I går läste jag om hur ”Lyckofasaden tar död på oss” av Mia Skäringer. Det var riktigt bra läsning! Avklätt och ärligt som alltid när Mia säger något.
Kom att tänka på mig själv, arbetet med människor och skrivandet. Är det mitt mål att vara lyckad och få andra att känna sig lyckade? Svaret är nej. Inte alls!
Låt mig ge dig ett exempel:
En man som jag en gång hade i samtal, berättade för mig att han vid ett tillfälle stängt in sig i sitt hus för att avsluta livet. I mångas ögon levde han lyckat. Han hade alla ”tillbehören” som vi ofta använder för att beskriva en framgångsrik person. Problemet var att han var djupt olycklig. Han var lyckad med inte lycklig!
Utanför mannens hus hördes ett barn gråta högt (ett störningsmoment i hans planer), men han gick ut för att se vad som hänt. Ute på gatan står det en flicka och snyftar högt: ”Jag har kommit vilse. Jag hittar inte hem.”
Plötsligt brister det för mannen och han inser att han också kommit vilse och inte hittar hem. Min f.d. klient hjälper flickan att komma till rätta och nu händer det ytterligare något med honom. Grunden för hans fortsatta motiv att leva, säger han, låg i att se och få hjälpa andra.
Påstår inte att vi alla nödvändigtvis måste genomgå starka omskakande upplevelser för att kunna känna MENING. Vad jag däremot vet med säkerhet, är att lyckan tar större utrymme i våra liv när vi ser och ställer upp för andra. När vi inte låser blicken på våra egna brister och försöker gömma dessa från oss själva, genom jakten på att vara lyckade.
VEM är du när du skalar bort alla accessoarerna, titlarna, bilen, årsinkomsten, huset etc. Vem är du när allt det som kan imponera på vänner och grannar läggs åt sidan?
Michael Larsen – livscoach
Det där är en konstig kontrast, en dualitet som många människor, nästan slentrianmässigt tycks se. Jag hörde den i en annan variant häromdagen, i ett radioprogram där man pratade om köttkonsumtion. Om man åt kött var man ”statusmänniska”, om man inte åt kött var man omtänksam och ”medmänsklig”. Som om en del människor vill klistra på etiketten ”status” på allt det de ogillar för att förstärka det som är dåligt.
Jag menar att det finns många saker som är livets mening utöver att ”få hjälpa andra” som enda grej. Jag tycker till och med att ”hjälpa varann” goes without saying. Det är en så självklar del av livet att hjälpas åt där det behövs att man inte ens behöver tjata om det och se det som ”speciellt”. Vilka gör det? De som måste _tänka_ för att inte vara egoister och bara se till sig själva, kanse? Som måste slå sig för bröstet och hela tiden tala om att de hjälper andra? Alla andra gör det bara automatiskt. Och finner livets mening i många saker. I intellektuellt arbete t ex, som också hjälper andra, även om det inte är på ett direkt sätt som att måla någons hus.
Det är lite skumt det där med människor som hela tiden ska vara så ”medmänskliga”, när det egentligen är så himla självklart … Som att äta eller sova.