Att förgifta ett förhållande är lätt! Att hålla ihop och få varandra att känna sig levande, är en konst. En konst och ett hantverk som alltför få bemästrar!
Innan de träffades och i början av deras förhållande, tränade mannen, läste böcker, var intresserad av vilka slags kläder han bar, umgicks med sina vänner och var nyfiken på att lära nya saker.
Det har gått några år och nu går han mest i träningskläder fastän han inte tränar. Vännerna ser han högst någon gång per år. Böcker är ett minne blott! Han anar det på ytan, men vill inte erkänna det för sig själv: att han blivit grå! Att personlighetsdragen har blivit luddiga, och att han glömt bort att anstränga sig för henne och relationen. Han kör med ”automatväxel” – att köpa blommor känns bara ”överansträngt.”
Mannen har långsamt blivit relationsförslappad och tycker att han kommit i hamn med livet. På ytan! Men djupt inombords så har missnöjet tagit fäste! Han tycker att hon ”gnäller” och ”aldrig är nöjd.” Livet blev inte vad han drömt om!
Det har blivit så skönt att gå i myskläder, vilket fått honom tycka att kostymen bara är till för jobbet. Men att dejta kvinnan som han lever med? Vad hände med det? Att göra sig snygg inför henne. Och sig själv.
Vi knäcker själva förhållande-ryggraden när vi slutar med att ta hand om och jobba på vår egen person. När kommunikation bara har blivit ett snyggt begrepp.
Det finns ett stort antal metoder som vi praktiserar (oftast utan att vara medvetna om det) som förintar känslan av samhörighet och lust.
”Attraktionsätarna” väntar ständigt runt hörnet på att få stätta tänderna i förhållandet, och hämta näring från vår trötta likgiltighet och ta för givet attityd. Låt det inte ske utan var ständig öppen och stå lite på tå emellanåt. Det är de ”små” gesterna av kärlek som räknas. Varje dag!
Hur fyller du på din energi så att du kan ge?
Michael Larsen – relationscoach
Jag har hämtat kraft och energi ur min kreativitet och min yoga och att vara ute men efter separationen har det varit svårt att hämta energi ska erkännas.
Jag målar, skriver manus, tränar, läser, lyssnar på poddar och träffar vänner och är mitt kära barn och det är alltihop givande och jag uppskattar allt av det och det ger mig energi men jag kan ändå känna mig dränerad ibland. Tom och trött.
Kanske är det just för att jag gjorde de små gesterna, för att jag faktiskt ansträngde mig att göra mig fin och för att jag inte gnällde och var inte tjatig, vi hade lätt för att skratta ihop och han sa själv att han tyckte relationen var bra och att han älskade mig och vill inte mista mig men jag blev ändå bedragen och lämnad…. Det var tungt.
Läkeprocessen efter tar lång tid när personen som ena stunden ger en kärleksförklaringar sen går men inte vill förklara, inte be om ursäkt, inte skapa en bra föräldrarelation…. det dränerar att man inte kan koppla ihop och förstå.
Man blir rädd för att börja om när man inte vet vad som gick fel förra gången för det känns inte lättare att få en relation att hålla när det finns någon annans barn kanske med i bilden och som ska förhålla sig till ens eget barn osv. Kanske är cyniskt att tänka så men jag får ändå känslan av att det kan vara tufft så då gäller det än mer att kunna som du skriver, göra så gester, anstränga sig och vara ödmjuk annars blir det mest att man är kvar för att man inte vill ha ”misslyckats” med ännu en relation eller för att man bara inte vill vara ensam….