Det kan vara en kollega, chef eller partner som är så i ihärdig i sina uttalanden och beteenden, och trots att du vet att det är någonting som inte stämmer, så börjar en undran inom ta dig form: ”är det jag som inbillar mig? Kanske är jag överkänslig?”
Personer med narcissistiska drag eller om det handlar om en fullt utvecklad narcissistisk personlighetsstörning, raffinerade härskartekniker, så är de inledningsvis ofta väldigt svåra att upptäcka. Kontakten med dessa personer kan i stunder kännas väldigt bra, vilket gör det extra förrädiskt – för vem hade inte lämnat från början om det var rakt igenom katastrofalt från dag ett? Nej, vi är under tillvänjningens makt! Ett par förtroliga samtal här och där, komplimanger som leder oss in i följsamhetens hypnotiska rus: ”han/hon är kanske inte så fruktansvärd som jag inbillade mig i förra veckan…?”
Friska människor har emellanåt ett hälsosamt självtvivel som gör oss reflekterande och ödmjuka inför andras världsbild och livssyn. Undran om det vi sagt och gjort var det rätta, gör att vi kan finjustera och förändra sådant som kan såra eller skada andra människor. Samvetets röst vill få oss att se klart!
Men de som på ett utstuderat sätt använder sig av härskarmetoder, kör ständigt på i motorvägens vänsterfil utan att någonsin släppa fram någon annan. Det är full fart framåt utan att ibland lägga sig i självrannsakanfilen: ”hur påverkar mitt sätt att vara min partner? Hur är det för henne/honom att ha mig nära inpå? Vad kan göra mig till en bättre människa?”
Jag tror att jag formulerar ett helt nytt begrepp nu: ”Barnen i Bullerbyn” – syndromet. Det lilla samhället i början av 1900-talet där alla känner alla och det mesta har en logisk förutsägbarhet: ”jag vill dig väl, så därför utgår jag från att du vill mig väl.” Vi bjuds på saft och nybakade bullar hos grannen, skomakaren som är arg, är egentligen bara ensam. Det är en filosofi som vi så innerligt gärna håller fast vid; andra har samma syn på livet och liknande beteendekoder som jag. Det gör att jag kan känna mig trygg och säker.
Så vad gör vi för att hantera det ofattbara? Att det finns mörker, fullständig manipulation, människor som söker tillfredsställelse i att skada andra och där lögner är ett vapen för att kontrollera. Jo, vi försöker skapa ordning i våra egna psyken genom att först förstå varför han eller hon beter sig som de gör. En svår uppväxt, smärtsamma erfarenheter och andra analyser som ska skapa ordning i kaoset. Och sedan kommer något av det värsta: tvivlet på den egna verklighetsuppfattningen – ”det kanske är mig det är fel på? Om jag bara gör så här och så här…Det min inre kultur som måste förändras!”
Det är en stor konst att kunna se saker som de är och inte enbart hur vi önskar att de vore. Öppna ögon, kunskap och handling ger oss autentisk stryka!
Michael Larsen – relationscoach
Vissa av inläggen på bloggen, det här är ett av dem, ger mig rysningar för det är som om du beskriver mig och hur jag blivit behandlad i mitt förhållande med n-personen jag var tillsammans med. Tack vare envisa nära vänner och den här bloggen så lyckades jag öppna mina ögon och se hur jag behandlades. Första känslan var en skam för mig själv och att jag låtit mig bli behandlad så som jag blev! Efter flera samtal med vännerna så förstod jag att jag inte var problemet utan n-personen jag var tillsammans med och hennes sätt att utnyttja och behandla mig! Nu mår jag mycket bättre, men det har inte varit lätt att ta sig ur situationen och tankarna! Alla ni som fortfarande kämpar! Läs bloggen och lyssna på era vänner! De ser situationen och förhållandet utifrån med andra ögon! Jag var arg på dem många gånger för jag tyckte inte de lyssnade på mig, men det var jag som inte lyssnade på dem! De hade rätt!❤️ Det går att ta sig ut ur en n-persons hårda grepp och det kommer att göra ont inombords, men det är värt det för att få ett annat liv som ni förtjänar! Kanske med någon som förtjänar er!❤️
Flera uppbrott från Narcissisten det sista 4 månader sedan men trots att jag logiskt förstår att det aldrig kommer förändras och det framgår dessutom tydligt i alla sms mail etc som skickas så gnager hjärnan och hjärtat, kanske kommer en förändring. Vännerna vakar över mig för ingen vill se mig ramla tillbaka till det helvetet som jag trodde var the perfect match från början. Jag är både smart och logisk men de känslorna som jag trodde fanns spelar hela tiden ett spratt.
Tack Michael din sida hjälper!
Känner verkligen igen detta.. är mitt uppe i kaoset och börjar förstå varför jag skämts och mått dåligt under så lång tid. Nu ska jag försöka läka och börja leva..
Det är så ofattbart grymt och hemskt att befinna sig någon slags relation med en n eller p person som inte vill sluta plåga, via juridik, bodelning som aldrig går igenom eller gemensamma barn som utsetts för allt möjligt.
Efter att ha kämpat i snart 3 år, känner jag tyvärr att livet har tappat alla färger. Att det hela tiden handlar om en kamp, en kamp som måste genomlidas men som aldrig kan leda till en känsla av befrielse.
Har tappat mig själv och min ursprungliga livskraft som var stark.
Allt blir så primitivt och till slut finns bara mörker kvar.
Det är så förfärligt hemskt att som förälder inte kunna visa något bättre än det här…
Styrka till er alla som har haft den stora oturen att råka på en sådan person.
Tack för att ni delar med er! Önskar er alla goda krafter.
Jag har nog tidigt i livet, tyvärr, lärt in det medberoende som en n person uppfostrar till. Efter en nyligen kraschad relation håller jag på att samla ihop mig själv, bit för bit. Regeln om 0-kontakt ger mig andrum att växa och jag vågar glänta på dörren till min sårbarhet.
0-kontakt är så stärkande och bra men så…det finns vissa praktiska saker jag måste hantera med mitt X. Jag försöker göra det så minimalt det bara går. Ändå blir den lilla, lilla kontakten så mentalt stor.
Jag läser i bloggen och städar på så sätt i mitt tankerum. Jag berörs väldigt starkt av de som inte kan välja 0-kontakt av olika skäl.
Man ska väl helst använda sina egna ord här men jag vill ändå dela några rader av Hjalmar Söderberg som betyder mycket för mej. Jag tänker på hur de som är livrädda för att möta sitt eget tomrum kan försöka tvinga andra att underhålla dem. Som medberoende, ser jag det som att jag inte gör någon som helst nytta för nån. Jag underhåller bara ett destruktivt beteende.
Ord jag tröstar mig med när någon vill ha kontakt utan att bry sig om mig:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
– från Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg.
Jag har så svårt att tro att han har narcissistiska drag. Han är snäll och omtänksam när han är på gott humör. Att det inte är lätt att vara omtänksam och förstående vid motgångar hör väl till människans natur. Han är inte en person som försöker erövra världen, tar inte hänsynslöst för sig, är inte elak verbalt. Jag tänker hela tiden att han är omedveten om hur hans agerande påverkar mig. Han gör det inte med flit. Han är en kärleksfull far. Väldigt förstående när när det kommer till barnen. Vill deras bästa. Är en omtyckt arbetskollega och vän. Dock vrider och vänder jag på mig själv för att förstå honom. Han säger att han förstår mig, att det är jag som inte inkluderar honom. Jag går ständigt i tankar om vad jag kan göra annorlunda. När han ventilerar våra problem med vänner och kollegor tar de alltid hans parti. Det är synd om honom. Han gör rätt som tänker, känner och agerar som han gör. Det är jag som sårar och försvårar vår situation.
Vid några tillfällen har han tom kunnat se sin egna roll i allt. Själv undviker jag att omge mig med personer som jag vet är partiska med mig när vi har problem. Det löser ju inget. Det får inte mig att kunna sätta mig in i hans situation. För jag vill förstå. Men jag förstår inte. Jag kan inte tro att han medvetet gör som han gör. Då få gånger jag yttrat mig i de banorna har han blivit arg och sagt att det är personangrepp. Att vad han än gör och säger blir det fel. Hur ska jag ha det. Han hänger inte med i mina svängar. Samtidigt hänger inte jag med i hans. Alla mina känslor och tankar är en reaktion på hur jag blir bemött. Och tyvärr med mina fina diagnoser så tar det längre tid för mig att vända skeppet varje gång. Något måste jag göra fel. Tänker att det är jag som är oförmögen att förstå och tänka rätt