IMG_0781

Det finns något självläkande inom oss människor. Något som alltid söker sig uppåt. Vi kan ha slagits ut av de svåraste och mest smärtsamma motgångar, men ändå verkar det som om de allra flesta kommer på fötter igen. Resan tillbaka må vara lång, krokig och fylld av kval, men vi vill känna solstrålarna mot ansiktet och den behagligt ljumma brisen mot kroppen igen.

Ligger det inte djupt i vårt känslomässiga DNA en stark önskan om att få vara lyckliga, hela och känna mening? Tanken på att den mörkare årstiden inte kommer att hålla i för alltid lever någonstans.

Jag tror att det är den här längtan som gör att de allra flesta tar sig upp igen, för finns det något skönare än att gå i skogen, eller längs med havet efter ett rejält regnoväder? Doften av regn som håller på att torka.

Jag vet: du vill inte läsa liknelser från naturen, utan få känna dig som människa igen. Du vill inte leva på minus!

Om du just nu känner dig nere för räkning, vill jag så en liten, liten tanke i ditt medvetande: det finns en intakt del inom dig. Du kanske varken känner eller ser, men det finns där. Alltid! Det kan för tillfället råda fullständig kaos och solförmörkelse eftersom du varit utsatt för lögner och svek. Du har kanske fått höra och se sådant som ingen skall behöva vara med om och det har slagit undan fötterna på dig.

En blinkning på insidan, ett djupt andetag som tar dig en decimeter bort från det som gör så ont. Bara någon millimeter, men det kan räcka. Räcka för att en till synes obetydlig vind skall få utrymme under vingarna. En kort paus, ett djupt andetag, kärleksfulla ord eller en blick som verkligen SER. Det som behövs för att sätta igång resan mot att stå på fötter igen.

Michael Larsen – livscoach