Ett alltför vanligt scenario i många relationer, är att vi ignoreras och/eller tillrättavisas kring vad vi upplever och känner. När en partner kommunicerar direkt eller indirekt: ”din emotionella verklighet är inbillning! Det som du säger till mig tar jag inte på allvar. Du har fel! Jag ignorerar dina ord! Jag struntar i din sanning…”, befinner sig tvåsamheten i den röda farozonen.
Det etsar sig fast i ditt medvetande och är oerhört svårt att bli av med: sveket som på ytan kanske inte verkar vara så farligt. Det är ju ”bara” ett par himlande ögon och sarkastisk kommentar kring att ”du är alldeles för känslig.” Vi ”vänjer” oss och försöker skjuta det på avstånd; att inte bli tagen på allvar. För ”det är väl hos mig det ligger? Jag måste kanske jobba med mig själv?”
En hel del människor ”tränades” tidigt i livet: att de egna känslorna inte är att lita på. Ingen eller alltför få såg oss på riktigt. Vi stängde av eller blev nerstämda (”man är ensam i den här världen och ingen förstår”). Kanske utvecklade vi högljudda rebelliska vanor för att över huvud taget bli sedda.
Om din partner eller någon annan i din närhet känner sig trött, stressad, ledsen, arg, desillusionerad…vifta inte bort henne eller honom. Var inte snabb med att leverera goda råd, anklagelser och förminskande. Lyssna till vad som sägs: finns det någonting i eller bortom orden som uttrycks, och som är livsviktigt för tilliten mellan er? Den där djupa näringsrika tilliten.
Vi utkämpar alla våra krig inombords och vi vet inte vad som pågår i en annan – var därför inte för snabb på åsiktsavtryckaren.
Relationer är ingen jämnt asfalterad landsväg med böljande fält, magisk solnedgång, och din spellista perfekt flödande i högtalarna. Närhet byggs genom bl.a. förtroliga samtal, närvaro och viljan att förstå en annan människas horisont.
Var slösaktig med din närvaro!
Michael Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar