”Jag vet allt om dig!”
”Du är överkänslig!”
”Jag känner dig bättre än du känner dig själv.”
”Jag vet att du innerst inner älskar och inte kan vara utan mig.”
”Jag är ett kap! Vem skulle du vara utan mig?”
”Det är du som får mig att bli så här!”
Målet är att du ska känna dig osäker djupt in ryggraden, så att du anpassar dig och därmed gör som han eller hon säger.
De kan vara oerhört verbala, välklädda, pedantiska, viljestarka till tusen, ”experter” på andra, konspiratoriska, socialt kompetenta, charmörer och älskar att samla på dyrbara saker. Listan kan göras lång!
Ibland säger de saker som: ”Min advokat kommer att kontakta dig!”
Viktigt att poängtera: personer med dessa egenskaper är inte per automatik narcissister. Vi behöver vara försiktiga så att vi inte slarvar med etiketter och diagnoser.
Ett av mätinstrumenten när det gäller en narcissist; är hur vi mår i deras sällskap. Det är inte ovanligt att vi kan pendla mellan upplevelsen av att vara utvalda och satta på piedestal, för att senare känna oss förbrukade, förödmjukade och värdelösa.
En N person tvivlar inte på sig själv (i alla fall inte medvetet). Långt, långt därinne försöker de med alla tänkbara medel att täcka över ett osäkert jag. Genom att servera dig skam, kan de föra dig ur kurs och som bonus förhärliga bilden av sig själva.
När dina logiska argument i ett samtal är starka, kommer N personligheten att attackera din karaktär.
Ett bra självförtroende går att spela, men inte en stark självkänsla.
Kvinnan står där med en hårt slagen puls, matt i kropp och själ och frågan: ”Hur kunde jag gå med på detta?!” Gång på gång försöker hon få mannen att förstå henne, men det slutar alltid med envägs -kommunikation som tömmer henne på energi. Dialogen, eller rättare sagt; monologen, får henne att känna sig korkad. Men hon har börjat se med klarare ögon och säger till sig själv: ”Det går aldrig att vinna över en person som honom. Han tillåter det inte, därför att allt handlar om honom!”
Går det att ”omvända” en narcissist genom kärlek? Många har försökt och tappat bort sig själva på vägen. Hitta den genuina kärleken till dig själv så att du får styrkan att gå åt ett annat håll. Bränn inte fingrarna på medberoendets heta platta.
Du är varmt välkommen att vara med på mitt webinar söndagen den 4/11 – ”Så lämnar du en narcissist”
Michael Larsen – relationscoach
Jag tror ju inte att han är narcissist, för jag tror att man måste vara intelligent, smart, för att vara narcissist. Vilket gör det hela än mer komplicerat. Precis de fraserna – ”jag känner dig bättre än vad du själv gör, jag vet att du egentligen älskar mig, jag känner det och ditt kroppsspråk visar det, varför inte bara acceptera?” Och, förstås, ”Du är överkänslig, varför måste du reagera så på alla små oviktiga saker?” får jag höra, samt att han älskar mig, vill bli gammal med mig, varvat med att jag är lat, aldrig har ansträngt mig för relationen o s v. Och jag blir osäker, så jäkla osäker – har han rätt? Har jag fel? Vem är jag att säga att han har fel och mena att jag har rätt?? Men han är aldrig fysiskt våldsam på något sätt. Och inte så smart så han borde kunna spela ett psykologiskt spel! Eller……????
Hej Lotta! Jag har samma upplevelser som du, men min man har två diagnoser adhd och Asperger. Och jag undrar ju om en person med dessa diagnoser också kan vara narcissistisk?
Tar en person som känner sig i underläge ta till narcissistiska drag för att skydda sig själv och sker det i så fall medvetet eller omedvetet?
Det finns så många frågor om hur man ska tackla en sådan person.
Ja, den här mannen har också något, mest troligt adhd, odiagnostiserat, men han har barn med diagnoser add och asperger och han uppfyller de kriterier som krävs, eller hur jag ska uttrycka mig… men vill så klart inte höra talas om att det skulle gälla honom. Jag instämmer – så många frågor….
Mitt ex beteende är mycket mer subtilt och han jobbar mycket mer med tystnad, går med på ett förslag gällande dottern för att i nästa sekund lägga över skuld och påstå att man tagit beslut över hand huvud, beter sig illa men säger aldrig förlåt, ber aldrig om ursäkt.
Han är inte vräkig eller högljudd, men han visar ingen empati.
Han ska på ytan hela tiden vara oklanderlig och säger man ingenting så kan ju ingen säga sen ”men du sa ju att” eller ifrågasätta det du sagt så han ser till så att man själv är den som yttrar en åsikt, föreslår en sak eller tar ett initiativ och så står han där som en domare och kan säga om det är ok eller inte. Jag känner att jag alltid blir bedömd och alltid får riskera att bli kritiserad eller få höra ”så tycker du ja”.
Och sen om vi ses så ser han ut som att han är ledsen, bedrövad, tyngd fastän han valde att lämna, har sin nya relation.
Jag försöker att trots otroheten, sårade känslorna, förlorandet av min livspartner och hans beteende efter separationen, att säga att jag vill att vi ska kunna prata och samarbeta om vårt barn, att han inte är min fiende, att jag är stolt oavsett över de år vi haft och att jag accepterar att han hittat sin själsfrände och kärlek i livet i någon annan men att jag vill att vi försöker ha en bra kontakt för vårt barns skull så att hon inte ska hamna i mitten.
Det sms:et svarade han aldrig på.
Då fick jag den känslan – jag kan aldrig göra rätt i hans ögon. Allt uppfattas som kritik och så börjar jag be om ursäkt för att han uppfattat det så men att jag bara menade att …. och sen när jag bett om ursäkt och förtydligat så är han tyst… inget svar, ingen diskussion.
Då kan man börja tvivla – kräver jag för mycket, sa jag fel, lät det elakt…. sms är värdelöst som forum tycker jag men de gånger vi sågs i början så ljög han bara (visade det sig sen) så det känns meningslöst att prata med en som inte talar sanning.
Terapeuten sa till mig att ha minimal kontakt.
Supersvårt för mig som har skilda föräldrar som är vänner och umgås. Känns som att jag misslyckats med det viktigaste för mitt barn, att visa hur vuxna kan prata och reda ut saker och stå över sina egna känslor ibland för barnens bästa.
Men narcissist är nog fel att säga att han är men han kan bete sig skamlöst, överträda gränser, ljuga, hålla fasad, manipulera. När vi var tillsammans var det sällan bråk för jag är en konfliktundvikande person, väldigt fysiskt, mycket bekräftelsetörstande och då var jag det mest fantastiska oftast och mest ögonblick då och då när man skymtade det andra. Nu är det bara det andra eftersom vi inte har en fysisk relation utan måste kunna verbalt lösa situationer och komma överens.
Det går inte.
Nu försöker han bara komma överens med sin nya trots att det är ju inte hon som är mamma.
Ibland undrar jag om hon ska vara beviset för att det han gjorde var ok. Att han satsar allt på den relationen för att om den relationen blir bra så ska folk tänka att då var otroheten och vår separation ok, det var tråkigt att det blev som det blev men man måste ju följa sitt hjärta om man träffar den rätta …. Som att han är livrädd för att andra ska tänka – var det det här det du lämnade din sambo och splittrade familjen för? Att i jämförelse så ska andra tycka att det är ett nerköp mot vad han hade….
Vad vet jag?
Jag har inte erfarenhet av en narcissistisk partner men däremot en narcissistisk förälder. Min upplevelse är att denne är avund, manipulativ, ljuger och är ofta aggressiv. Det är alltid mitt fel att saker och ting är fel eller att det går galet. Det är alltid mitt fel att dennes liv ser ut som det gör, det är ju jag som orsakar det hela. Om min förälder någonsin berömmer mig är det alltid när jag inte är med, och berömmet är alltid till för egen vinnings skull. När det har varit någons födelsedag eller annat samkväm ges alltid blickar eller det uttalas negativt om mig. Det värsta kommer alltid efter tre till fyra dagar efter, för då har det tänkts ut och planerats hur allt ska vräkas ut över mig. Hela livet har allt detta bara haft ett syfte-att få mig att må så dåligt som möjligt, vilket det också har lyckats med.
För tre år sedan fick jag veta vad en narcissist är och då förstod jag vad det hela handlade om. Äntligen fick jag ord på hela helvetet. Det jag har gjort nu är att jag har brutit kontakten och har inte för avsikt att återgå i en relation. Det är tredje gången jag bryter denna kontakt och har nu funnit ut att jag bara stiger åt sidan-jag flyr. Denna gång ska jag klippa bandet. Hur det ska gå till vet jag inte. Så länge jag har bandet kvar så känns det som om jag fortfarande ägs och min förälder har makten, därför väljer jag att klippa bandet istället. Det finns inget som säger att du måste älska dina föräldrar, än mindre att styras av dem. Det är mitt liv och jag har rätt till ett självständigt liv och stark självkänsla och starkt självförtroende.
Stackare, Marie. Så hemskt att höra att bli behandlad så av sin förälder. Det är ju föräldern som ska ge sina barn en grund som är trygg och ger en god självkänsla och självförtroende. Tycker du gör rätt i att klippa banden. Det är ditt liv och du har all världens rätt att må bra och bli lycklig! All lycka till dig.
Tack Åsa!