Detta är en tid på året då ljus inte enbart tänds i våra hem, lyser upp butiksfasader och torg, utan även riktar ett exponerande ljus mot våra mot vår ensamhet i tvåsamheten och som singlar. Det är nu som det blir tydligare än någonsin hur parförhållandet mår eller hur vi känner som ensamstående.
Du ser det nästan aldrig på människorna som du går förbi i julhandeln, under glöggminglet, på arbetet eller var det nu är: ensamheten! Inte ensamheten som är meditativt avslappnad, utan den som stressar och/eller gör oss uppgivna:
”Varför säger X aldrig förlåt för sina övertramp?”
”Jag borde ha lämnat för längesedan! Vad är det för fel på mig som stannar i detta?”
”Alla dessa frågor om varför inte jag har träffat någon!”
I känslan av isolering ligger det nära till hands att vi idealiserar andra; deras liv, förhållanden och glädje. Det vi ser är det vi tror är verkligheten och oftast är den retuscherad. Inte för att människor är ytliga utan för att det ligger i vår natur att vilja visa upp det lyckade.
Några tankar till dig:
- Du behöver inte förklara dig för någon om varför du lever som du gör. Du har inte någon redovisningsskyldighet om varför du är singel eller inte tacksam över att leva med ”världens bästa” kvinna eller man (det är bara du som vet hur det är att leva tillsammans med henne/honom).
- En romantisk relation är inte måttstocken på om du har lyckats eller inte. Juldagarna är smärtsamma för dig som nyligen blivit lämnad eller har lämnat. Att vara singel och från djupet av sitt hjärta längta efter denna någon kan vara fruktansvärt ensamt (det finns så oändligt många klyschor som slängs på dig). Det finns inga smarta lösningar på existensiella frågor!
- Allting är under förändring; universum, naturen, våra relationer, vårt sätt att resonera/känna och kroppar befinner sig inte i ett statiskt tillstånd. Det betyder att dina livsomständigheter inte är ristade i sten. De flesta människor längtar efter en djupare form bekräftelse och samhörighet, vilket betyder att nya möten kommer att ta form.
Jag önskar dig en fin lördag min bloggvän och så hörs vi imorgon.
Föreläsningar live med Therese & Michael – Att hitta kärleken och hålla den levande (för anmälan klicka på respektive stad)
Michael Larsen – relationscoach
Jag funderar på, efter allt helvete jag och ni andra här på bloggen varit med om.
Hur kan en relation vara efter allt detta? Kan det leda till något bra? Att skiten vi varit med om gör att vi vet hur det absolut inte ska vara! Vad kan det som varit så hemskt leda till? Först måste vi naturligvis uppskatta vårt eget sällskap och släppa den som inte var värd oss. En misshandlare är absolut inte värd vår kärlek. Det är en sak som är säker. Vi är värda mycket bättre.
Hmmm, svårt för jag har inga sunda erfarenheter av relationer men känner att den ska vara rakt på sak, tydlig, trygg, harmoniskt, ärlig, självklar och enkel. Med självklar menar jag att vi ska lyfta varandra och kunna uvecklas och göra det vi tycker är roligt och meningsfullt utan att behöva oroa oss för oklarheter. Att vi förstår varandra. Kanske har vi varit med om samma och vet vad den andra varit med om. Att vi vet var vi har varandra på ett djupt emotionellt plan, ibland utan att ens behöva prata med varandra. Att kunna kommunicera bortom ordet, i tystnad, även om vi inte är i varandras fysiska närhet, att vi bara VET. Förstår varandra intuitivt. Att veta att var och en processar sitt och tar ansvar för sig själv. Att var och en är i kontakt med sitt själv. Känns skönt när jag skriver det.
Tillsammans med narcissisten var detta fruktansvärt hemskt för narcissisten använder denna förmåga, som de också har, till att skada, misshandla, missleda, tömma sin partner på livsenergi eller för att försöka hoovra/locka tillbaka sitt byte och förgöra det helt, utplåna. Detta är skillnaden mellan en empath/medberoende och en narcissist/beroende. Nu talar jag om en före detta medberoende för min del, för nu är det slut med det.
Empathen använder sin lyhördhet och förmåga till kontakt bortom ordet för att stödja och hjälpa eller för att underlätta kontakt mellan parterna, förmedla jämställdhet, till att sända kärlek och styrka. Tror att vi uvecklat en slags känslighet för vår omgivning i barndomen och efter all misshandel/gaslighting som kan användas på ett mycket vackert sätt. Det är dessa emotionella band som är så svåra att bryta med en narcissist men det går genom att rikta all uppmärksamhet på att hela mig själv och släppa alla tankar på narcissisten. Genom att läka sitt barndomstrauma genom att möta och processa alla känslor som kommer. Sörja. Emotionell intelligens.
Tänk att iställlet uppleva detta tillsammmans på rätt sätt. Tror att det skulle vara fint att ha ett gemensamt uppdrag här i livet, ett gemensamt syfte. En sann vän som jag kan skapa något tillsammans med. Något meningsfullt, ett projekt. Tror att det är bra för ett förhållande. Speciellt efter det vi misshandlade har varit med om. Att fokusera på något annat.
Vad tycker ni? Hur ser ett fint sunt förhållande ut? Skulle vara underbart att börja träffa och läsa om hur sunda förhållande fungerar. Det är så sällan jag ser något om detta. Jag har sett att Michael skrivit om det här på bloggen men media visar alltid bara en massa bråk och destruktivitet. Tror detta hjälper oss att se att det finns något annat.
En tidning som visar på starka parförhållanden är Tidningen Land. Där är många med olika projekt. Det kan vara allt, starta olika företag, café, gårds verksamhet, hjälpa andra, ja vad som helst. Men jag känner alltid samma känsla ohh så härligt. För visst är det underbart med en kvinna och en man som kan komplettera varandras färdigheter och på det viset vara starka tillsammans. Vad tycker ni? Hur drömmer ni om att ett förhållande ska vara? Kanske är det dags i världen att omvärdera hur det ska vara, så det verkligen kan fungera. Kanske vi har ett syfte i världen att allt vi varit med om kan leda till bra sunda förhållanden, då känns det meningsfullt. För vi vet hur det inte ska vara, eller hur? /Ing
Singel och tar den här tiden ”dag för dag”. Tänker på ”julfrid” och låter den vara mitt centrum. Försöker promenera varje dag med min känsla, vilken det än är. Jag mår ganska bra av att få vara i vad som än är.
Nätterna är värre. I insomningsstunden kommer ångesten. Hur ska jag kunna acceptera den när jag så väl behöver få vila? Jag försöker acceptera den men sover illa i dess sällskap.
Jag skriver det här därför att jag vet att det finns fler. Hellre sällskap av känslosamma människor än ensam med ångest ❤️
Hej Alexandra
Jag har upplevt detta. Det är hemskt när det händer. Jag blev själv jätte rädd och försökte göra motstånd emot det. Jag är också ensam och singel. Så jag var tvungen att möta det själv vilket också blivit min styrka.Jag vet nu att jag klarar mig själv. Jag lärde mig att göra så här.
Var inte rädd. Din kropp vill dig väl och ångest är en naturlig reaktion på trauma. Försök släppa efter och låta ångesten få komma och vara. Kämpa inte emot den utan andas så lugnt och djupt ner i magen som du kan och möt din ångest med andningen så försvinner den efter hand. Kommer den igen så blir det mindre och mindre. Men kroppen vill släppa gammalt trauma så du kan må bättre. Jag tror på dig. Du fixar det. Stor bamse kram till dig.
Varmt tack för din omtanke ❤️ Den gör gott
Hittade den här sidan när jag googlade runt. Känner mig så otroligt ledsen och ensam. Separerade från min man sedan 10 år med två små barn 8 och knappt 2 för 2 månader sedan. Vi båda var överens och jag har varit olycklig länge då jag känt mig nertryckt under lång tid. Vi firar ändå julen ihop som vanligt och det är så att man glömmer att vi ska skiljas. Glömmer bort allt det dåliga och kommer bara ihåg bra. Sen så kommer någon liten kommentar och man blir påmind om hur det var. Är bara 34 år men känns som jag aldrig kommer bli lycklig med någon igen
Denise.
Jag har varit exakt där du är, hittade bloggen för mig i rätt tid, läst och läst, praktiserat, trillat dit, haft viljan, fått nytt liv, insikter, sinnesro, hade Aldrig trott, JAG skulle komma ur, finns viljan, kommer allt lösa sig, tålamod.