan separationen, men har åkt på bakslag även jag. Det är nu snart 10 mån sedan vi tog beslutet och det är inte längesedan jag överöstes av mina egna sorgkänslor! Trots att jag känner att detta var det ”rätta”. Även jag behöver sörja det som inte blev vad jag hade tänkt/trott/hoppats. Och 18 år är en lång relation..