För några år sedan lämnade hon mannen som under flera år dominerat hennes känslomässiga värld. Cirka ett år in i förhållandet insåg hon hur fel det var: aggressionsutbrott från ingenstans för att en stund senare vara mjuk och kärleksfull. Perioder av förlamande tystnad då hon ifrågasatte hans beteende. Nattliga meddelande i hans telefon och då hon konfronterade honom: ”Det är jobb! Ditt kontrollbehov är inte normalt!”

Det här med normalt: kvinnan som tidigare kände sig trygg i det egna sällskapet, bra vänner omkring sig, nära till skratt och med tillit till att kärleken väntade där ute någonstans. Inledningsvis var han helt fantastisk: lyhörd, tittade på ett sätt som fick henne att känna sig utvald, höll ömt om henne på fest…Allt han gjorde var bara så ”rätt.”

Olustkänslorna smög sig gradvis på. En syrlig kommentar, en anklagande blick, en ifrågasättande mening, sexuella initiativ som hon egentligen tyckte var helt utanför hennes integritetszon; men hans lågmälda och övertygande argument om att hon hade ett ”begränsat synsätt” gjorde henne förhandlingsvillig. Självtvivlens frön hade såtts och mannen såg till att ge dem ”rätt” näring. Miljön förgiftade henne och den förrädiska anpassningen fördjupades.

Flera år gick och hon började långsamt, långsamt stärka sig själv: en tankeväckande bok, bloggar, samtal, yoga, ett par nära vänner och en smärtsam ärlighet gentemot sig själv kring vad som egentligen pågick. Gradvis nystade hon upp självanklagelserna, tvivlen och de raderade gränserna. Hon såg medberoendet i ögonen och kunde alltmer se känslorna som höll henne fången i den destruktiva dansen.

Kvinnan lyckades till slut lämna efter enorma skuldkänslor och ett par återfall. Självempatin växte genom henens dagliga handlingar. Den emotionella hjälparabstinensen slog på emellanåt, men hon orkade avstå från att svara an på impulserna.

Efter ett par år som singel och fri från medberoende-dynamiken, mötte hon kärleken. Den här gången vågade hon lyssna och lita på sina instinkter. Hon låg inte sömnlös och undrade vad det var som var fel. En lugn plats hade visat sig för henne och självtvivlen hade ingen jord att växa i. Kärleken, gränserna och en hel relation var läkande.

Jag ser framemot att få möta dig på någon av mina föreläsningar ”en levande kärleksrelation” – klicka på den här länken för att se stad och datum.

Michael Larsen – relationscoach