Först av allt: en narcissist har många olika sidor i sin personlighetsrepertoar och är oftast väldigt mån om hur omvärlden ska uppfatta henne eller honom. Därför är du en av de få som har sett det manipulativa och mörka. Liksom ditt barn!
Den narcissistiska föräldern ser sitt barn som en förlängning av egot och så länge din dotter eller son presterar över genomsnittet, beundrar n-föräldern, inte gör för mycket väsen av sig genom att uttrycka sina behov, kan det fungera smidigt. Vilket barn orkar leva upp till det?
Den narcissistiska personligheten är skadad, och såren gör att de som lever nära n-personen drabbas av hennes/hans omättliga bekräftelsebehov, lögner, missbildade självbild och empatibrist eller t.o.m. empatilöshet.
N-föräldern är inte kapabel att se sitt barns känslomässiga behov, även om det i olika sociala sammanhang kan verka vara så. Allt handlar om ”mig”!
För den som undrar: kan den med en narcissistisk personlighetsstörning älska sitt barn? Min fråga blir: kan en person med en grandios självbild och empatistörning älska?
Små barn måste lita till föräldrarna för sin överlevnad skull, så föreställ dig hur det är för flickan eller pojken som lite högre upp i åldern, ser mamma eller pappa lova stort och hålla smått. Ett barn som inte vill göra n-föräldern upprörd genom att ifrågasätta eller ”misslyckas”, eftersom det innebär sanktioner genom tystnad, ilska och anklagelser.
Barnet till en narcissist försöker ständigt räkna ut vad n-föräldern behöver för att vara lugn och omtänksam/kärleksfull. Din dotter eller son utvecklar ett laserfokuserat seende för att kunna förutse nästa steg, vilket är fruktansvärt energikrävande.
Det är därför inte ovanligt (om barnet/barnen är hos respektive förälder varannan vecka) att frustration, ilska och andra tunga känslor kommer ut, eftersom miljön hos dig är så pass trygg så att dessa känslor tillåts komma ut i det fria.
Det är ett övergrepp att inför barnen smutskasta, förnedra och ljuga om den andra föräldern, vilket din dotter/son utsätts för av n-personen.
Men det finns sådant du kan göra för ditt barn och som är livsavgörande!
Din dotter eller son behöver bl.a. detta från dig:
- Din empati och kärlek. Få vara sårbar.
- Gränser som ger stabilitet och trygghet.
- Trygg kommunikation: ditt barns frihet att få uttrycka sina tankar och känslor.
- Exponeras för sunda vuxenrelationer.
- Vistas i naturen som ett av många sätt för att rensa ut stress.
- Löften som hålls.
- Lära sig minst tre grundvärderingar. Till exempel: rättvisa, integritet och sanning.
(Kommer att gå på djupet gällande ovanstående punkter under mitt webinar söndagen den 4/4)
Se upp så att du inte blir medberoende till ditt barn i försök att överkompensera det som hon/han inte får hos n-föräldern. Förhandla inte bort dina integritetsgränser i försök att vara den ovillkorligt kärleksfulla föräldern. Att säga nej är också vara ett uttryck för kärlek.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Är det någon kostnad för detta?
Tack. Har en 9 årig dotter med en n / psykopat. Livet är en kamp och ofta når jag till gränsen att vilja ge upp. Jag tror jag har flertal medberoende beteenden, har svårt att sätta gränser och hamnar ofta i situationer där hon styr mig och jag är hennes slav. Hon behandlas på BUP sedan 1 år tillbaka för hög ångest, panikattacker mm… Det är som du skriver, hon är som en tryckkokare som kokar över hos mig. Men det knäcker mig och det är inte alltid jag klarar av att hantera situationen. Är själv utmattad sedan några år tillbaka och har behandlats i några år för PTSD och Gad. Spår från 12 år tillsammans med en psykopat. Jag lyckades lämna honom sedan snart 6 år men han använder vår dotter för att skada mig, hon skadas också då. Omgivningen älskar honom och har svårt att tro på mig och mina berättelser. Så jag har slutat berätta för personer som känner honom. Jag drev en vårdnadstvist och fick nyligen ensam vårdnad genom överenskommelse med växelvisboende så han skulle slippa betala underhållstöd. Jag ansåg att det var värt ändå. Har märkt att jag återfått en del frihet genom att ha återfått ”makten” över mitt liv och hennes efterdom jag inte längre behöver ge vika för hans hot. Jag tror inte han själv förstod att han skulle tappa en del ”makt” / kontroll över min och hennes frihet/ över mitt emotionella tillstånd och över mitt och hennes liv när han ingick överenskommelsen där jag fick ensamvårdnad. Så jag hoppas att livet blir mer hållbar framöver så att jag kan finnas för min dotter på riktig, som en hel människa och inte som en mamma som själv kämpar för sin överlevnad. Det är svårt att dra upp någon ur vattnet när man själv håller på att drunkna.